...

Jag får veta att en tidigare elev, en av de där jag kom extra nära, har avslutat sitt liv. Inte ens 23 år gammal. Och här sitter jag och ska försöka se normal ut (så få kvar här som vet vem hen är... var...), när jag egentligen bara vill gråta och skrika av förtvivlan över livets orättvisa, över bristande hjälp och stöd till de som mår psykiskt dåligt, över ett liv som inte riktigt ens hann ta fart och mina tankar går till hens syskon, familj, vänner och deras sorg och bestörtning. Och när chefen kikar förbi på sin morgonrunda och frågar om allt är lugnt håller jag bara andan ett par sekunder, ser honom rakt i ögonen och säger... "jodå", fast det drar och sliter i mig som av taggtråd och bara om jag andas sakta, sakta kan jag kanske hejda tårfloden.