Jag vaknade i natt och började tänka på hur det kan kännas att inte ligga i en varm säng, under ett fluffigt duntäcke, utan i stället trycka i en kall källare medan bomber och granater briserar ovanför ens huvud och veta att en kanske aldrig kommer upp ur den där källaren. Det var svårt att somna om. Väldigt svårt.
Jag har kollegor och elever från just Aleppo. Jag har fått se foton från före och efter kriget och de har fortfarande både släkt och vänner där. Eller... kanske... hade? Hur orkar de? Och vad kan jag göra? Jag kan lyssna, krama och bara finnas där. Det känns jävligt futtigt.
4 kommentarer:
Fast det ÄR inte futtigt. Visst är det superläskigt och otäckt och orättvist och idiotiskt det som sker men att tycka, säga, skriva och känna saker är "bra" (i brist på bättre ord.
Fint att kunna vara där för andra, att just stötta, krama, undra och finnas.
Nej, rent förnuftsmässigt är det ju inte futtigt. Det är ju vad jag k a n göra. Men känslomässigt är det svårare att acceptera...
Jo... det är ju det.
Å jag tror vi brottas lika där, vi vill inte riktigt acceptera för att det som sker definitivt inte är något som går att acceptera på något vis. Eller hur...
Nej, det är oacceptabelt. Det f å r inte ske. Och ändå g ö r det det... :(
Skicka en kommentar