Varje måndag skriver jag, i min analoga planeringsbok på jobbet, en målsättning för veckan. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt. Det kan vara en arbetsuppgift jag vill vara klar med, innan jag går hem på fredagen. Ibland är det en känsla jag vill ha när jag stänger dörren till arbetsrummet bakom mig. Och innan jag gör just det, går hem, sätter jag mig ett par minuter och utvärderar det där målet. Stämmer av med mig själv. Sedan låter jag udda vara jämnt, tar på mig jackan, låser och går. Det känns om ett bra avslut på arbetsveckan och på något märkligt vis förhindrar det mig från att ta med jobbet hem, om så än bara i tanken.Nu är det tidig fredag kväll. Dimman ligger tät och skymningen faller. Bristen på klar himmel gör att jag missar meteorsvärmen orioniderna. Det kan jag leva med, även om det är ett vackert och fascinerande skådespel. Det är, just idag, lite värre med bristen på någon att komma hem till, kura ihop sig med, dricka lite vin, se en riktigt bra film och småprata med. Det kan jag sakna ibland. Just ikväll är ett sådant tillfälle.
Men HEJ! jag är ju inte ensam. Borta i andra köket preppar Mike och Matilda årets szechuan hot pot, vi har skålat i bubbel för att kollektivmamman Helene har landat ett nytt jobb innan hon ens hunnit lämna det hon, på grund av arbetsbrist, blev uppsagd ifrån och om jag vill kan jag ju sammanstråla med de andra i tevesoffan, när de små somnat och det är filmtajm. Jag får se hur jag gör. Kanske vinner min inre ensamvarg, ändå.
Resten av helgen? Jag vet faktiskt inte. Troligen lite lamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar