Värsta tiden på året, jobbmässigt. Det tar liksom aldrig slut och det är inte bara nationella prov, kurser som snart avslutas, miljarders arbeten (gärna alldeles för sena) som ska läsas, bedömas och så betygssättningen, betygssamtal, de sista dagars heliga som tror de fixar en hel kurs på en vecka och all dokumentation i digtala plattformen. Nej, det är också studentplanering in i minsta ballonguppblåsning, (med formell lunch som mentorerna ska planera - vi slipper dock laga maten...) och så ska det ju vara kul och underhållande också. Mer planering och logistik kring brännbollsturneringen och vuxna människor som inte kan enas om ett utklädningstema för lärarlaget och den dito klacken. Och kursutvärderingar som ska göras... Ett jävla kaos, helt enkelt. Ändå ligger jag som vanligt bra på'at och har redan i praktiken satt betygen i de kurser där jag har treor. Jag vill bara se över det en gång till. Sedan klipper jag betygen för ettor och tvåor av bara farten. Jag är noggrann och har förberett mig ett bra tag. Och så... om drygt tre veckor kan jag släppa allt om än bara för sju veckor. Men ändå, va.....
Jag är väldigt glad att jag lyckas hålla mina helger fria. Jag arbetar långa vardagskvällar för detta, tro inget annat. Men från fredag eftermiddag till måndag morgon äger jag själv min tid. I helgen som gick körde jag surf 'n turf i lördags (långpromenader både vid havet och i skogen, alltså) och igår fick det bli en inte alltför lång vandring i bok- och blandskog mellan Snogeholmssjön och Sövde. Vacker trakt. Och spännande, med så många vargobsar... men jag såg ingen varg. Ett större djur sprang i torra löv och kvistar alldeles bredvid stigen, vid ett tillfälle, men vegetationen var tät och jag kunde inte se vad det var. Jag gissar på hjort. Lite pulshöjande ändå. Och så kaffe vid ett vattenbryn, så småningom. Det är livet, det. Det är det som klappar min själ medhårs och lovar att bättre tider kommer.
Jag hoppas det. Men det ser lite klent ut på sina håll. Mamma är just nu mest sängliggande, trött och håglös och äter dåligt. Pappa ringer mig nästan varje dag och är orolig och vill förstås prata och ventilera och han har ännu inte gett upp hoppet att kunna ta hem henne för vård i hemmet. Jag och syskonen har försökt få honom att inse det fullständigt orealistiska i det. Han fyller 90 nästa gång och har cancer, förutom den rent allmänna skröpligheten och orkeslösheten. Och så är min halvbror väldigt sjuk. Som om det inte räckte med Parkinsons och spinal stenos fick han för några dagar sedan, i samband med en mycket akut sjukhusvistelse (han är kvar där än) med sepsis och njursvikt, veta att han har en elakartad cancertumör med metastaser i hela kroppen. Hur onödigt är inte det då? Pappa är såklart bekymrad och ledsen också för detta... och det är jag också. Just nu finns inget som kan göras och han orkar inte ta emot ens korta besök, utom från sina två barn, vilket också är frustrerande. Ljusglimten i eländet är hans dotter som ringer och messar och som verkar vara en ovanlig, och fin tjej. Vi peppar och uppmuntrar varandra, hon och jag, så gott det går.
Joråsåatte... så är det här. Men det finns fina ljusglimtar och jag vårdar dem ömt. De två små människorna, mina barn och deras käraste, den utökade familjen och en handfull vänner. En del fina planer för semestern. Jag ville gärna åkt längre norrut, men för att jag ska kunna tillbringa en vecka med goda, sköna vännen Netti så har vi enats om Idretrakten. Vi hade planer på Sonfjället, men det får bli en annan gång. Nu blir det base camp på Fjätervålen och så får våra vandringar utgå därifrån. En tur till Oslo, med lilla Sigrun, ska det också bli. Och så ska jag njuta av naturen häromkring.
Det åååårnar sig.
1 kommentar:
det är så mycket mer än arbetet som ska hinnas med och bearbetas, i det vi kallar livet ryms även sorg och smärta, glädje och gamman, men hur man ska hinna det i arbetslinjen det vete 17. Duktiga kvinns blir utarbetade och tas för givna, det förgrämar mig så infernaliskt att se på när vi säger som vi gör, att det ordnar sig. För det gör det inte utan en mängd slit, och ansvar, och tårar, och muskelvärk, och förstörda knän och hjärtan. Jag önskar så att människor reste sig upp i ilska och sade ifrån, för snart är det för sent. Ungar som blir utarbetade innan de ens hinner nå vuxenlivet, är inte det tecken nog? Eller äldre vuxna som måste arbeta för att dryga ut sin pension? Individualism är bara ett marknadspåhitt som tyvärr har blivit regel. Måtte folk resa sig upp och säga att nu räcker det med pålagor, prisökningar, och all annan skit som tar fokus från det som är VI. Kram.
Skicka en kommentar