naket

Lycklig.

När vi vandrade i lördags kom samtalen alldeles av sig själva i sin egen takt. Emellanåt vandrade vi också i tystnad, i våra egna tankar. Jag lät mina glida omkring och bara ta in dofterna, ljuden och det gröna mossmjuka. En tanke som bubblade upp till ytan var den att om det till äventyrs skulle finnas en man, en kärlek, för mig någon mer gång... så måste det vara någon som vill just detta... som uppskattar detta enkla, sköna och som kan göra det utan åthävor. Som gör det. För även om jag ofta är ute på skogpromenader i min ensamhet, och tycker det är helt åkej, så är det faktiskt ännu finare att göra det med någon annan. Tror jag.

Så tänkte jag. Tänker fortfarande. Och kanske avslöjar jag mig som lite töntig, men... då är jag väl det då. Couldn't care less.

Born Under a Bad Sign - Albert King & Stevie Ray Vaughan

till fots

Jag har fikat på värre ställen.

Torsdag: Åkte ner till Malmö efter jobbet. Mysigt, och lite trött, häng med Matilda, Mike och Sigrun och tidigt i säng för oss alla. Matilda har börjat jobba och första veckan på nytt jobb kan ju vara intensivt för alla. Har en då en liten en som ska lämnas på föris, och plötsligt får mycket längre dagar där, blir en helt urlakad.

Fredag: Tidigt, tidigt upp och morronkaffa med Matilda, med tända ljus och lite småprat, innan hon stack till jobbet och Mike och jag gjorde Sigge klar och sedan lämnade henne på förskolan. Det skar mig i hjärtat att först se henne så glad, när vi följde med henne in, och sedan så ledsen när hon insåg att ingen av oss skulle stanna med henne. Jag minns det så väl med mina egna barn och där och då spelar det liksom ingen roll, för någon av oss, att barnet två minuter senare leker och grejar...

Förstelärarkonferens på St Gertrud och den var faktiskt väldigt bra. Inte en massa snack utan mer av riktig verkstad. Konkreta tips och modeller och tid att testa dem. Jag var tvungen att bryta upp en stund innan den var slut, dock, för att hinna med tåget till Göteborg och sista anslutningen till Kil. Jag hade tänkt jobba lite med mina anteckningar från konferensen men det orkade jag inte utan ägnade mig åt en ljudbok, i stället.

Lördag: Vi sov tills vi vaknade och tog det lugnt på förmiddagen. Framåt lunch fick vi skjuts av Per upp till Nilsby där leden börjar och så travade vi iväg, syrran Malin, hunden Killen och jag. Det började ganska tufft med en stig som gick ganska brant uppför. Och sedan blev det inte lättare. Seriöst var det den mest krävande vandring jag gjort. Rejäla höjdskillnader hela tiden, smal stig och hela tiden rötter, väta och stenar som gjorde att man inte för en sekund kunde låta fötterna bara gå. Det gällde att veta var, och hur, man skulle sätta ner varje steg. Väldigt bra utmärkt led vilket var tur eftersom det ibland var omöjligt att se var stigen gick. Ibland fick vi klättra uppför hala branter, ibland ta oss ner för sådana och försöka att inte halka och falla ner i någon ravin eller (jag) kraja knät. Flera gånger korsade leden små vattendrag och vid åtminstone två saknades spång/planka över och vi fick klura hur vi skulle undvika att bli blöta upp till knäna. Efter ungefär halvvägs var det ljuvligt att hitta en stor sten, slå oss ner och njuta äpple, nötter och kaffe. Vatten och hundgodis till Killen. Möjligen rastade vi en lite för lång stund för benmusklerna hann bli rätt stela och det tog ett tag att få igång dem igen, efteråt.

Vandringen gick genom flera nyckelbiotoper, enligt informationen vi fått, och vi skojade lite om det men faktum är att omgivningen skiftade hela tiden. Det var sly, tallskog, blandskog och ren urskog. Bäckar och små pölar och när vi gick genom trollskog med höga granar och allt på marken täckt av mjukaste mossa var tystnaden total. Kanske sög mossan upp allt ljud? När vi sedan kom till ljusare, mer blandad skog, var fåglalåten fantastisk. Vid ett par ställen passerade vi fornlämningar. Gravar. Ja, det var nog vackert och utsikt över sjön även för ett par tusen år sedan... och här och var fanns också skyltning om att området var skyddat för all framtid på grund av just den unika omgivningen. Som grädde på moset fick vi se tranor, mindre hackspett, kungsörn och lite annat. Inga vargar och inga björnar. Just varg hade väl inte varit någon omöjlighet. Min vän Kia, som bor ungeför en mil norr om vår utgångspunkt ser varg, och vargspår, för jämnan - och är alltid orolig för sina får.

De sista kilometrarna av den 19,4 km långa leden gick genom ett sommarstugeområde och ett friluftsområde. Det kändes smått lyxigt att gå på smal grusväg och sedan breda löp- och skidspår -  även om det var backe upp och backe ner även där. Och ganska tacksamt. Jag har starka ben. Väldigt starka. Ändå var de helt slut. Hur skönt som helst att sedan bli upplockade av Fanny, komma hem och ta en dusch och äta av Fannys goda rödbetssoppa. Gissa om jag somnade ovaggad...

Tack, Sixten. Tack.

Söndag: Jodå. Minsann om inte även jag har ett antal hittills okända benmuskler. Stel som tusan och inte överdrivet angelägen om att sitta stilla på tåg i timtal. Men det fungerade rätt fint. Tågbyte i Göteborg och jag passade på att gå en sväng där, och mjuka upp mig. När jag kom hem var allt i sin ordning (jag har ju världens bästa katt- och husvakt) bortsett från att katten någon gång under eftermiddagen rivit ner en liten korg med nagellack, i badrummet. Givetvis hade den stora flaskan med knallrött gått i klinkergolvet och det såg ut som ett blodbad. Katten var helt oskadd, men jag fick börja med att skura med aceton en halvtimme...

Avrundade kvällen med senaste avsnittet av Skam och så filmen om, och med, Gary Moore. Jag vet att många anser att han sålde ut sig, och blev ointressant, när han började spela blues. Jag tycker tvärtom. Jag älskar hans bluesgrejer!

Måndag: Jag har nyss vaknat. Solen strålar, katten spinner och kaffet är nybryggt. Ledig dag!

Parisienne Walkways - Gary Moore

Det gick att städa bort.

resa

Far, mor och syrran.

Matilda och Sigrun kom hit i torsdags eftermiddag. Promenad, andmatning och allmänt mys och på fredagen körde vi upp till min syrra Cia, i Örebro. Där hängde vi och hade det himla trevligt - bra och roliga samtal och smarrigt käk - och igår morse fortsatte vi upp till Kopparberg där mor och far bor nu.

Det känns så gott i hjärtat att se dem och vara tillsammans med dem och jag önskar så att de bodde mycket närmre så att vi kunde umgås mycket mer. De var båda riktigt pigga (det gör dem gott att inte längre bo i hus och hela tiden pyssla järnet, tänker jag) och mamma var inte så påtagligt minnesförvirrad som hon var sist vi träffades. Vi var oroliga att flytten skulle förvärra det hela, eller kanske rentav skynda på processen, men det kändes "lugnt" på den fronten. Det är inte bra, men det är inte heller så illa som det skulle kunna vara. Hon vet inte var grejerna i köket är, men eftersom hon/de kör samma struktur som de alltid gjort var det lätt att hitta det vi behövde. Och pappa har ju järnkoll. Sigrun charmade dem och de gjorde henne överlycklig med att ha köpt henne en liten räfsa. Den släppte hon inte på hela tiden och innan hon och Matilda drog hemåt idag (vi körde hela vägen tillbaka till Emmajävlaboda igår kväll) räfsade hon en god stund på min gräsmatta.

I morgon är det tillbaka till jobbet igen, efter tio skönt lediga dagar. Resten av terminen kommer att försvinna i en grisblink och jag försöker att inte tänka för mycket på det, eftersom det gör mig stressad.

Idag är det tvätt och mealprepp och om vädret kunde återgå till morgonens solsken (vi drack kaffe ute på altanen) skulle jag ta mig en lång promenad. Vi får väl se hur det blir med det.

Ditch Queen - Frank Marino

lugna puckar

Jag tänkte röja i två garderober idag. Det tänkte jag faktiskt. Men gav upp när jag insåg att mer än hälften av innehållet i dem inte var mitt, utan Matildas, Mikes och Johannas. I stället pysslade jag lite, skrev en stund, bäddade och tvättade någon maskin och lyssnade på ljudbok. Mellan snöskurarna kom jag mig också ut på en lång powerwalkrunda. Det funkar bättre än att springa, knäwise, och jag tänker att det kanske måste bli så att jag får springa allt mer sällan om inte knät ska rasa ihop alldeles. Det är en ledsam och sorgsen tanke, men går det inte så går det inte. Jag har dock inte gett upp helt än. Tänkte nog ta en provsväng i morgon, faktiskt.

Träffade Erica och tog en Fenixfika också. Det var ett tag sedan. Alltid lika vilsamt och gott att prata med henne. Inga krusiduller. Rakt och ärligt. Me like.

Drömmar - Slowgold

grit

Bättre dag, idag. Jag vaknade ganska utsövd och har både hunnit fylla på pellets, köra ett par tvättmaskiner, bädda rent i gästrummet (Matilda och Sigrun dyker in lite senare i veckan!) och handla hem godsaker till middagen, då Lena och hennes J, kommer över en sväng. De är båda devota karnivorer så det känns alltid lite nervöst att bjuda dem på veganskt. Idag blir det en enkel wok med risnudlar. Chokladglass (Tofuline) med krossade Oreos till kaffet. Vad dricker man egentligen till wok? Jag har några ale hemma, liksom vitt och rött vin. Och bubbelvatten kan jag fixa. De får väl välja själva.

Nu har nattens snö återigen smält undan. Det känns lite deppigt att se hur blommor och spirande pionbuskar täcks av det vita, kalla. Men de verkar vara ganska tuffa och härdiga, ändå.

Eftersom det är påsk ska man läsa/lyssna på påskekrim. Men efter Nesbøs sjukt spännande Törst stack jag först emellan med den lättsamma lilla bagatellen Dimma över Darjeeling (av Mikael Bergstrand, en fortsättning på Delhis vackraste händer) och nu Grit: The Power of Passion and Perseverance av Angela Duckworth. It's all the buzz i skolvärlden, just nu, i samma härad som till exempel James Nottingham (Challening Learning) och Carol S. Dweck (Mindset) och jag tänkte att jag skulle förkovra mig. Den slår fast en viktig sak - vi må ha olika grundförutsättningar; det som avgör våra framgångar är vår uthållighet, att vi inte ger upp, att vi anstränger oss. Vår resiliens.

Talang kan bara ta oss så långt - resten är hårt arbete och vetskapen om att vi alla kan utvecklas. Det kan säkert låta opportunisktiskt men det handlar inte nödvändigtvis om att bli "framgångsrika" i dess mer materiella mening utan om att nå vår egen, individuella, fulla potential, oavsett om det handlar om studier, karriär eller att leva det liv man vill leva. Nå de mål man vill nå. Tyvärr (?) innehåller den också några kapitel om hur en ska göra... och det känns lite väl mycket självhjälpslitt för min smak. Men ändå... jag önskar att mina elever ville läsa den, eller åtminstone delar av den.

Jag tänker, medan jag lyssnar och pysslar. Jag har nog rätt mycket grit, själv. Jag sätter upp mål, även ganska långsiktiga, och sedan ser jag till att nå dem. Just nu går det väl inte så bra med min fysiska träning - jag håller mestadels bara på med underhåll - men på andra plan händer det desto mer...

Jag blir nog klar med boken ikväll och då återgår jag till påskekrimmet, igen. Jussi Adler Olsens Selfies ligger överst i listan.

True Grit är för övrigt en förbaskat bra film.

Wake Me Up - Aloe Blacc

mind over matter

Jag blir liksom handlingsförlamad ibland. Idag har det nog förvärrats av envis nästäppa med påföljande huvudvärk (bihålorna). Men jag tror faktiskt det är allergi och inte förkylning så jag har tagit tabletter för (mot) det. Av dem blir jag så himla trött, särskilt de första dagarna, så jag har liksom inte orkat något. Jag har inte haft lust heller. Och vem vill gå ut en aprilförmiddag när det är minusgrader och snö? Inte jag. Åtminstone inte idag. Men till slut fick jag igång tvättmaskinen, pratade med en ledsen Johanna en lång stund (det är tungt att hon har det tungt och att vi bor så långt ifrån varandra) och sedan kom jag mig faktiskt i träningskläderna och tog mig en ordentlig powerwalk. Snön hade smält bort och det var på det hela taget ganska skönt. Jag kom nyss in och känner mig något lite mindre less.

Borde köra lite uppmjukande yoga. Det borde jag. Men... orka. Jag lagar en kopp te istället.

Roadhouse Blues - The Doors

skitväder

Det känns ändå ganska skumt med snöyra i mitten april, även om det inte är alldeles ovanligt. Vi (Linus, Nathalie och jag) hade tänkt oss vandra runt Grimmansmålasjön, men det var råkallt och blåsigt och redan då hade snöblasket börjat så vi nöjde oss med en bilutflykt till The Tea Room i Ällebäck. Det var ju inte så dumt, det heller.



Nu har de kört hemåt (jag saknar dem redan) och jag har kollat Skam (Yes! Ny säsong!) och läser lite. Ute är det tyst och vitt.

Tomt och trist inne.

första... andra... tredje...

Glad Påsk. Typ.

Nu är mitt hus sålt!

Det blev budgivning och även om vi inte talar om någon jättesumma så fick jag mer än jag begärt och det är jag väldigt nöjd med. Kontraktet påskrivet idag. Och så påskledigt på det.

Jag firar! Med potatisskruvar, bubbelvatten och Call the midwife, på Netflix. Det är vad jag orkar ikväll.

Thank You - Led Zeppelin

Cheers!

tusan, också

Vaknade i natt och det kändes som sandpapper i halsen och näsan var täppt. Nu känns halsen bättre men näsan rinner, trots spray, och ögonen är irriterade. Kroppen känns varm också. Men som alltid när jag inte mår bra så är det något verkligt måste på jobbet, som gör att det blir ytterligare en ta-två-panodil-dag. Idag har jag bjudit in en föreläsare för alla elever som läser REL01 det här läsåret och det är liksom inget annat att göra än att traska iväg, om en stund.

Som om inte detta vore muntert nog så faller snöflingor, stora som mina lovikkavantar, därutanför. Jag förstår precis Assistenten som tvärvände i ytterdörren och med så bestämda steg som hans mjuka tassar tillät gick in i vardagsrummet, hoppade upp på sin favoritplats i soffan och rullade ihop sig till en boll. Så vill jag också göra. I stället får jag trösta mig med varma sockar på fötterna och ett par muggar nybryggt av Byns bästa. Det - och tanken på morgondagen, då jag kan kura inne hela dagen, om jag vill.

Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me - Weeping Willows

man håller ut

Jag är trött nu. Men bara en dag till och sedan har jag ledigt i tio dagar. Det ska bli så skönt. Så skönt, så skönt, så skönt. Sa jag att det ska bli skönt? Att vara ledig, alltså. I tio dagar. Mmm...

Jag har inga planer. Och jag har så många. Jag ska försöka få ihop det hela och koppla av under tiden. Linus och hans flickvän kommer ett par dagar, jag ska springa (yes!), jag ska bjuda ett par vänner på middag, jag ska pyssla och greja, se fjärde säsongen av Skam, Matilda och Sigrun kommer upp och så blir det en liten roadtrip upp till mina föräldrar.

Underbart kommer kännas kort.

Ogdens' Nut Gone Flake - Small Faces

dunder och brak

Fy tusan, så det har blåst i natt. Det har dundrat, smällt och knakat i mitt hus. Men det är en rejäl kåk så den står pall. Dock vaknade jag till, mitt i natten, och hade svårt att somna om. Då är det skönt att lyssna på lite poddradio och sedan somna ifrån. I natt fick det bli ett avsnitt av Människor och tro, om bland annat den från forskarhåll kritiserade utredningen av Muslimska Brödraskapet och om den australiska, statliga kommissionen som utreder och arbetar med hur framförallt katolska kyrkan (4500 fall), anglikanska kyrkan (1100 fall) och Jehovas Vittnen (1000 fall) mörkat - och därmed sanktionerat - sexuella övergrepp mot barn under många år (1980-2015). Eftersom jag kikar mycket på slutna religiösa rörelser, och hur de jobbar, är jag framförallt intresserad av den sista gruppen där. Hur de bland annat försvarar sitt oförsvarliga (!) handlande med att om det inte finns minst två vittnen till ett övergrepp så anmäler de inte till myndigheter... De har alltså inte anmält ett endaste ett av dessa övergrepp! Vi har sett detta även i Sverige. I början av 2000-talet avslöjades sådana här missförhållanden här och det finns ingen anledning att tro att de ändrat strategi eller synsätt. Sådant ska lösas inom församlingen och om offret överhuvudtaget blir trott, eller ens vågar berätta, så är det inte ovanligt att hen förväntas förlåta den som förgripit sig... Nå, jag ska inte gå vidare nu. Annars blir det här en väldigt lång drapa.

Vinden har mojnat, jag ser stora sjok av blå himmel och trots att världen till stora delar är galen och vriden så är det stilla och vackert och det blir en fin dag med extra mycket planering och annat pyssel, på jobbet, eftersom alla tvåor har kompledigt då det är tekniknatten ikväll. Och jag har många lektioner på tisdagar - enbart med tvåor. Synd bara att inte en sådan här dag kunde landa när det är dags att rätta nationella prov. Det hade verkligen behövts!

All Along The Watchtower - The Jimi Hendrix Experience

men helvete, då

Gårdagens händelser i Stockholm ligger som en fuktig och lite sticksig filt över lördagen. Samtidigt går ju livet vidare. Katten behöver borstas, pellets kånkas in och kaffe drickas i vårsolen på min altan. Jag är inte överraskad - men väldigt ledsen, orolig och inte så lite arg - över denna terrorattack. Vad har vi för självbild om vi inbillade oss att vi skulle förskonas? Jag tänker detta medan jag är tacksam för att mitt Facebookflöde inte skummar över av självgoda vad-var-det-jag-sa eller förnumstiga köksbordsutredare, för att inte tala om de som säger sig redan "veta", ha en orsak fastställd, liksom en plan... Uppenbarligen har jag kloka och sansade vänner.

Lugn helg här, alltså. Själv. Men det är ju inget ovanligt. När jag körde till gymmet igår, efter jobbet, passerade jag Systembolaget. En tanke fladdrade förbi... om jag skulle stanna till och köpa lite gott rött, kanske? Men jag konstaterade i samma stund att jag har ett schysst förråd här hemma. Och att det beror på att jag helt slutat med ens ett endast glas vin, om jag inte har sällskap. Det känns totalt ovärt att öppna en flaska enbart för mig själv. Men nästa helg och några helger framöver har jag gott om trivsamt sällskap (la famiglia i olika konstellationer) så då, kanske?

Planen för dagen är den där förbenade pelletsen, då. Och kanske en sväng med dammsugaren. Möjligen en promenad. Gott så.

Imagine - John Lennon

vemod

Jag blir varm och glad!

Ända sedan andra veckan på den här terminen har jag haft förmånen att ha två lärarkandidater (jag tycker det låter så mycket finare än VFU-studenter), S och S. Vi har planerat, diskuterat, utvärderat, tänkt högt, resonerat, prövat, skrattat och de är så fantastiskt duktiga och engagerade! Jag har lärt mig mycket av dem - både helt nya grejer, men också att se mig själv och min egen undervisning och roll ur en annan synvinkel. Lärorikt, helt enkelt. Och nu är det dags att gå skilda vägar. Vi har våra avslutande samtal, där vi samtalar och sammanfattar praktiken och alldeles snart är de färdiga lärare. De skolor som får ha dessa två lärare hos sig ska skatta sig lyckliga. De är just sådana kollegor jag själv skulle uppskatta väldigt mycket att få samarbeta med! Så... det är en smula vemodigt och sorgligt att skiljas från dem. Det är ju tur att Facebook finns...

... och så har Paul O'Neill gått ur tiden. TSO är för alltid jul för mig.

Christmas Canon - Trans Siberian Orchestra

identitet ii

Jag är inte en person som springer lopp. Jag är inte en person som ens gillar att springa med en vän. Jag är ju till och med medlem i klubben Lonesome Runners. För mig är springandet en enskild angelägenhet. Och ändå lät jag Matilda övertala mig till något så vansinnigt som att anmäla mig till Midnattsloppet i Malmö - på hennes födelsedag. GAH. Men... det är ju under förutsättning att knät håller, förstås. Men skvatt galet, oavsett. Fem månader dit. Jag kanske hinner glömma bort det. Fast... Matilda lär påminna mig.

Idag har jag försökt avhjälpa ett fel på tvättmaskinen. Det gick inget vidare. Jag är inte en mekaniskt lagd person. Nu måste jag försöka få tag på en reparatör. Finns det ens sådana fortfarande? Eller förväntas en köpa nytt så snart något går sönder?

Och så har jag tagit en lagom lång promenad. Milt och skönt ute. Vår! Och tre av de fyra pelargonerna från förra söndagen visar livstecken! Kanske är jag en person med ljusgröna fingrar?

 

Chariots Of Fire - Vangelis

ett litet glädjeämne

För trötta löpare?

Idag sprang jag en halvmil. Eller... jag powerwalkade lite emellanåt, för att inte fresta på lyckan alltför mycket. Men ändå. Det var så varmt att jag sprang i linne och ändå var det rejält svettigt.

Skogen var sådär vårful som den kan vara när allt fortfarande är gråbrunt och risigt och gamla löv sitter kvar på grenarna och inte vill släppa taget och göra plats för de små, nygröna. Men luften var varm, fåglarna sjöng, himlen var blå och mitt knä gjorde inte ont så länge jag bara tänkte mig för vid varje isättning. Det var helt enkelt tokskönt.

Löparkompis.

Hemma igen tog jag en snabb, och mycket välbehövlig, dusch och sedan tog jag med lite fikabröd och kvistade över till Lena en sväng, för lite kaffe och prat på hennes och Js uteplats. Gott med småprat, surrande humlor och okomplicerad vänskap.

Resten av dagen och kvällen är lugn. Jag läser lite, pysslar och nu får det bli popcorn och en film. Ära vare Buddha för Netflix.

Need Your Love So Bad - Fleetwod Mac

identitet

Jag är en människa som älskar att läsa och som älskar böcker. Jag vill äga böcker. Till och med all min studielitteratur köpte jag - och behöll. I mitt hem har jag nästan som ett litet bibliotek. Därtill böcker i köket och i mitt så kallade arbetsrum. Två-tre hyllmeter av mina egna ägandes står på jobbet. En liten hög får plats på hyllan under soffbordet, och när jag tänker efter har jag några i gästrummet också. Plus några utlånade, förstås. Kanske lite drygt femtonhundra böcker? Möjligen lite fler, ändå. Artonhundra, typ.

Inför den kommande flytten (ja, jag är försiktigt optimistisk till husförsäljningen, även om mäklaren inte har återkopplat till mig, trots sex visningar den här veckan - och en bokad på måndag morgon) funderar jag seriöst på att göra mig av med böcker. Inte alla, men... många. Tanken på att flytta med dem är jobbig. Och eftersom jag lär flytta till en mindre bostad får jag troligen inte plats med alla mina bokhyllor. Jag gjorde ett svep i dem i morse. Några kommer jag aldrig att kunna skiljas från, men andra kommer jag inte ge någon omläsning och en del tycker jag ju inte ens om.

Det är ju inte som en musiksamling där en rätt vad det är kan ägna en kväll, eller natt, åt att lyssna igenom en massa gamla älsklingar. Förutom mina fackböcker. Många bläddrar, letar och läser jag i alltsomoftast. Morgonens snabbis resulterade också i insikten att jag har en hel del lyrik och den får följa med. Den har just den egenskapen att den går att ta fram både nu och då.

Men om jag inte har många, fullknökade bokhyllor... vem är jag då?

En lättad och befriad person, kanske?

Burden - Opeth

det rullar på, fast sakta...

Vårtröttheten är enorm. Och det blir ju knappast bättre av att jag har det ganska påställt om dagarna. Varje morgon har jag föresatsen att sticka och träna efter jobbet och varje eftermiddag är jag så trött att det enda jag vill är att gå hem och sova... Jag tar mig dock promenader, i förhoppning om att solljuset ska ha någon positiv inverkan, och kanske blir det ändå ett pass i eftermiddag? Jag intalar mig, just nu, att det säkert blir så.

Jag stressar också upp mig för husförsäljningen. Vanligen har jag en optimistisk approach till det mesta men när det gäller det här är jag möjligen försiktigt o-pessimistisk. Inte för att det skulle vara ett hus som ingen vill ha, utan för att jag så gärna vill sälja det och gå vidare. Just nu står det som en jättekoloss och stoppar mig från att ta nya tag. Men... fyra sex sju visningar på en vecka inger ändå en smula hopp.

Egentligen mini-sovmorgon idag, men dagens två visningar får mig att kliva upp i vanlig tid och försäkra mig om att golven är soprena och badrummet blänkande. En arbetskamrat retades med mig och sa att han tyckte huset såg superfint ut, på hemnet, men att han var lite överraskad att Vita-hems-häxan uppenbarligen hade varit hemma även hos mig. Haha... Ja, så ser det ut på ovanvåningen. Åtminstone i sov- och gästrummet. Vita väggar gillar jag, framförallt som alternativ till de mer färgstarka inredningsval jag haft i mina tidigare hem, och dessutom har jag mitt sovrum till att... sova i. Då vill jag inte ha en massa störande prylar. Arbetsrummet, däremot, är ju mer uppsnofsat pga fotografering (men det där med att stagea sitt hem har jag skippat), och den uppmärksamme kan notera att det egentligen finns en väldig massa o-vita saker där... Den nyfnikne kan ju kolla här.

Annars, då? Jag har köpt mig en biljett till Sweden Rock. En smula motvilligt. Jag åker mest för att det är så himla roligt att umgås med Netti och för att vi tummade på att göra om det, förra året. Och sedan finns det ju, när jag väl är där, ganska många andra väldigt trivsamma människor. Musiken ser väl ut att bli okej, också. Men... detta ÄR sista gången jag åker.

Wheel of Time - Grand Magus

i feel life...

Sigrun här och hälsar på. Som vanligt är det fullt med ett-och-ett-halvtåringsaktiviteter. Klossar, sagor, promenader och besök på de bästa lekplatserna. Vi har också krattat lite på gräsmattan men Sigrun tröttnade fort, och blev en smula förbannad, eftersom krattan var minst tre gånger så lång som hon själv och därmed ganska otymplig. Men hon hittade fina kvistar och jagade katten lite, istället.

I fredagseftermiddag, innan hon dök upp här, gick jag ner i källaren för att göra mig av med en massa pelargonlik. Några höstar har jag uppenbarligen känt mig optimistisk och ställt ner ett antal sådana för vintersömn. Men jag har, mig veterligen, aldrig tagit upp några, om våren. Så nu tänkte jag slänga alltihop. Och upptäcker då, mitt i allt det gråbruna, risiga, att fyra av dem har små ynkans blekgröna blad. En blommar till och med! Efter minst två år i min källare - utan ljus och vatten.

The force is strong with these... Så dem behöll jag. Igår, när Sigge sov middag, tog jag ut dem på altanen och klippte ner dem och planterade om dem.  Nu hoppas jag att inte chocken blivit för stor för dem, utan att de kan komma sig och trivas och frodas i mitt köksfönster.

I Got Life - Hair

dansbandsdöden

Pappa, 1974.
Foto: Evert Fröding (ja, han var släkt m. Gustaf)

När jag växte upp i sextio- och det tidiga sjuttiotalets Karlstad var det alltid mycket musik omkring mig. Pappa spelade (spelar fortfarande, vid 83 års ålder) gitarr, piano, dragspel och tvärflöjt och sjöng vackert och bra. Allt ur den svenska visskatten, dvs Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Evert Taube, Cornelis, Stefan Demert och många andra. Jag minns sena nätter då vardagsrummet var fullt av människor som sjöng och spelade och drack vin eller pilsner och jag satt ofta gömd i ett hörn och lyssnade och lärde mig alla texter utantill. Ibland övervann jag blygheten och klev fram och uppträdde med mitt paradnummer, Taubes Karl-Alfred och Ellinor.

När pappa inte spelade själv gick stereon varm och det var, på den svenska sidan, Jan Johansson, Lillebror Söderlund, Thorstein Bergman, Broder Tor, Cornelis tolkandes Evert Taube, och... Sven-Ingvars I Frödingland. Mer Värmland än den plattan kan det liksom inte bli (sorry, Mando Diao - ni är inte ens i närheten...).

Nu på morgonen får jag veta att Sven-Erik Magnusson gått bort. Och även om jag i övrigt aldrig varit intresserad av Sven-Ingvars (bortsett från några av deras sextitalsdängor som jag ju hörde på radion och tyckte om att sjunga) så är just den där Frödingplattan fortfarande helt levande för mig.

Så... idag spelar jag en av mina favoriter från den. Fantastisk text och fin livetolkning, av senare datum.

Anita - Sven-Erik Magnusson m fl

simultanförmåga

Lite tulpanlycka

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag känner mig både galet lat och väldigt flitig. Simultant. Samtidigt som jag mest suttit och skrivit, skissat och trivselpysslat (jag kommer inte på något bättre uttryck, just nu), och haft lite dåligt samvete för det, har jag krattat igenom trädgården, vårstädat i pionrabatten, sopat och tagit fram möblerna på altanen, tvättat fem maskiner tvätt, askta ur pannan och fyllt på pellets, dammsugit, bäddat rent och mealpreppat för minst två arbetsveckor framöver. Och då har jag ju dessutom sett fyra, eller fem, avsnitt av Marco Polo och tagit en kort promenad. Så all in all är jag kanske ändå inte en helt igenom depraverad och dekadent latmask?

Förvisso borde jag nog ta mig en ordentligt promenad nu, men solen fösvann och det är sådär otrevligt snålkallt som det kan vara ibland. Dessutom är det här en sådan dag då jag inte har den minsta lust att gå ut och gå själv. Så jag stannar inne.

Assistenten övervakar
vårstädningen.

Jag ska inte överdriva och säga att jag längtar efter måndagen men efter en helg som denna känner jag mig utvilad (att bara kunna få sova tills jag vaknar av mig själv gör underverk för min ork och mitt humör även om det, som idag, händer att jag vaknar strax efter sex) och tycker att det ändå blir helt okej att jobba några dagar till.

Nu blir det nog inte mycket mer gjort idag, i alla fall. Man får inte göra flitiga och nyttiga saker i mitt hus på söndagskvällarna. Heller.

Things I Used To Do - Chuck Berry