2016

Opp, Amaryllis!

Jag funderar på året som varit. Mitt år. Mestadels har det varit ett bra år. Bäst har Sigrun varit, denna lilla härliga människa. Och tätt därpå följer mina barn och deras respektive. Mina föräldrar och mina systrar, med familjer. Annat som varit fint detta år är en och annan Vän som betyder mycket mer för mig än vad som kanske kan anas. Vi kanske inte ses så ofta men de få tillfällena som bjuds är som små kärl, med glödande kol, jag kan hålla min själ över och värma under ensamma kvällar och helger. Och de har varit lite för många, tycker jag. De där kvällarna. Och helgerna.

Träningsmässigt har det både varit ett fantastiskt år, med många sprungna långdistanser och regelbunden styrketräning, och ett rent uselt, med knäskada och trist rehabträning. Sista månaden har varit bedrövlig, med den nuvarande knäpajen som Grande Finale, men jag vet att jag kommer tillbaka. Jag har rutinerna för det. Dock blir det inget nyårsspring. Jag funderar snarare på en cortisonspruta rakt in i knät - eller en operation. Vägrar ge upp. Envisheten är både en välsignelse och en förbannelse.

Några resor har det också blivit. Bäst var såklart fantastiska Island med Jenny och roliga London med Johanna...

2016 har också varit året jag fattat ett stort beslut som kommer att påverka åren framöver. Jag skyndar långsamt, men har ett bestämt mål. Förberedelserna pågår. Det känns pirrigt. Och ett bestämt mål är inte så exakt som det kanske låter. Tiden får utvisa vad som blir...

Världens bästa lilla människa!

Några mål, önskningar eller förhoppningar inför det nya året, då? Jag avger aldrig några nyårslöften och fattar inga revolutionerande beslut, men jag vill gärna att det nya året blir det år då mina redan lagda planer blir verklighet. Jag vill gärna få ordning på mitt knä och jag vill känna mig mindre ensam. Det känns som ganska rimliga förväntningar, överhuvudtaget.

Så här i slutet av 2016 har jag börjat med en ny, spännande vana. En liten stunds meditation varje dag. Jag mediterar en innan jag ska sova. Jag somnar oftast gott även annars men plötsligt har jag börjat minnas mycket mer att jag drömmer. Jag minns inte alltid om vad, men jag minns att - och det är nytt. Den vanan avser jag att fortsätta med.

Härmed önskar jag oss alla ett gott, nytt och kärleksfullt 2017!

These Foolish Things - Bryan Ferry

borta...

... är ju hemskt trivsamt, men det är rätt skönt att komma hem igen. Åtminstone litegrann. Någon dag.

Julen och Sälenresan har varit så trivsamma som jag hade hoppats. Mycket med familjen, både biologisk och utökad.

Enda bakslaget: jag måste ju springa på alla nya ställen jag är på. Så igår tog jag en efterlängtad runda i Sälen.
Halt som satan var det men jag hade ju mina dubbade springskor med så det var ju inga som helst bekymmer. Dock är de ganska instabila och har inte så bra dämpning. Så efter fyra km slog menisken bakut. Jag kan fan knappt gå. GAH.

While My Guitar Gently Weeps - Regina Spektor

i ottan...

Mmm... ljuvlig doft...

I eftermiddag kommer Sigrun, Matilda och Barb! Jag hämtar dem vid tåget efter jobbet och sedan blir det ett par dagars småmys tillsammans, innan vi kör upp till Värmland för stormys med resten av la famiglia (minus Jenny & Kristofer som lär vara på Cuba, kanske, i höjd med julafton)! Eftersom jag vill ta det lugnt och inte ha några "måsten" när de kommer är huset städat, gästsängar bäddade, de två julklapparna (en till Sigrun och en till julklappsspelet) inslagna, julmaten som ska med till storkalaset är klar, för trivsamma fikor finns lussebullar med mandelmassa i frysen, en sötpotatissoppa (med smak av kardemumma!) står i kylen och på diskbänken svalnar just några goda bröd (fint med nattjäsning!). Allt i box och det utan minsta stress. Jag har förberett lite då och då och bara haft roligt under tiden.

Inte helt olikt våra jular:

The Season's Upon Us - Dropkick Murphys

ateisten i mig...

... skriker högt. Men den är så vacker, den här låten.

Thank You Lord - Bill Fay

Kirkjufell, Snaefellsnes.

ptja...

... kanske det?

My Shit's Fucked Up - Warren Zevon

is there...

... anybody out there?

Comfortably Numb - Pink Floyd

ja...

... kanske är det så? Minus kören. Och tjejerna på jobbet. Och trädgården.

Take Me Home - Torgeir Waldemar

kanske...

... den här, annars?

These Days - Nico

annonsera?

Jo, det här med dejting, dårå. Vad tros om den här?

No Visitors After Midnight - Tom Waits

aleppo

Jag vaknade i natt och började tänka på hur det kan kännas att inte ligga i en varm säng, under ett fluffigt duntäcke, utan i stället trycka i en kall källare medan bomber och granater briserar ovanför ens huvud och veta att en kanske aldrig kommer upp ur den där källaren. Det var svårt att somna om. Väldigt svårt.

Jag har kollegor och elever från just Aleppo. Jag har fått se foton från före och efter kriget och de har fortfarande både släkt och vänner där. Eller... kanske... hade? Hur orkar de? Och vad kan jag göra? Jag kan lyssna, krama och bara finnas där. Det känns jävligt futtigt.

förnuft och känsla

Nej, det blev inte en Tesla den här gången, heller. Men drömmen lever vidare.

Torsdagsmorgon. Pannan mullrar tryggt i källaren och kaffet är hett och svart. Utanför mitt köksfönster stirrar en kall måne ner på mig. Jag sitter här och känner mig, för tillfället, ganska förnuftig. Jag sålde min bil igår. Och skaffade mig en betydligt mindre, mer bränslesnål och på alla vis sansad bil. Mindre motor och färre hästkrafter. Men mjuk och fin att köra! Jag är ändå förbi det där med att dra vid rödljus och aldrig bli omkörd på motorvägen. Det enda läskiga är att jag valde privatleasing och jag får alltid ångest över ekonomiska åtaganden. Men den blev så "billig" att jag inte behöver oroa mig. Och eftersom min oro för plötsliga, stora reparationskostnader är större så känner jag mig trygg och nöjd ändå. Jag hade egentligen bestämt mig för en större modell av samma märke men skärpte mig, helt enkelt. I höjd med nyår lämnar jag ifrån mig den gamla bilen och får hämta min nya. Det blir trevligt.

Annars... så har årets kaosdag randats. Niorna från högstadiet ska tillbringa förmiddagen hos oss och det har som vanligt skett genom att vi meddelats ett datum och sedan blivit tvungna att bryta schemat för våra egna elever och försöka styra ihop ett vettigt program för en 75-90 nior varav många redan valt en annan skola, men måste komma till oss ändå, samtidigt som alla våra elever ska ha en meningsfull förmiddag. Oh well... this too shall pass. Imorgon är det i alla fall fredag.

Nobody Loves You When You're Down And Out - Bessie Smith

... och bilen går bra?

Det är verkligen galet mörkt om morgnarna nu. Tanken på att det snart vänder tröstar föga och det är onekligen lite segt att komma sig ur sängen. Så jag försöker skapa små ljuspunkter. En extra lång, varm dusch. En liten pepparkaka till morronkaffet. En stunds extra gosande med Sixten. Alla adventsstjärnor tända. Det funkar ganska bra och nu är det bara en dryg vecka kvar tills det blir efterlängtad ledighet.

På jobbet är det som det är. Jag har bara en kurs som slutar till jul, och det är en väldigt liten grupp, så jag känner ingen betygssättarhets. Det blir desto mer till våren... Jag har ett par kreativa idéer som jag snickrar vidare på. En av dem kan bli riktigt rolig att arbeta med, om nu eleverna är med på noterna. Den andra tycker de inte är särskilt kul men om de använder den (jag mejslar ut lärandematriser, dvs översätter kunskapskrav till konkreta grejer, så eleverna tydligt ska kunna se var de befinner sig och vad de behöver utveckla) kan den bli ett grymt bra verktyg för dem. Det handlar om att få dem att inse att de kan äga sitt eget lärande. Ettorna är inte riktigt med på det tåget utan vill helst sitta och leka med sina mobiltelefoner (naturligtvis inte samtliga), vilket är frustrerande. Det är faktiskt första gången i mitt lärarliv jag seriöst funderar på totalt mobilförbud på mina lektioner. Jag har sällan upplevt det som ett problem, tidigare. Visst, enstaka elever har väl någon slags beroendeförhållande till sin telefon, men det har inte stört ut undervisningen tidigare. Och givetvis är det de som mest skulle behöva vara aktiva och engagerade på lektionen, som leker mest...

Det finns annat som är frustrerande på jobbet, också. För mig, som ändå knappast kan sägas vara överkänslig, ringer varningsklockorna när folk säger saker i stil med att "vilken härlig stämning vi har nu" eller "det känns som att vi verkligen har högt i tak". Lite som när par ivrigt försäkrar omvärlden om hur väldigt lyckliga de är, kallar varandra älskling och gulleplutt precis hela tiden och gärna delar Facebookkonto. Och jag känner sådana vibbar. Det är naturligtvis inget konstigt. Vi är en stor grupp människor som ska samsas och vara professionella och helst också trivas tillsammans och givetvis är vi väldigt olika på så många sätt. Små saker ligger och skaver under ytan på de flesta arbetsplatser, Det som oroar är inte det utan försöken att skyla över, låtsas som inget och rentav hävda att allt är bra i stället för att slänga upp grejerna på bordet och prata om dem. Kanske försöka lösa dem? Minska skitsnacket?

Ikväll ska jag provköra en bil. Och se om det går att sälja SAABen.

Changing of the Guards - Patti Smith

marknadsvärde

- So... when are you gonna start dating again? Or... are you out of the market for good?

Amerikaner är inte alltid så sublima men ofta uppriktiga, åtminstone som jag känner dem. Jag sneglade lite på Mike för att se om han retades med mig men han ville faktiskt veta. I den mån det angår honom, alltså. Han tyckte jag skulle skaffa Tinder och jag sa att det nog inte är för mig. Milt uttryckt. Alldeles bortsett från att det nog är mer för ungdomsmänniskor så far jag illa vid tanken på att avfärda, eller bli avfärdad, med ett enda hastigt vänsterswajp utan att ha gett, eller fått, en rimlig chans. Å andra sidan är jag alltmer petig och har antagligen dissat folk för mindre än ett trist Tinderfoto. Intresse för styrdans, till exempel...

Så... ska jag? Är jag? Väljer jag det senare ens själv? Jag vet inte. Ingen jeffla aning, faktiskt.

Vad jag vet är att jag nog byter bil, endera dan. Tänkte passa på medan SAABen är nybesiktigad, helt problemfri och inte så svårsåld.

Electric Love - Børns

det var den helgen, det...

Den där förkylningen gick över. Just när jag var mitt inne i den tänkte jag att "det var ju trist att det skulle sluta så här", men sedan kaxade jag upp mig (säkerligen tack vare dekokter, vila efter jobbet och panodil) och kom tillbaka upp på banan. Och tur var ju det, jag som hade hela helgen inbokad för att hälsa på hos Sigrun, med föräldrar. Den här gången var det inte passning på agendan utan bara roligheter tillsammans, alla fyra. Och så här i efterhand kan jag konstatera att vi hann med mycket! I fredags var det spelkväll hos grannarna (en av dem är arbetskamrat med Mike) och Sigrun däckade på soffan och vi kunde ta oss något glas vin och ha det allmänt trivsamt. När en umgås med småbarnsfamiljer blir det sällan några längre sovmorgnar (och det har jag ju sällan, alldeles oavsett det) så innan lunch på lördagen hann vi både med en promenad och en lokal, ganska tafflig, julmarknad. Men jag håller med Matilda om att en ska stödja lokala initiativ. Med tiden kan den ju växa till sig, marknaden. Efter lite kaffe och slöande hemmavid åkte vi över bron och tog en promenad i Köpenhamn, åt en sen lunch (eller kanske det var tidig middag?) på en ganska fancy restaurang (asiatiskt), tillsammans med en av Mikes gamla vänner, drack gott kaffe på ett litet "bohemiskt" café och gick sedan på glöggfest hos en annan av Mikes arbetskamrater och efter en god stund tyckte vi att det egentligen var ganska skönt att kunna skylla på Sigrun (som var söt, rolig och ytterst charmig hela tiden) och åka hem tillräckligt tidigt för att kunna natta Sigge och sedan se Star Trek Beyond, uppkrupna i soffan,

Idag... upp tidigt, kaffe förstås, en hastig räd på Emporia för lite nödvändighetsinköp (Sigrun har plötsligt växt ur alla sina tights så de bara tyr henne under knäna) och vietnamesisk lunch (jag tror aldrig jag kan tröttna på asatisk mat) och sedan upp mot norra Skåne för att smygkika på en avstyckad gård Mike och Matilda är spekulanter på. Jag förstår dem. Den gav väldigt sköna vibbar, det mörkgråa, regntunga dystervädret till trots. Och sedan körde de om Hässleholm, släppte av mig vid stationen så jag kunde ta ett tåg hem och de köra tillbaka till Bunkeflostrand. En ganska händelsrik helg, alltså - men samtidigt mysig och avkopplande. Jag gillade till och med glöggfesten trots att de flesta av gästerna var okända. Värdparet har jag dock träffat hemma hos M & M, liksom Mikes gamla polare som följde med dit också.

Living on a Thin Line - The Kinks

vojne, vojne

Igår bad jag chefen att få anmäla mig som sjuknärvarande. Han skrattade lite trött. Det är lite luckor i leden. Idag fick jag gå hem efter lunch. Jag bara orkade inte. Men givetvis inte förrän jag lagt ut en lektionsplanering för eftermiddagens engelsklektion, till eleverna. Ära vare datorer, internet och google drive. Planen är att gå imorgon, oavsett hur jag mår, eftersom jag 1. äntligen har lyckats boka ny tid för utvecklingssamtal med en väldigt upptagen elev... och även om hen inte dyker upp tänker jag göra det. Och 2. efter lunch har jag en lättsam lektion jag absolut inte kan lämna åt sitt öde. Efter den kan jag nog gå hem, om jag måste. Och sedan är det ju bara fredag förmiddag kvar.
Lärarlivet i ett jeffla nötskal.

Häromdagen såg jag att det grävts upp, och lagts igen, längs hela min tomt ute på gatan. Det är äntligen fiber på gång. Idag, när jag kom hemkörande helt tokslut och halvt gråtfärdig och omtöcknad, hade de grävt upp allt igen!? En väldigt vänlig mansperson hjälpte mig att hiva tung väska och ICA-kasse med livsuppehållande förnödenheter (clementiner, lime, ingefära och pappersnäsdukar plus mera Panodil från apoteket) över avgrunden medan han med en ganska bedrövad min berättade att "de" hade kommit på att det skulle ner elkablar också... Vad underbart det är när den ena handen inte vet vad den andra gör - och det för mina skattepengar. Sedan låg jag och halvslumrade i fåtöljen med en varm filt och allehanda "medikamenter" medan det kördes grävmaskin utanför fönstret och jag försökte kolla på Island runt om just Snaefellsnes där Jenny och jag tillbringade några ljuvliga julidagar. Men jag somnade. Gör ett nytt försök i morgon.

Positivt ändå: i svinottan var jag iväg med bilen på besiktning. Den gick igenom med helt blankt papper. Hurra! Nu är det nog dags att sälja den.

Á Sprengisandi - Hrafninn flýgur

på riktigt

Förkyld är jag. Mest huvudvärkig och med rinnande näsa och svidande ögon. Väldigt trött, också. Jag har jobbat idag och har jag inte feber lär jag jobba även i morgon. Tur det finns Otrivin Comp. Och Panadol Night. Det senare ska jag inta om en stund så att huvudärken viker ner sig och jag dessutom somnar gott (Diphenhydramine hydrochloride).

Dagen har alltså varit uthärdlig, men inte mer. Tack och lov för sköna elever som gör att lektionerna mest bara flyger förbi. Att värmen inte funkade i personalrummet, att nätverket svajade och att vi ibland jobbar i både motvind och uppförsbacke fick liksom bara svida över. Jag orkade inte ens bli irriterad över det.

Ja, det är livat nästan jämt.

Je te Laisse ce Monde - Lazuli

fejk eller inte...

Jamen... glad advent, då.

Jag tar mig en "sjuk"-dag till. Jag behöver inte känna efter jättemycket för att tycka att halsen ändå svider lite, att ögonen kliar (tack, Assistenten...) och att kroppen är öm och mör. Och eftersom jag inte har feber är det egentligen ganska trevligt att hålla mig inne och göra så lite som möjligt. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Imorgon är det måndag igen och bara att köra vidare.

California Dreamin' - Eddie Hazel

into hibernation?

"Free hugs"...

En del dagar är jag bara helt SLUT. Det här är en sådan dag. Ska jag få något gjort får jag nog lyfta mig själv i håret. Klockan är nu en kvart i ett och jag har i alla fall kommit mig i kläderna. En promenad vore välbehövligt, men jag är ytterst tveksam till om jag lyckas sparka ut mig. Jag vill bara sova. Eller ligga i soffan och kolla Netflix. Lyssna på ljudbok. Dricka kaffe. Te, rentav.

Kanske är jag sjuk? Fast jag har ingen feber och det enda jag märkt är att jag har ont i halsen, men bara när jag vaknar om natten. På morgonen är det borta. Jag är ju aldrig sjuk, nuförti'n. Så... jag låter det här bli en sjukdag.

Because I'm worth it, eller nåt.

Och nu ska jag se den här filmen. Något säger mig att jag kommer att tycka mycket om den.



                            Walk Unafraid - First Aid Kit

på promenaden

De här fredagarna. Vad ska jag göra av dem? Idag var valet inte så svårt. Jag har varit inomhus hela veckan, bortsett från promenaderna till och från jobbet och de har skett i mörker. Idag, när jag slutade vid ettiden, sken solen från klar himmel och valet mellan gymmet och en långpromenad var inte så svårt. Jag gick i två timmar. Härlig luft och ett intensivt solljus. Lyssnade på naturen, på en ljudbok och på Linus (jag ringde honom mot slutet av promenaden... det är fint med sällskap). Blev ordentligt trött i benen och landade här hemma skönt avslappnad. Somnade en stund, i fåtöljen, och fortsätter väl i samma stil resten av kvällen...

Big In Japan - Ane Brun

Is på sjön