Så här sitter jag nu i en himla massa mys, i raggsockar, och lyssnar på skoldebatt i Godmorgon, Världen! Vems är egentligen felet att Sverige hamnar så lågt i PISA? Det verkar viktigare att reda ut den frågan - och försöka hantera det ytterst pinsamma i att världens bästa, främsta och inte minst präktigaste land hamnar på en så förnedrande plats? Va? Att Finland, [Syd]Korea och Japan hamnar högre kan vi ju ta. Det vet ju alla hur självuppoffrande och extremt fokuserade de är (och bara titta på deras självmordsstatistik... jojomen...)... men... ska Världens Duktigaste Världsbästa Land verkligen behöva finna sig i att Estland, Portugal och Ungern placerar sig högt över oss? Vavava? Och så ska vi försöka bestämma vems FEL det är.
Vet ni. Jag skiter i det. Vems fel det är, alltså. Det är så fruktansvärt ointressant och det enda sandlådebataljen för med sig är en förklaringsmodell till varför det ser ut som det gör. För om skolan, eleverna och kunskaperna verkligen vore viktiga skulle vi behöva göra enad front och fejsa problemen. Men det är väl ändå naivt att tänka sig, eller hur?
Som lärare kan jag också - ganska ofta! - gripas av stark lust att starta en Riktig Revolution. Ett UPPROR. Bygga barrikader av uttjänta teveapparater, slitna möbler, politiska beslut och förlegade läromedel och sedan klättra upp på dem och tala om att vi egentligen har förutsättningar att ha en helt fantastisk skola för... ALLA. Inte bara för the A-team utan för precis alla. Det handlar om vilja. Politisk vilja. Och ARBETSRO.
Dessutom hade det inte skadat om lite fler lärare följde med upp på barrikaderna och påtalade för omvärlden att vi kan, vi har förmågorna och de pedagogiska förutsättningarna, vi har ämneskunskaperna och vi kan vara precis hur bra som helst - i stället för att knyta näven i fickan på lärarrummet och... kvida lite tyst.
AVANTI!
2 kommentarer:
Forza insegnanti!
<3!
Skicka en kommentar