Det är verkligen galet mörkt om morgnarna nu. Tanken på att det snart vänder tröstar föga och det är onekligen lite segt att komma sig ur sängen. Så jag försöker skapa små ljuspunkter. En extra lång, varm dusch. En liten pepparkaka till morronkaffet. En stunds extra gosande med Sixten. Alla adventsstjärnor tända. Det funkar ganska bra och nu är det bara en dryg vecka kvar tills det blir efterlängtad ledighet.På jobbet är det som det är. Jag har bara en kurs som slutar till jul, och det är en väldigt liten grupp, så jag känner ingen betygssättarhets. Det blir desto mer till våren... Jag har ett par kreativa idéer som jag snickrar vidare på. En av dem kan bli riktigt rolig att arbeta med, om nu eleverna är med på noterna. Den andra tycker de inte är särskilt kul men om de använder den (jag mejslar ut lärandematriser, dvs översätter kunskapskrav till konkreta grejer, så eleverna tydligt ska kunna se var de befinner sig och vad de behöver utveckla) kan den bli ett grymt bra verktyg för dem. Det handlar om att få dem att inse att de kan äga sitt eget lärande. Ettorna är inte riktigt med på det tåget utan vill helst sitta och leka med sina mobiltelefoner (naturligtvis inte samtliga), vilket är frustrerande. Det är faktiskt första gången i mitt lärarliv jag seriöst funderar på totalt mobilförbud på mina lektioner. Jag har sällan upplevt det som ett problem, tidigare. Visst, enstaka elever har väl någon slags beroendeförhållande till sin telefon, men det har inte stört ut undervisningen tidigare. Och givetvis är det de som mest skulle behöva vara aktiva och engagerade på lektionen, som leker mest...
Det finns annat som är frustrerande på jobbet, också. För mig, som ändå knappast kan sägas vara överkänslig, ringer varningsklockorna när folk säger saker i stil med att "vilken härlig stämning vi har nu" eller "det känns som att vi verkligen har högt i tak". Lite som när par ivrigt försäkrar omvärlden om hur väldigt lyckliga de är, kallar varandra älskling och gulleplutt precis hela tiden och gärna delar Facebookkonto. Och jag känner sådana vibbar. Det är naturligtvis inget konstigt. Vi är en stor grupp människor som ska samsas och vara professionella och helst också trivas tillsammans och givetvis är vi väldigt olika på så många sätt. Små saker ligger och skaver under ytan på de flesta arbetsplatser, Det som oroar är inte det utan försöken att skyla över, låtsas som inget och rentav hävda att allt är bra i stället för att slänga upp grejerna på bordet och prata om dem. Kanske försöka lösa dem? Minska skitsnacket?
Ikväll ska jag provköra en bil. Och se om det går att sälja SAABen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar