tillfredsställelse

- Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Ja, så säger han, Karl-Bertil Jonsson. Och jag är böjd att hålla med. Även om arbetet i fråga inte handlar om löneslaveri utan ett helt frivilligt arbete utfört med mina egna händer; jag har nu fått klart två projekt som ska ligga i påskägg, tillsammans med godis förstås, till de två små människor som finns närmast mitt hjärta. Stickning, alltså. Inte bara meditation utan också något där tankar, känslor, funderingar och idéer flätas in i varje maska, varje varv.

Det blå projektet.

Faktum är att det just nu, denna vecka (och troligen bara ett ytterst övergående fenomen), också har hänt på jobbet att jag lyckats rätta inte en examination (ja, för en hel klass, alltså) utan...två. Halleluja, Typ. Detta har bland annat berott på att jag satt på mig hörlurar och köttat och inte varit det minsta social och tillgänglig i kombination med att elever haft ett par långlektioner på sig att - på s k "valfri plats" - spela in poddar kring relationen mellan religion och vetenskap. Jag gläder mig alltså oerhört åt något som på min förra arbetsplats var en klar regel - och där konkret hemarbete var undantaget...

Dessutom är en liten trevlighet inplanerad; efter arbetsdagen idag går vi (några kollegor och jag) ner till närmaste sunkhak och tar en öl, eller två. 

Det rosa projektet.

Våren tvekar lite, annars. Vintern försöker kasta lite snöbollar och minusgrader efter den och när det inte funkar blir det regn, istället. Men jag ser och hör tecknen. Koltrasten (ett av mina finaste vårtecken) sjunger hejdlöst från bakgården och påskliljorna slår ut mot läväggarna. 

Imorgon utmanar jag mig själv och drar på konsert helt själv. Det var ett tag sedan. Inte särskilt stor chans att träffa på folk jag känner, heller, givet att spelningen är i Lund och att inga av vännerna här i krokarna gillar Meshuggah. Möjligen springer jag ihop med någon elev. Nå. De blir säkert bra. Riktigt bra. Även supportakterna är tunga. Jag ser fram emot The Halo Effect, bland annat.

spring has sprung

Havsglasletning pågår!

Hej svejs i
ramslöksskogen

Sigrun var här i helgen. Vi stickade (hon börjar bli riktigt duktig!) och gjorde en heldagsutflykt till Stenshuvud. Helt underbart. Vi hade den lilla nationalparken nästan helt för oss själva och vi vandrade omkring både uppe på berget och nere vid havet. Fika med, förstås. Så mycket att se, lyssna till och upptäcka. Fantastiskt att kunna göra det med en sjuåring. Ett mycket bra perspektiv. Vi var ute på en närbelägen strand också, och letade havsglas - och det blev också en sväng till det bästa ramslöksstället. Hemma hade vi så mycket kul pyssel och läsning att hålla på med att vi faktiskt bara hade teven på en liten stund på lördagsmorgonen. I övrigt mediefritt. Skönt.

Jobbet rullar på. Det är väl ungefär som det brukar. Jag kör fortfarande med mitt motto "good enough"- inte minst för att det ändå aldrig verkar som att vi lärare gör tillräckligt. Dessutom blir vi fanimej dumförklarade emellanåt. Igår, till exempel, hade vi en föreläsning från SPSM där kontentan ungefär var att när vi arbetar med elever som har någon form av NPF får vi "tänka till". Ja, det var ju till stor hjälp. Tack för den. Men... om skolledningen tycker att de ska betala oss för att tamt sitta och låtsas lyssna på sådant snömos så... visst. Jag studerar pensionsprognoser och funderar på om det verkligen är värt att arbeta bortom 65. Jag lutar mer och mer åt att allt sannerligen inte är pengar och att jag nog hellre är fattig och frisk än rik och "sjuk"... Det blir allt tydligare hur de ekonomiska valmöjligheterna ser så annorlunda ut för oss som lever själva, jämfört med de som lever i tvåsamma relationer. Som jag sagt förr... ett minikollektiv, kanske? Bara så att man kan bo bra (läs: hus på landet) till "halva kostnaden". Any takers? ;)

Livet, då. Jo, men det rullar på, det också. Det är bitvis tungt. Min pappa verkar mycket orolig för sin hälsa, och det med all rätt... tumörer upptäckta i levern... och ännu oroligare för mamma - och även om han inte säger så mycket om det bekymrar han sig säkert för hur det ska gå för henne om han går bort först. Och barnens far har dött. Vi var väldigt färdiga med varandra men det är ändå så onödigt att bara leva tills man är just fyllda 63... och jag blir så ledsen av att barnen är ledsna. De har också mycket praktiskt att ta tag i nu och det jag kan göra är att vara någon som lyssnar och stöttar... Men annars är det faktiskt bra. Jag är frisk, knät har läkt fint (även om den där tröttman verkar seg att bli av med) och jag har fina vänner att umgås med - och intressen jag ägnar mig åt. Och nu börjar ju den årstid då det blir allt finare att vara ute! Knät är också tillräckligt starkt för att kunna bära packning, om än inte miltals, så att jag ska planera någon övernattning framöver. Det blir fint! Eventuellt kommer min boendesituation att förändras framöver, också. Vi får se... ;)

vårtider

Scharlakansröd vårskål

Jag var ute och gick i skogen igår, med hunden. Fåglarna hörjade vilt. Vildkaprifolerna har små bladrosetter och det doftar av våren. Våra promenader vid havet, eller i skogen, är viktiga stunder för min själ. Den är lite skör just nu. Jag saknar ofta energi och jag tror faktiskt inte jag varit särskilt "pigg" sedan knäoperationen. Jag tror det är precis som det ska vara, men jag underskattade nog det hela. Och även om jag verkligen inte klagar på min ekonomi så är det ju ändå så att jag måste hålla lite i slantarna, jag också. Kan man ha ett ekonomiskt trauma? Isåfall har jag det; åren efter skilsmässan då jag studerade på heltid och hade städjobb om kvällarna, för att överhuvudtaget överleva, ekonomiskt, med mina två hemmavarande tonåringar. Jag vet alltför väl hur det känns i magen när man betalat månadens alla räkningar och kanske har 5-600 kvar till mat... En verklighet för många enastående hushåll idag. Och jag får ont på samma vis varje gång jag inte har absolut koll på min ekonomi, när det sker något oförutsett eller något jag inte kan råda över, som skenande matpriser, hyreshöjning, besninpriser, elpriser och så vidare. Så gårdagens besked om hyreshöjning tillsammans med beskedet från det jeffla orange kuvertet (som jag för en gångs skull kikade i - fast digitalt, då) att om jag väljer att sluta vid 65 får jag en hel tusenlapp mindre i pension än om jag slutar vid 66 räckte för att nattsömnen skulle bli krajjig.

Baka bröd är också vilsamt

Men, som sagt... det finns andningshål och ljuspunkter... naturen, famtiljen, och stickningen och det andra arbetet med mina händer. Att umgås med vänner på ett enkelt och avslappnat vis. Bara detta att jag lugnt säger nej tillsådant jag inte längre har lust med, oavsett om det gäller resor i jobbet eller något socialtsom kommer ta mer än det ger. I helgen blir det ljust! Då kommer Sigrun hit och vi ska göra en efterlängtad utflykt till Stenshuvud! Fint!