onsdag 19 september 2018

miðvikudagur

Sovmorgon. Jag vaknar efter mer än nio timmars sömn, med ett kortkort avbrott för att släppa ut katten vid femtiden. Precis som igår känns kroppen som om den gått igenom ett tröskverk under natten. Själen full av ovilja. Jag undrar vad det är som gör att jag ändå kliver upp, duschar, lägger makeup, klär mig, dricker mitt kaffe (eller te, beroende på humör) och tar mig till jobbet i god ordning. Vad som får mig att vara så förberedd det bara går, sköta efterarbete i form av rättning m m, delta aktivt i allehanda möten och workshops och fan och hans moster och till och med träna någorlunda regelbundet, käka mina vitaminer och tillskott, umgås med familj och de enstaka vänner som är intresserade nog att hålla kontakten (ja, jag försöker hålla kontakt, jag också, men en diss är en diss är en diss). Som gör att jag håller mitt hem i god ordning, pysslar om katten (som för övrigt verkar sämre så snart antibiotika- och kortisonkuren nu är slut och som ska in till djursjukhuset i Malmö imorgon kväll för ultraljud och eventuell dom...) och understundom stickar några varv på ett projekt.

När allt jag egentligen vill är att stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram en annan dag. Eller vecka. Eller månad.

2 kommentarer:

ming wan lee sa...

jag tror att syndromet kallas pliktkänsla. Obotligt.
Kram!

magda sa...

Ajfan. Kram!