vive la france - en roadtrip utöver det vanliga

K Ä R L E K!

Jag kan liksom inte göra den senaste veckans upplevelser och känslor rättvisa med varken bilder eller ord. Men det har varit en helt FANTASTISK vecka med min familj - den närmaste såväl som den utvidgade - och vänner och underbara landskap och jogging längs en liten bygata och glädjetårar och en vansinnig saknad och baguetter och lavendel och Loiredalen och lata, tjocka vakthundar och Downton Abbeyfrukost och helt fantastisk mat och dans och skratt och flams och kramar och kärlek och värme och fler glädjetårar och världens hittills vackraste, ljuvligaste och roligaste brudpar och nya vänskaper och pastis och ostar och rödvin och samförstånd och återseenden och autobahn och sova i bilen och sniglar som inte ville ur sitt skal (de levde...) och förtroliga samtal och 900 år av våldsam, fransk historia och vin och 18 nationaliteter och vackra klänningar och stiliga smokingar och uniformer och kiltar och barbecue och en pool och djup skugga under stora träd och Normandie och Le Mont St Michel och fisk och Omaha Beach och alla krigs jävliga meningslöshet och moules marinières och gigantiska fyrverkerier på en belgisk strand och trench of death i Flandern och samtal och fniss och små skramliga vägar och ändlösa motorvägar och mänsklig ingenjörskonst  i form av ett avsluitsdijk och glass och bordershop och så småningom komma sig hem till Byn och hänga på altanen och dricka rosé och heja på Erica en sväng och lyssna till nattens ljud borta ifrån festivalområdet och sova i sin egen säng och laga brunch och vinka farväl och veta att man ses snart igen och tvätta bil och göra ärenden och tvätta smutstvätt och boka servis på bilen och aska ur pannan och fylla på pellets och leka med katter och vattna och plantera om och dammsuga och återhämta och hämta upp och uppdateras och oroa sig för god vän i kris och musik på stereon och älskade barn i telefonen och hela tiden denna sol och värme och livslust... och JANSSON*, förstås!

Några bilder...

Selfie på fransk vägtoalett...

Fransk solhälsning

Vi ÄLSKAR Starbucks!

... och bananer!

Linus & Aidan

Kapellet i Le Donjon. Tidig medeltid.

Galleriet och övre salen, där vi åt familjemiddag om torsdagskvällen

Le château...

En småjoggar om morgonen, i La Flocellière!

Obligatorisk fötter-vid-pool-selfie

Poolhäng

Utsikt från mitt sovrumsfönster.
Johanna & Andreas skymtas, på liten romantisk spatsertur!

Slottet sett från baksidan

Två av världens tre sötaste tjejer!

Château de la Flocellière

Man är snygg i natten...

Honnörsbordet

Snöra klänning...

"Gråta på bröllop är mesigt", sa lillebror.
Sedan kom storasyster ut på slottsgården... ;)

Löften avges...

... och ringar växlas
Aidan och Cieran assisterar.

 

Linus & Ellie

Kristofer & Jenny

Andreas & Johanna

Mother of the Bride & Kristofer (med Jenny i bakgrunden)

Hon gjorde det! Höll tal, alltså!

Le Mont St Michel

Omaha Beach I

Omaha Beach II

Omaha Beach III

Trench of Death, Diksmude

Trench of Death...

Afsluitdijk, Norra Holland

Bordershop. Öppet sö-to från 05, fre-lö från 04...

Hemmaboda!

The Way - Fastball

*Min GPS...

en stor och magisk dag

Idag, lördagen den 19 juli, gifter sig Matilda och Mike här på Château de la Flocellière i den underbart vackra Loiredalen. Det känns stort och magiskt och helt underbart! Jag är en stolt mamma och la famiglia är nu ytterligare utvidgad! Kärlek!

För kärlekens skull - Ted Gärdestad

road trip!

Det är alltså hit vi ska! Chateau de la Flocellière i Loiredalen!

Jag vaknar tidigt igen. Det gör inget. Jag kom mig i säng i vettig tid och natten var vilsam. Tankarna snurrar lite lätt. Jag tror det är roadtrippen som spökar lite. Vi är fyra i bilen, men på något vis känns det som att själva transporten är helt mitt ansvar (Kristofer ska köra, han också). Jag tror bilen är i god ordning, jag har byggt på försäkringen med en euroassistans, extra olja finns med (varför jag skulle behöva just olja har jag endast en vag aning om, men hellre safe än sorry) och jag har upplyst mig om vägtullssystemet i Frankrike. Ska bara kolla in så att registreringsbeviset kommer med, också. Det vill tydligen fransoserna att en har. Jag har till och med monterat in lastgallret så vi kan lasta bagaget ordentligt. Vi har ju en brudklänning att vara rädda om! Ja, och så ska bilen tvättas. Att åka iväg med en otvättad är liksom otänkbart. För mig.

Pålitlig och rådig katt- och husvakt är också löst. SKÖNT!

Jag vet att jag var optimistisk igår, men idag ser vädret faktiskt mycket mer lovande ut så kanske får jag en soltimme, eller två, på altanen innan jag kör ikväll. Jag tänker inte riskera något genom att helt övermodigt ge mig ut och springa idag igen. Möjligen en sväng till gymmet under dagen. De kära, rosa, får dock följa med på resan! De, och min röda långklänning är väl ungefär det enda jag hunnit tänka klart kring, när det gäller packning... Men allt är tvättat och själva det praktiska bestyret lär ju gå på en liten kvart.

Medan jag ligger kvar där i sängen intervjuas Gloria Gaynor om sin absolut största hit. Det berättas om hur den kommit att bli en feministisk kampsång, en nationalsång i många gay communities... och hon talar om hur hon själv befann sig i en hälsomässig svacka i livet när hon skrev den, efter en svår ryggskada och hur den egentligen aldrig skulle blivit så stor, eftersom skivbolaget la den på en b-sida. Det är helt enkelt en av de allra bästa pepplåtarna genom tiderna! För mig har den varit det sedan jag hörde den första gången, vintern 1979. Och den funkar fortfarande*!

BRUTALVOLYM och DANSSKOR PÅ!

I Will Survive - Gloria Gaynor

* För mig. Här. Nu. Inte för människorna i Gaza, eller för palestiner vars sista flyktväg ut ur Syrien (den till Libanon) nu har stängts. Inte för våldtagna barn och kvinnor i Kongo och inte heller i Ukraina, eller Sudan... för att bara nämna några. Eller snarare... hundratusentals. Miljontals.

mind over matter!

Idag har jag nått mitt mål! Jag kan nu springa (eller snarare jogga) mer än trettio minuter i sträck utan att ha det minsta ont i knät!

JÄJ och TJOHOO! 

Min försiktiga plan ser alltså ut att ha funkat som tänkt var och det gör mig väldigt, väldigt glad. Sådär att jag smått längtar efter nästa runda!

Nu väntar kaffe och en dusch (fast i omvänd ordning) och sedan har jag en hel hög med saker att fixa inför resan. Himlen ser ut att spricka upp också och jag vill gärna hinna med ett par timmars solande på altanen, om möjligt! Fullpetad dag, alltså, och en dag då jag låter de positiva tankarna ta över igen!

Running Up That Hill - Placebo

ur min thinktank

Sankta Birgittas kapell, Kapelludden, Öland

Kanske tänker jag för mycket, ibland. Men det är vad tystnaden och självheten gör med mig. Det och ett obönhörligt dagsregn som jag tillåter hålla mig inomhus. Jag hinner stanna upp och reflektera över sådant som sker, saker som sägs och det som står att finna i den mellanradiga översättningen. Jag har ibland dåligt samvete för att mitt liv har sådan snurr att jag inte riktigt hinner med de där reflektionerna och då tänker jag att jag ska hyra en enslig stuga med fritt blås mot horisonten. Men när jag sedan väl får tid och ro att stanna upp inser jag att det kanske är lika bra att inte.

För jag märker hur jag i mina tankar tenderar att fastna i sådant som inte gör mig särskilt upplyst eller ens upplyft. Jag börjar tänka på en [tidigare] vän på SRF som säger "hejdå... vi ses nästa år, igen!" och inte "vi ses i sommar/höst/till nyår osv" vilket tidigare var så självklart att göra. Men så är det ju med en del vän- och bekantskaper; de håller inte hela vägen. En har inte så mycket gemensamt som en först trodde. En utvecklas. Eller står stilla...

Jag tänker på småbitska kommentarer (eller uteblivna sådana) från kollegor som inte riktigt gillar att någon i kollegiet plötsligt är förstelärare (det är fler än jag, vill jag påpeka) och jag blir inte klok på om det är lönen som sticker i ögonen, eller det faktum att vi är några som vågade golva Jante och söka tjänsterna? Ska jag bry mig? Ska jag bemöta? Ska jag anstränga mig ännu mer att bita mig i tungan så inget tror jag försöker vara Duktig? Eller ska jag lägga in överväxeln, kanske? Heh.

Jag tänker också på människor som tycker de är så ödmjuka och utanför-boxen-levande utan att de märker hur deras attityd samtidigt tenderar att bli väldigt nedlåtande mot omgivningen... som sätter sig själva till uttolkare av vad det goda livet kan vara... och på att det ibland kan vara ganska ansträngande att hålla igång sitt sociala liv när det nästan alltid ska bero på ens egna initiativ. På män (eller snarare... karlar...) som inte förstår att en rak sanning må smärta hårdare än en undanflykt, eller lögn, men för betydligt kortare tid. (Vill en inte ses så är det väl bättre att säga det än att - tvärtom - säga att "det vore kul att hitta på något trevligt tillsammans under semestern" och sedan inte göra det?) På fullfjädrade skitsnackare och på människor som sviker på ett hyfsat fegt vis genom att liksom bara... försvinna. På huruvida jag själv uppfattas så och vad jag kan göra åt det? På saker jag skulle vilja göra, i sällskap, men hur jag drar mig för att bara slänga ut en idé på till exempel Facebook eftersom jag då riskerar att någon jag inte har lust att hänga med ger gensvar. Jag är en sådan förfärlig snobb, ibland. Eller bara mån om, och värderar, min tid på jorden?

När jag fastnar i de här banorna tänker jag (också!) att jag lika gärna kunde jobba.

Men... så GER JAG MIG SJÄLV EN FET SPARK DÄRBAK och tänker på sköna, roliga vänner jag umgås med. Som finns för mig så som jag vill finnas för dem. Jag tänker på min härliga familj, som nu utvidgas allteftersom, och jag tänker på trevlig- och äventyrligheter jag ska ägna mig åt, både under semestern och senare i höst. Jag tänker på att de kollegor jag trivs med är guld värda och att det är de som räknas. Jag tänker på mina små joggingturer som blir allt längre nu och jag tänker på att är det meningen att jag ska träffa någon, nån gång, så blir det väl så och om det inte blir så... så får det väl vara så, då. För jag tänker också på hur bra jag klarar mig själv, hur gott det är att vara så fri och vilka enorma möjligheter jag har. Och då tänker jag att... jag nog ska vara ledig ett tag till. Och... att livet ändå är himla gott att leva!

BE GONE SJÄLVGODA SURBOLLAR, FEGISAR OCH TJÔTKÄRRINGAR AV BÅDA KÖNEN! ;)

Beast of Burden - Bette Midler

mellandag

Detalj av Bertil V...

Jag vaknar så tidigt. Senast halvsju. Men det är ganska gott. Jag ligger kvar i sängen en stund. Lyssnar på Naturmorgon medan jag sträcker lite på musklerna. Kollar mejl och facebook. Går upp efter en stund. Fixar kaffe och tar med ut på altanen. En varm kofta över linnet. Det blåser från norr.

Ibland är en mellandag behövlig. Idag får bli en sådan. Vädret är ändå lite vingligt så en tur till någon strand blir det inte. Jag kan ju alltid sola på altanen om andan faller på. Jag ska tvätta också och städa lite och sedan får jag väl se vad jag hittar på. Baka något? Sy? Sticka lite på sjalen jag började med när Malin var här?

Jag får väl se vart dagen tar mig, helt enkelt. Det brukar göra skönt för min själ.

Igår blev det tidig långlunch, med Annhelen, som sedan förlängdes med en gemensam tur in till Kalmar. Jag hade ett par ärenden och de blev uträttade och lite annat shoppande därtill. Inget stort, men några toppar och ett par sandaler. Blingiga örhängen till bröllopet. Och mycket roligt, och intressant, prat!

Hemma, om kvällen, skrev jag ner vad jag tänker ska bli mitt bröllopstal till Matilda och Mike. Jag behöver lite stolpar så det blir sammanhängande och... bra. Slutklämmen har jag ju haft länge, men en början och en mitt är också bra att ha. Jag känner mig ganska tillfreds med resultatet men kommer givetvis att pyssla lite fram och tillbaka med det.

My Silver Lining - First Aid Kit

en g ö r saker

Sjön vid stugan (klicka på bilden!)

Idag är det en månad kvar tills jag börjar jobba igen. Jag har bara haft sex lediga dagar, än så länge. Men vi har gjort så mycket, la famiglia och jag. Varit i stugan och grillat och firat den fjärde juli och tappat en propeller och hittat den igen och umgåsats och eldat och skrattat och druckit lite vin och varit inne i Falkenberg kaffat på Linus balkong och fikat på det som en gång var mitt home away from home - Stålboms - och jag har kramat på inte mindre än tre av mina fyra barn (och saknat det fjärde!) och vi har ätit havskräfor och haft altanhäng här i Byn och gjort rundtur på Öland och sett glasblåsning i Kosta och haft liten mysig grillmiddag med goda vänner och pysslat här hemma och rökt shisha (nu har jag äntligen en egen, vackert röd!) och tränat på gymmet och gått raska långpromenader om morgnarna och lagt sista handen vid bröllopsplanering. Dessutom har det grejats med motorcyklar, jag har en fungerande diskbänksbelysning igen och GPS-appen jag köpte fungerar fint. Till yttermera visso har jag stashat upp med både olja och koncentrerad spolarvätska inför roadtrippen samt en euroassistansförsäkring. It's #thevuxenlife all over!

Igår eftermiddag var jag på Öland och solade och badade och på kvällen åt jag melonmiddag och poppade skön 70-talsmusik. Idag blir det andra äventyr! Först ut: en liten joggingrunda i skogen!

Endless Wire - Gordon Lightfoot

En propellerhämtare som skulle gjort MacGyver grön av avund...

Udda fiskafänge

Havskräfta a k a lejrhommer

Solig lax- och makrillunch i Kårehamn

Glass in the making

M & M

ensamt strövtåg

Bertil Vallien, förstås...

La famiglia har vänt näsorna mot Köpenhamn och sedan Frankrike.

Bara jag och någon enstaka katt kvar i det tysta, tomma.

Fantastiskt väder och en ny GPS-app installerad.

Jag packar en strandkasse och beger mig i österled.

Rambling On My Mind - Robert Johnson

det är gott att leva...

Naturligtvis vaknar jag vid sextiden fast jag är ledig... Så jag går ut och sätter mig i morgonsvalkan med Sixten en stund innan dagen får lov att börja. Himlen är blå och luften klar. Strax dags för kaffe och sedan en skön morronpw med Matilda och kanske om Mike och/eller hans mamma Barb vill haka på.

Vad som sedan händer får vi se men någon form av utflykt blir det ju. Har en gäster så har en och det finns mycket fint att titta på, och kul att göra, i mina hoods.

Och så är det ju dessutom min tredje semesterdag (om jag räknar med helgen). Bara en sån sak!

Spela någon musik ni gillar!

Eders,
-M.

jamen... jaaa!

Liten familjemedlem som inte får följa med ut i skogen.

Alldeles snart. Om bara några timmar. Då är det SEMESTER för mig. Åh, vad det ska bli skönt! Och roligt! Och slackigt! Igår kväll la jag sista handen vid förberedelserna för lite lat samvaro med la famiglia ute i Stugan Vid Sjön i De Djupa Skogarna. Verkstan ville göra efterkontroll på bilen. Sängar ska bäddas (vi ska ju tillbaka hit sedan), badrum skuras, gräset klippas (men det gjorde ju en liten RUTger, förstås), bilen packas och logistiken i kylen råddas med, när det börjar bli fullt av allehanda mat jag ordnat. När en är i stugan ska en mestadels bara softa, ju. Läsa, elda, fiska, gå i skogen och sånna goa grejjer. Jag hade såpass mycket att styra med att jag skippade gymmet. Ibland måste en prioritera.

Pumpkin wannabe

I natt sov jag över hos mig själv. Det var lite spännande. Jag tänkte att M&M kan låna mitt sovrum och att Barb tar gästrummet, så jag tog fram en extrasäng och bäddade åt mig i arbetsrummet. Lika bra att sova där, då. Märklig känsla att sova på en annan plats än den vanliga, i sitt hus. Jag som knappt klarar att sova på andra sidan av min vanliga säng. Men jag sov gott och det ska nog gå fint några nätter till.

Blå himmel med ganska många fluffiga moln. Vindstilla. Det blir en fin dag!

Kalles klätterträd - Jojje Wadenius

makin' babies

Här kan en också sitta och dingla lite med benen...

Liten morgonrunda i trädgården. Tårna blir våta av daggen och Sixten gör mig sällskap. Han trippar försiktigt. Gillar nog inte heller våta tår. Odlingarna trivs fint, om en bortser från petuniorna på grindstolparna som fått alldeles för mycket regn och deppat ihop totalt.

Nedräkning på sommarskolan nu. Vi är alla lite trötta och matta i lacken - både elever och lärare. But it ain't over 'til it's over. Jag pysslar på kvällarna också, fast jag helst skulle sitta i soffan och glo. Handlar. Gör ärenden. Tvättar. Städar lite. Tänker ut lite godsaker. Tar en sväng på motionsspåret. Sprider ut görandena inför semesterinledningen så att jag ska slippa stressa. Det går rätt bra, faktiskt. Och sen... sen är det fem sköna, lata veckor med en, som jag hoppas, lagom mix av här- och därvaro, sol och bad, läsning och grillkalas. Sovmorgnar, sypyssel och sena altankvällar.

Babies in the making!

Men nu: kaffe och en viss stilla glädje att bilen fått ett nytt servorör och spinner som en katt. Det ska bli gött att rasta den lite mer ordentligt under semestern.

Beyond The Pale - Procol Harum

men... tack!

Fin morgon!

Igår på gymmet där jag jobbade med mina benmuskler stannade en av "oldboysen" upp framför mig, på sin väg ut, och signalerade att han hade något att säga. Jag tog ur mina in-ears och han sa: "Du har tappat en del, va'?" och jag blev så paff att han noterat det eftersom han, liksom jag själv, mestadels verkar gå inne i sin träningsbubbla och dona. "Jodå, det har jag nog", sa jag. "Bra där... bara fortsätt med det!" skrattade han och gav mig tummen upp och så gick han. Jag pluggade in musiken i öronen igen och fortsatte träna benmuskler - med ett fånigt flin över hela ansiktet. Just där och då, och igår, behövde jag den sortens uppmuntran och han kommer aldrig att få veta exakt hur glad jag blev över den!

Mina nepalesiska böneflaggor...

Men det är så himla viktigt att se och bli sedd. Ett grundläggande behov hos oss alla. Inte så mycket bekräftelseknarkande som att bara att få finnas i ett sammanhang i stället för utanför detsamma. Och nu har jag tränat så länge och väl och mycket att jag liksom får en och annan hälsningsnick av oldboysen, och uppmuntran. TJOHEJ! Det är liksom vi nu - jag och oldboysen. Heh! Eller ja, ni fattar...

Många äpplen blir det...

Sedan finns det ju youngboys/girls, men de är ofta mina elever, eller elevers föräldrar, och vi hälsar ju liksom på varandra ändå. Men uppmuntrar vi varandra? Nja. Det är nog lite tunt med det. En vill ju liksom inte tränga sig på. Verka fjäskig. Ja, ni vet... Jag tror jag får bli lite modigare på den punkten. Kanske är det fler än jag som blir glada av andras positiva uppmärksamhet och uppmuntran...

Sommarskolan går in i slutfasen. Tre skoldagar kvar. En del betyg hägrar och andra har åtminstone kommit en rejäl bit på väg mot målen. Snart är det semester. Jag känner kaklet mot fingertopparna. Och jag har en del att förbereda inför en helg i Stugan med Matilda, Mike och Barbara. Angenäma bestyr!

Wild Horses - Rolling Stones

halfway from anyhere to somewhere

Morgonen är vacker och stilla och luften klar. På altanen står tre nya plantor och vill bli omplanterade. Efter en stunds trivsamt altanhäng med kollegan och vännen Nina (som skulle se om det gick att ändra lite på en balklänning) körde jag ut till Djupa Skogen och hälsade på Erica en sväng. Vi drack te i en solglänta, gosade med Jeltsin (katt) och småpratade om ditten och datten. Med mig hem fick jag två tomatbebeisar och en pumpadito. Pumpa blir lite extra spännande - det har jag aldrig odlat förr.

Halvvägs genom 2014 är vi nu. Jag är stolt och glad att över ett halvår haft en fungerande träningsrutin, vecka ut och in. Jag började ju redan i december men bråkknäet såg ju till att jag fick vila och göra en omstart vid nyår. Sedan dess har jag tränat 2-3 gånger i veckan. Har jag missat gymmet har jag promenerat eller simmat eller gjort något annat. Jag har helt enkelt lyckats göra det till en del av min livsstil och hur bra det känns är svårt att beskriva. Men jag är, som sagt, väldigt stolt över detta! Det är jag! Ja, jag har ju t o m börjat träna löpning lite försiktigt. Vi snackar andens seger över materien!

Mitt i allt detta fina och glada är en del av mig så sorgsen. Igår fick jag beskedet att en av mina tidigare elever inte längre vandrar bland oss. En smart, vänlig, rar och söt tjej är borta. Bara... sådär. Och det gör så ont, även om jag inte kände henne så väl. Mina tankar går till hennes familj och vänner som har det svårt nu...

July Morning - Uriah Heep