döden, döden...

Mina orkidéer bara blommar om och blommar om utan att jag gör en enda grej rätt. De får för mycket vatten, de får för lite vatten, de står för varmt och soligt, de står för skuggigt och kallt. Ingen särskild orkidénäring får de heller. Hoyorna bara växer och växer och emellanåt blommar de med vita, vackra blommor som doftar något alldeles fantastiskt. Jag har till och med någon märklig begonia som prunkar som fan. Men azaleor och jag går liksom bara inte ihop. Jag pysslar och grejar och sköter dem enligt alla konstens regler och likförbannat står de bara och surar i mitt köksfönster. Blommorna är sladdriga och klena. Till helgen åker de ut. In med fler orkidéer, helt enkelt*.

Det känns ändå bättre att tänka på tråkazaleor än på huvudvärken som just nu trycker ihop mitt huvud så det känns litet som en apelsin. Eller att jag ska behöva gå ut i kylan (nåja... två plusgrader, faktiskt) och mörkret för att traska till jobbet, vetandes att jag har en lååååång tisdag framför mig (VFU-studenten idag, igen, och så lektioner och arbetslagsmöte och måstemåstemåste rätta industrielevernas relprov). Nåväl. Jag har så trivsamma saker framför mig, att tänka på. Också. Jag får pejla in på dem, istället. Pedagogiska puben på torsdag, till exempel. Visst låter det najsigt? Sen långlunch med Annhelen på fredag. Minst lika najsigt. Och så en annan fika uppepå det. Det är faktiskt inte ett enda dugg synd om mig. Inte ett enda dugg. Och det finns panodil.

Nobeldagen idag, alltså. Kanske borde jag göra något av det på någon lektion? Alice Munro läste vi för ett par veckor sedan. Boys and Girls, och det blev ganska bra samtal kring texten efteråt. Nå. Jag får se.

Absolute Beginners - David Bowie

*Pelargonerna bor ju i källaren, så här års.