spring has sprung

Havsglasletning pågår!

Hej svejs i
ramslöksskogen

Sigrun var här i helgen. Vi stickade (hon börjar bli riktigt duktig!) och gjorde en heldagsutflykt till Stenshuvud. Helt underbart. Vi hade den lilla nationalparken nästan helt för oss själva och vi vandrade omkring både uppe på berget och nere vid havet. Fika med, förstås. Så mycket att se, lyssna till och upptäcka. Fantastiskt att kunna göra det med en sjuåring. Ett mycket bra perspektiv. Vi var ute på en närbelägen strand också, och letade havsglas - och det blev också en sväng till det bästa ramslöksstället. Hemma hade vi så mycket kul pyssel och läsning att hålla på med att vi faktiskt bara hade teven på en liten stund på lördagsmorgonen. I övrigt mediefritt. Skönt.

Jobbet rullar på. Det är väl ungefär som det brukar. Jag kör fortfarande med mitt motto "good enough"- inte minst för att det ändå aldrig verkar som att vi lärare gör tillräckligt. Dessutom blir vi fanimej dumförklarade emellanåt. Igår, till exempel, hade vi en föreläsning från SPSM där kontentan ungefär var att när vi arbetar med elever som har någon form av NPF får vi "tänka till". Ja, det var ju till stor hjälp. Tack för den. Men... om skolledningen tycker att de ska betala oss för att tamt sitta och låtsas lyssna på sådant snömos så... visst. Jag studerar pensionsprognoser och funderar på om det verkligen är värt att arbeta bortom 65. Jag lutar mer och mer åt att allt sannerligen inte är pengar och att jag nog hellre är fattig och frisk än rik och "sjuk"... Det blir allt tydligare hur de ekonomiska valmöjligheterna ser så annorlunda ut för oss som lever själva, jämfört med de som lever i tvåsamma relationer. Som jag sagt förr... ett minikollektiv, kanske? Bara så att man kan bo bra (läs: hus på landet) till "halva kostnaden". Any takers? ;)

Livet, då. Jo, men det rullar på, det också. Det är bitvis tungt. Min pappa verkar mycket orolig för sin hälsa, och det med all rätt... tumörer upptäckta i levern... och ännu oroligare för mamma - och även om han inte säger så mycket om det bekymrar han sig säkert för hur det ska gå för henne om han går bort först. Och barnens far har dött. Vi var väldigt färdiga med varandra men det är ändå så onödigt att bara leva tills man är just fyllda 63... och jag blir så ledsen av att barnen är ledsna. De har också mycket praktiskt att ta tag i nu och det jag kan göra är att vara någon som lyssnar och stöttar... Men annars är det faktiskt bra. Jag är frisk, knät har läkt fint (även om den där tröttman verkar seg att bli av med) och jag har fina vänner att umgås med - och intressen jag ägnar mig åt. Och nu börjar ju den årstid då det blir allt finare att vara ute! Knät är också tillräckligt starkt för att kunna bära packning, om än inte miltals, så att jag ska planera någon övernattning framöver. Det blir fint! Eventuellt kommer min boendesituation att förändras framöver, också. Vi får se... ;)