trött

Torvald

Jag har en skön familj. Delar av den har jag, mer eller mindre, gjort själv och utfallet är över förväntan. Så fredagens middag i Börringekollektivet blev förstås supermysig och det blev bus och skoj och saga med de små. Jag hade som plan att jag skulle leva eremitliv hela helgen. Men att åka tillbaka ut till kollektivet igår lockade mer. Så vi hade trädgårdsdag med gräsklippning, beskärning av diverse buskar, slutstädning och stängning av poolen, lek och roligheter, matlagning och annat fint tillsammans hela dagen. När jag kom hem var det sedan länge mörkt.

Sigrun

Men. Jag kan inte hänga upp mitt liv på mina barn och deras familjer/hjärtevänner hur mycket jag än älskar att umgås med dem. Det är inte rätt mot dem att de ska vara oroliga för mig (och det är de inte heller). Alltför många av min vänner bor lite för långt bort för att vi ska kunna spontanumgås. De som bor lite närmre verkar inte intresserade. Jag har ett par små vänämnen på gång här i stan (och ja, sådant tar tid, jag veeet) så läget är väl inte helt hopplöst. Men jag är så himla trött på att alltid få förutsätta att så mycket av det där vanliga, smått vardagliga jag gör måste göras på egen hand. En långpromenad, en dag i Köpenhamn, en utflykt i naturen, en spelning jag vill gå på eller kanske bara att laga mat och sitta ner med någon för lite gott snack, eller se en film eller vad det nu kan vara. Så trött att jag mer och mer drar mig för det.

Jag funderar seriöst  på att köpa mig en hund. Någon som tvingar mig att bege mig ut på daglig basis. Någon som blir skitglad av att se mig och som saknar mig när jag inte är hemma. Som tycker att det är roligt att hänga med ut på äventyr. Som gör mig lite glad[are].

Dvärgpinscher...

eller dvärgschnauzer?

Spinning Wheel - Blood, Sweat & Tears