ur min thinktank

Sankta Birgittas kapell, Kapelludden, Öland

Kanske tänker jag för mycket, ibland. Men det är vad tystnaden och självheten gör med mig. Det och ett obönhörligt dagsregn som jag tillåter hålla mig inomhus. Jag hinner stanna upp och reflektera över sådant som sker, saker som sägs och det som står att finna i den mellanradiga översättningen. Jag har ibland dåligt samvete för att mitt liv har sådan snurr att jag inte riktigt hinner med de där reflektionerna och då tänker jag att jag ska hyra en enslig stuga med fritt blås mot horisonten. Men när jag sedan väl får tid och ro att stanna upp inser jag att det kanske är lika bra att inte.

För jag märker hur jag i mina tankar tenderar att fastna i sådant som inte gör mig särskilt upplyst eller ens upplyft. Jag börjar tänka på en [tidigare] vän på SRF som säger "hejdå... vi ses nästa år, igen!" och inte "vi ses i sommar/höst/till nyår osv" vilket tidigare var så självklart att göra. Men så är det ju med en del vän- och bekantskaper; de håller inte hela vägen. En har inte så mycket gemensamt som en först trodde. En utvecklas. Eller står stilla...

Jag tänker på småbitska kommentarer (eller uteblivna sådana) från kollegor som inte riktigt gillar att någon i kollegiet plötsligt är förstelärare (det är fler än jag, vill jag påpeka) och jag blir inte klok på om det är lönen som sticker i ögonen, eller det faktum att vi är några som vågade golva Jante och söka tjänsterna? Ska jag bry mig? Ska jag bemöta? Ska jag anstränga mig ännu mer att bita mig i tungan så inget tror jag försöker vara Duktig? Eller ska jag lägga in överväxeln, kanske? Heh.

Jag tänker också på människor som tycker de är så ödmjuka och utanför-boxen-levande utan att de märker hur deras attityd samtidigt tenderar att bli väldigt nedlåtande mot omgivningen... som sätter sig själva till uttolkare av vad det goda livet kan vara... och på att det ibland kan vara ganska ansträngande att hålla igång sitt sociala liv när det nästan alltid ska bero på ens egna initiativ. På män (eller snarare... karlar...) som inte förstår att en rak sanning må smärta hårdare än en undanflykt, eller lögn, men för betydligt kortare tid. (Vill en inte ses så är det väl bättre att säga det än att - tvärtom - säga att "det vore kul att hitta på något trevligt tillsammans under semestern" och sedan inte göra det?) På fullfjädrade skitsnackare och på människor som sviker på ett hyfsat fegt vis genom att liksom bara... försvinna. På huruvida jag själv uppfattas så och vad jag kan göra åt det? På saker jag skulle vilja göra, i sällskap, men hur jag drar mig för att bara slänga ut en idé på till exempel Facebook eftersom jag då riskerar att någon jag inte har lust att hänga med ger gensvar. Jag är en sådan förfärlig snobb, ibland. Eller bara mån om, och värderar, min tid på jorden?

När jag fastnar i de här banorna tänker jag (också!) att jag lika gärna kunde jobba.

Men... så GER JAG MIG SJÄLV EN FET SPARK DÄRBAK och tänker på sköna, roliga vänner jag umgås med. Som finns för mig så som jag vill finnas för dem. Jag tänker på min härliga familj, som nu utvidgas allteftersom, och jag tänker på trevlig- och äventyrligheter jag ska ägna mig åt, både under semestern och senare i höst. Jag tänker på att de kollegor jag trivs med är guld värda och att det är de som räknas. Jag tänker på mina små joggingturer som blir allt längre nu och jag tänker på att är det meningen att jag ska träffa någon, nån gång, så blir det väl så och om det inte blir så... så får det väl vara så, då. För jag tänker också på hur bra jag klarar mig själv, hur gott det är att vara så fri och vilka enorma möjligheter jag har. Och då tänker jag att... jag nog ska vara ledig ett tag till. Och... att livet ändå är himla gott att leva!

BE GONE SJÄLVGODA SURBOLLAR, FEGISAR OCH TJÔTKÄRRINGAR AV BÅDA KÖNEN! ;)

Beast of Burden - Bette Midler