tisdagarna

På något vis verkar mina tisdagar bli riktigt bra, trots det extremt hetsiga schemat. Det är roliga lektioner med kul elever och är jag bara väl förberedd känner jag mig inte det minsta stressad. Jag hinner till och med fixa med lite extragrejer och ha ett och annat gott samtal med kollegorna, därtill.

Efter jobbet förtidsröstade jag på Rådhuset. Jag hade tänkt att vänta till söndag, men kom på att det gör säkert resten av Ystad också. Bättre ha det gjort. Av bara farten cyklade jag uppför en sjukt lång backe, till Rusta, och köpte en rulle fönsterfilm. Jag tycker det är jobbigt att behöva ha ögonkontakt med grannarna, när de går till jobbet om morgonen, och jag äter min frukost. Så nu satte jag en film på en bit av rutornas nedre del. Det ser faktiskt ganska fint ut. I övrigt är det inte särskilt mycket insyn i min lägenhet. Eller.. jo, det är det, men inte på ett vis som är störigt. Förutom vid köksfönstret, då.

Ibland ställs man inför knepiga situationer som lärare. Den här veckan sökte en elev upp mig, i egenskap av religionslärare (inte någon av dem jag undervisar), för att hen mår väldigt dåligt. Hen har sakta men säkert kommit till insikt om att hen absolut inte tror, men befinner sig i ett sammanhang där ett "avhopp" blir kontroversiellt. Vi pratade en lång stund och kom så småningom fram till kärnan... Finns det en gud som kan har rätt att bestämma, sätta upp levnadsregler och belöna eller bestraffa oss, beroende på hur vi lever vårt liv? Efter ett visst övervägande och ha varit noga med att jag verkligen bara yppade min egen, högst privata, åsikt talade jag om att jag, personligen, inte tror att Gud finns. Alls. Hen såg märkbart lättad ut. Sedan pratade vi om den lagstadgade religionsfrihet vi har och hur detta inte bara handlar om rätten att ha vilken tro man vill - utan också rätten att inte tro alls. Jag (som har mer erfarenhet av avhopperi än de flesta har en aning om... snudd på svart bälte, faktiskt) berättade att om det blir tungt och jobbigt på något vis så finns det, förutom att såklart komma och prata mer med mig, bra organisationer som man kan vända sig till och som erbjuder stöd och hjälp.

Men det var ett udda samtal och först tänkte jag att det kanske inte var helt professionellt av mig. Men vad tusan... jag arbetar med människor. Medmänniskor. Klart som tusan att jag erbjuder en axel att luta sig mot, eller en hjälpande hand, när någon mår så uppenbart dåligt. Och det är inte första gången detta händer mig. Jag har peppat elever att välja sin egen väg, tidigare. De är ju unga vuxna, oftast myndiga, och har rätt att själva forma sitt liv och sin framtid.

Shine On You Crazy Diamond - Pink Floyd