lazy, lazy

I'm learning from the best.

Ja, jag känner mig lat. Lyxigt, härligt och lite förbjudet lat. Jag sov länge (fast först gick jag förstås upp i ottan och sjukanmälde mig och ställde in lektioner och hade mig) och sedan har jag i stort sett framlevt dagen i min sköna fåtölj, tittandes på Netflix. Först nästan hela serien om The Royal Family of Windsor. Sedan filmen Our Souls at Night om två pensionärer som börjar sova hos (hos, inte med) varandra för att känna sig mindre ensamma. Givetvis en smula amerikanskt och givetvis är de två snygga gamlingar (jag menar... Jane Fonda och Robert Redford...) och givetvis blir de kära, men jag gillar idén. Varför vara ensam, om man inte vill, bara för att man inte har någon partner? Jättedumt, helt enkelt.

Ikväll har det i alla fall inte varit ensamt. Stärkt av mycken vila och två panodil har jag deltagit i kvällens middag där det varit glatt, högljutt och intressant på svenska, danska och engelska. Utöver husets två familjer, och mig själv, har en morfar och mormor från Viken varit här samt en av Mikes gamla barndomskompisar och hennes danska kille. Nu känns det dock som att det är dags att krypa ner under täcket. Kroppen behöver mer vila.

A Sunday Kind of Love - Etta James