as-salaam alaykum... wa-alaykum salaam...

Middag!

Jag tog nät- och bloggvännen Ming på orden (hon tyckte att jag skulle göra mer som katterna och liksom bara rulla omkring och lata mig på altanen) och ångrade mig på parkeringen utanför gymmet. Vände bilen och körde hem. En snabbis inom ICA för att tjacka upp mig på ett par förnödenheter och så jordgubbar till middag! La mig i solen på altanen ett par timmar och njöt sol och värme och den inre tillfredsställelse som kommer av vetskapen att allt är i box! Alla betyg jag kunnat sätta är satta och inrapporterade. Betygssamtal med alla intresserade elever hållna. De virtuella rummen uppdaterade. I prydliga, namnmärkta plastfickor på mitt arbetsbord ligger delar av prov som ska göras av elever som inte är med i England. Ett par andra i tjifens fack. Mejl besvarade och materialet som ska med på resan (vi gör den muntliga delen av nationella när vi är i Scarborough) är uppkopierat och ligger på mitt köksbord fvb resväskan. Repetition inför en religionstenta som ska gå av stapeln samma morgon jag kommer hem är initierad och tentan utskriven och inlåst. Lektioner under min bortavaro uppstyrda och till och med kaffet är inköpt (se: förnödenheter). Jo, men vi köper med oss kaffe för det märkliga bruna blask som serveras på vårt logi - som för övrigt är hur trivsamt som helst - är svårt att få ner om morgnarna. Dessutom är vår värd, Stewart, inte riktigt van vid att folk dricker kaffe i sådana mängder... Ja, jag har till och med hunnit skoja lite med eleverna genom att uppenbara mig i abayah och niqab... Inte alla fattade först vem jag var vilket ju inte gjorde det mindre roligt. ;) Det gav också upphov till några bra samtal, både i klassrummet och cafeterian. Och så fick jag utbyta arabiska hälsningsfraser med en elev och jag kom inte av mig. ;)

Soool!

En kväll som denna skulle jag egentligen sitta på altanen och spela Leonard Cohen och dricka vin till långt in på natten, men dels har katterna varken dammsugit eller diskat medan jag varit på jobbet och dels knaprar jag ju paracetamol och är rädd om min lever. Till yttermera visso äter jag, sedan tidigt i morse, penicillinkuren Allan. BE GONE, HAMPSTERFACE! Men jag tänker att om jag gör ett rackarns ryck om en stund och diskar och röjer och dammsuger i racerfart, och ja... kanske packar lite också... så hinner jag nog sitta i den ljumma kvällen med en stor... kopp te. Det är ganska fint, det också!

Sedan ska jag lägga mig ganska tidigt och kliva upp i ottan för att fara min väg. Det blir en trevlig och rolig resa, det vet jag, men det blir ingen picknick, direkt. Den som tror det kan ju prova att fara iväg med FYRTIO stycken härliga, egensinniga och levnadsglada 17-19åringar... Tackålov så är vi fem kollegor som reser tillsammans!

Jag VILLVILLVILL att Mumford & Sons ska göra en version av den här, men i avvaktan på att detta ska hända så tycker jag vi avnjuter en nästan lika bra variant:

Scarborough Fair - Simon & Garfunkel

countdown

Jag känner en viss stress. Det gör jag. Allt, precis allt, ska vara klart idag. På jobbet. Innan jag gick hem igår skrev jag en lång lista som ska prickas av. Ära vare Buddha (eller vem fan som helst... Skolverket, rentav?) för att det är ett nationellt matteprov så att en av mina morgonlektioner är inställd.

Efter jobbet ska jag unna mig en fet stressrelease genom att köra ett pass på gymmet. Sedan måste jag handla lite, dammsuga, vattna, plocka i ordning och lämna nyckel etc till katt- och husvakten. Packa också, förstås, men det går på en liten kvart. Allt är rentvättat. Passet giltigt. Fungerande adapter funnen.

Fortfarande svullen i fejan. Under dagen igår lade sig det värsta, så att jag såg ut som en mycket ledsen bulldog i stället för en käck och nötstinn hamster. Idag ser jag ut som... fan. Jag helt enkelt måste försöka klämma in ett besök på hälsocentralen också och se till att få ett recept på någon antibiotika.

Men snart... i juli, typ... ska jag mestadels göra som Torsten:

Capitaine Cœur de Miel - Lazuli

snafu

Situation: Normal - All Fucked Up.

Jag har inte så ont idag, men är desto mer svullen. Underbart! Eller kanske... inte. Skitsamma. Jag har jobb att göra och jag har sovit som en sten i natt. En skön dusch och en balja kaffe har fått upp mig på banan och jag har träningsväskan packad. Omutifallatt. För jag tänker inte gå och träna om jag har ont. Men... det kan ju vara så att jag  känner mig helt okej i eftermiddag och då är det ju bara att köra på.

Halvt människa, halvt hamster...

Morgonen är strålande och genom fönstret ser jag en hel liten kattliga spankulera omkring på gräsmattan och göra helt obegripliga saker. Planer för denna ljuva försommardag är egentligen bara att jobba, eventuellt träna och sedan ta det där varvet med dammsugaren, som jag inte pallade igår. Om jag orkar idag. Vi får väl se.  Jag bestämmer ju själv takten. Ännu en av fördelarna med #thevuxenlife.

Ajusteja. Viktigtviktigtviktigt: förhandsrösta i EU-valet, idag! Lyxigt att en kan göra det på jobbet mellan 13:00 - 15:00!

Inside Looking Out - Grand Funk Railroad

fantomsmärtor

Jag håller mig uppe på ren viljestyrka. Jag är så trött... eller, nej... har så ont att jag bara vill gråta, eller sova. Helst sova, då. För sex år sedan vurpade jag med min cykel. Fick en smäll av styret på kinden, bland annat. Under ett år vickade en tand när jag tryckte på kinden där styret tagit. Sedan sprack tanden och nu har jag en stifttand där. Men... jag har nog en spricka i själva benet också. Vid något enstaka tillfälle genom åren har jag haft lite ont där. Men inte som nu. Jag ser ut som om jag fått en hästbedövning hos tandläkaren. Jag önskar att jag hade det för det gör något så jävulskt ont och jag kan ju bara knarka Panodil. Inget antiinflammatoriskt alls. GAH! Jag är väldigt dålig på att ha värk. Jag vet.
Nu är det ändå tur att jag tjackade upp mig på de här, när jag var i Saudi:

Det är bara vanliga paracetamoltabletter, men... de har en liten insomningseffekt därtill. Så satans jeffla fiffigt!

Jag har ändå haft en bra dag som jag började med att hänga på låset till simhallen klockan sex och så simma lite drygt femtonhundra meter och unna mig en liten avkopplingsstund i bubbelpoolen efter det. Muntliga examinationer (nationella provet i engelska) och så avsluta arbetsdagen med ett möte där den som ville ha mötet inte dök upp. Jag vet vad Ulf Lundell tycker om detta, men... ett uteblivet möte är inte ett möte. Det är enbart respektlöst.

Å andra sidan hann jag gå och bli klippt och även om jag har ont i ansiktet så är det ju inget fel på mina ben så det fick bli en liten (väldigt liten) "löpträningsrunda" också. Jag skulle också kunna kalla det "intervallträning" men det är, om möjligt, ännu mer missvisande. Hur eller hur var det skönt ute i skogen och nu börjar liljekonvaljerna slå ut. Ensam fick jag vara också. Just idag kändes det extra skönt.

Alldeles strax ska jag faktiskt krypa i säng, Jag borde både diska, plocka undan och dammsuga men... det får jag ta imorgon. Katterna är förresten rätt slut som artister, de också. Jag antar att de har mycket att stå i när de är ute för nu ligger de bara och dräller i hörnen här och flyttar de på sig är det bara för att byta sovplats.

Evil woman - Spooky Tooth

i en liten skog

Igår eftermiddag körde jag bort till den lilla skogen vid sim- och träningscentret för att "löpträna" (dvs träna för att så småningom kunna springa...). Jag kunde ju springa på lite närmre håll, men mina knän gillar det något mjukare underlaget på motionsspåret (fast helst hade jag sprungit på sådana där grova träspån, ni vet). Ökade på med någon ytterligare liten joggingminut och lånade ut min lur till en elev som tappat bort en träningskompis. Lite så vi jobbar, här i Byn. Och nästa gång jag är där kanske liljekonvaljerna slagit ut...

Igår var också dagen då jag blev klar med rättning av inte bara 68 nationella prov i tre delar (den muntliga delen inte inräknad) utan 25 litteraturanalyser därtill. Nu är betygen i samtliga mina engelskkurser i princip klara. Återstår: muntliga proven men de lär ju inte förändra helheten (nationella prov och alla annan tillgänglig information som ska ligga till grund för bedömning och betyg). Disk och röjning efter söndagsutflykten fixades undan och jag och Johanna fick chansen att prata en stund också.

Den här dagen börjar tyst, mjukt och dimmigt och är inte mindre späckad än gårdagen, men nu känns allt så mycket lättare. Träning i eftermiddag, och så göra några ärenden. Köra någon maskin tvätt så jag har allt klart när jag, så småningom, ska packa inför Englandsresan.

Nu har Vilma fått börja gå ut, hon också. Jag tycker jag gjort mitt under ett halvår för att få henne att känna sig hemma. Nu får hon fixa sin del av dealen och jag tycker det verkar som att det fungerar. Hon var lite rädd att gå in igår, när jag stod vid altandörren (för att hindra de andra två från att gå ut... ett tag till vill jag ha dem inne på nätterna), men hon gjorde det!

Mjau!

Sad Eyes - Bruce Springsteen

daytripper

Scout-eld!

Här kan en också vara. Igår var jag det. I det godaste av sällskap. Vi eldade, skurade altanen (Linus åker tillbaka och oljar/tjärar in den nästa helg) och filosoferade medan vi såg ut över sjön, underhöll elden och kokade kaffe och funderade på gäddor som äter sjöfåglar, sötvattenshajar, störar och andra möjligheter. Vägen är också en del av resan och sker lika mycket i det inre som det yttre. Det viktiga i livet blir ännu lite tydligare och driver på funderingarna kring vad en ska göra med resten av det.

The Long And Winding Road - The Beatles

PS. Från kattfronten kan jag rapportera att både Sixten och Torsten går ut och in i huset som om de aldrig gjort annat. Vilma springer omkring här inne och oroar sig för dem. Snart hennes tur också.

bestyr

Vaknade tidigt. Av mig själv. Men Sixten har ett sjätte sinne för när jag är vaken även om jag låtsas sova så han parkerade på mitt bröst och duttade mig med tassen i ansiktet tills jag gav upp och klev ur sängen. Tack vare detta har jag redan fått i mig första morronfixen, varit ute i motionsspåret och "löptränat", ätit frukost och släppt ut katterna. Jo, det är dags för Torsten nu. Han smyger försiktigt runt huset och jag hoppas han minns var maten bor... Själv dricker jag lite mer kaffe (bryggt ny omgång) och lägger upp dagen. Jag ska både hinna rätta färdigt nationella proven (jag hann långt igår kväll) och köra till återvinningen med lite skräp, hinna sola några timmar och städa. Hänga några tvättar och baka bullar. Laga middag till en god vän. Förbereda morgondagens roadtrip till Stugan. Måste maximera upplägget, helt enkelt.

Och samtidigt njuta en ledig dag...

Half Of My Heart - John Mayer

livet

Den Fina Fredagen börjar... fint. Lätta skyar och morgonsol. Min gräsmatta är nyklippt igen och kaffet smakar underbart. Äppelträden blommar och fåglarna sjunger. Det enkla är det sköna.

Samtal med Sonen igår. Våra samtal blir nära och öppna. Att som mamma trycka på honom, eller döttrarna, mina åsikter vare fjärran från mig men blir jag ombedd att stötta eller ge råd så kan jag göra det. Han är ju en klok ung man och har ofta redan tänkt i de banor jag emellanåt föreslår. Jag är stolt över honom och mina härliga tjejer. Jag ser på dem och känner att oavsett allt annat så finns det något alldeles fantastiskt jag lyckats bra med. Jag gav dem starten. Nu förvaltar och utvecklas de själva. Stort!

Idag frångår jag allt vad principer heter och kommer att ägna kvällen åt att rätta nationella prov. Jag har försökt på jobbet men gett upp. Det är svårt att kunna koncentrera sig och komma igång med något flyt eftersom det hela tiden händer saker, elever vill prata, det är möten och annat som måste ges uppmärksamhet. Ja, och så undervisning och allt runt det, förstås. Så ikväll ska jag jobba, liksom i morgon om det behövs. Men på söndag... då ska jag vara superledig. Ska åka till Stugan Vid Sjön i De Djupa Skogarna. Skura och olja en altan, koka kaffe över öppen eld och grilla middag. Kramas med sonen, kanske. Njuta tystnaden. Den Totala Tystnaden. Meta? Dit längtar jag.

Världens bästa fredagssång, alla kategorier. Alltid och oavsett:

Friday I'm In Love - The Cure

belöningen

Så här vacker var morgonen när jag bestämt mig för att sätta klockan några minuter tidigare och köra min "löpträning" innan morronkaffet! Frosten låg vit över gräsmattorna och det nöp lite kallt i fingrarna. Men SÅ härligt. Det gav mersmak, kan jag säga! Balans, balans, balans...

Balans och en fin början på en väldigt späckad dag som jag också ska avsluta med ett lite mer rejält träningspass, på gymmet.

Middagsgänget träffades här igår. En ny medlem var roligt att träffa, och en ganska ny liten person hade hon med sig. Torsten var helt fascinerad. Han har nog aldrig sett en så liten människa.

Nu blire sing-a-long! (En kan byta ut "she" och "her" mot "he" och "his"... just sayin'...)

Something - George Harrison

förberedelser

Utsikt Långberget mot väster

Simning i morgon bitti. Jag tänker hänga på låset, så baddräkten är framlagd och träningsväskan packad med makeupgrejer och kläder och frukostgrejer. Kaffebryggaren laddad så jag kan ta med en termos. Den där balansen gör att jag inte planerar stordåd. Målet är att åtminstone simma 30 minuter. Sedan får jag se.

Andra förberedelser... min knallröda balklänning är levererad och planer för en roadtrip skissas upp. 170 mil enkel resa är inte så himla mycket. Frågan är mest vilken väg som är smartast att ta och hur vi ska tajma ihop det med flyg till och från Köpenhamn. Själva körningen blir rolig!

Utsikt Långberget mot norr

Syrrorna vill göra planer för senare delen av semestern också. Jag ska absolut upp till Värmland några dagar och vill hinna med både nordligaste Klarälvsdalen (förra årets resa med Kia gav mersmak) och en vandring i Kilstrakten och ut mot Vänern. Och så har jag ju barn jag vill hinna umgås med (ja, förutom Frankrikevistelsen, då) och... och... Det känns som att fem veckor inte räcker till för allt jag vill göra. Jag måste ju hinna lata mig också!

Närmare i tiden... förberedelser för betygssättning. Den absolut värsta delen av lärarjobbet. Jag avskyr det. Inte desto mindre måste jag göra det och göra det samvetsgrant och eftertänksamt, dessutom. Och tidsfönstret krymper. Jag vill ha det allra mesta gjort innan Englandsresan. För sedan är det religionstenta och rockfestival och kanotpaddling och camping och studentförberedelser och läsårsavslutning och utvärdering och uppstart av sommarskolan...

Det är snart jul.

Teach Your Children - Crosby, Stills, Nash & Young

hålla balansen

När det går bra är det svårt att hålla igen, tycker jag. Jag har i flera år närt en liten dröm; att kunna springa igen. Kanske en halvmil, kanske en mil. Förra gången jag verkligen sprang är nästan fem år sedan. Då kunde jag springa en mil. Med lätthet! Och gjorde det ett par gånger i veckan, minst. Sedan small det till i en muskel (piriformis) och jag kunde varken springa eller ens gå fort på ganska länge och så började jag med annan träning. I perioder, ska tilläggas. Intensiva veckor eller månader då jag i princip tränade varje dag, veckan runt, följda av inaktivitet. Länge. Så där har jag hållit på ett bra tag.

Men sedan slutet av november/början av december har jag faktiskt lyckat hitta en balanserad träningsrutin. Jo, det är sant! Jag tränar två dagar i veckan (tisdag och torsdag) och belönar mig understundom med att också träna en fredag - men det är inget måste, ens i min ambitiösa bok. Jag fick göra ett avbrott under i princip hela jullovet på grund av det där trilskande knäet, men sedan början av januari har mitt schema annars funkat mycket fint. Över fyra månader nu. Efter att ha varit på träningsläger i Saudi har jag, efter moget övervägande, bestämt mig för att också simma en gång i veckan. Onsdagsmorgnar. Detta beslut får jag snart ompröva då simhallen går över till sommarlovstider om en månad och jag får se vilka tider som kan funka (om några - annars får det väl vänta till hösten).

Men så är det den där drömmen om att kunna bara dra på mig ett par sköna skor och springa en runda. Så roligt, så skönt och så enkelt. På I forms hemsida hittade jag ett 12-veckorsprogram för absoluta nybörjare, med löftet att om en startar så lugnt och fint som programmet tillåter så slipper en troligen alla besvär med knän etc. Så jag har bestämt mig för att köra det! Jag har varit ute två gånger hittills, i söndags och igår, och eftersom jag egentligen har riktigt bra kondition (cykling och simning!) går det givetvis kanonfint och jag känner att jag skulle kunna springa lite längre. Eller kanske lite oftare. Lite fortare, rentav?

Det är där balansen kommer in igen. Jag måste lära mig att inte vara otålig. Inte stressa och - framförallt! - inte vara DUKTIG och forcera. Svåra saker, tycker jag. Men... det ska gå! Tre gånger i veckan ska jag träna löpning. Inte mer. Inte mindre. Jag ska följa programmet, som har ett progressivt upplägg (en ökar lite i taget, både tid och distans), till punkt och pricka. Igår fick jag powerwalka fem minuter, jogga en, PW fem, jogga en och så PW två. That's it. Fjorton minuter. I morgon fem minuter PW, jogga två, PW fyra, jogga 1, PW två. Det är så lite att jag inte ens lägger in det i min träningsdagbok. Troligen har det inte heller någon särskild effekt på min kondition, än. Däremot kommer muskulaturen runt knäet ha stärkts och löpningen kommer att vara bra för mitt knä - istället för en potentiell risk.

Och om tolv veckor..? Ja, då kan jag springa den där halvmilen. Minst!

Miles From Our Home - Cowboy Junkies

apartheid...

Hind, Matilda & jag

Min sköna saudiska vän Hind skriver på Facebook och berättar hur hon och en kvinnlig arbetskamrat häromdagen blivit anmodade att lämna cafeterian i det nya kontorshuset, där hon arbetar, då de skulle äta lunch. De blev inte ens direkt anmodade utan meddelandet gick via en manlig kollega. Hur frustrerande det än må vara, att somliga saudiska män uppenbarligen är så känsliga för kvinnligt sällskap att de inte kan äta i samma lokal, så är detta inget en kvinna kan sätta sig upp mot. Så idag gick de ner till cafeterian för att köpa mat att ta med ut och efter det tog det inte ens trettio minuter innan hon fick ett mejl med cafeterians nummer så att hon/de fortsättningsvis kan ringa in sina lunchordrar och få dem levererade till avdelningen...

Så går det alltså till i den stora [saudiska] världen utanför Aramcos compound, där det förvisso finns avskild sittning för den som så önskar, i Dining Hall, men det vanligaste ändå är att män och kvinnor äter i samma matsal och understundom till och med vid samma bord...

Men det är ju inte alltid bara männen som vill upprätthålla en strikt moral och segregation. När jag skulle flyga hem blev det lite dålig stämning då en djupt beslöjad ung kvinna först inte ville sitta på anvisad plats, eftersom hon tyckte att det verkade bekvämare vid den plats hon själv valt, och sedan blev hon arg för att en man hade mage att sätta sig bredvid. Att det var hans plats verkade hon tycka var helt irrelevant och att han skulle ta hennes egentliga plats fanns inte på kartan - då hade han ju fått sitta bredvid en annan kvinna, som inte var villigare hon. Lösningen blev att hon fick ta sin anvisade plats och så sitta där och sura bakom niqaben, bredvid en annan lika beslöjad kvinna som inte hade samma sofistikerade utstrålning. Nästa gång får hon väl köpa upp en hel rad, dårå...

Frontier Psychiatrist - The Avalanches

prövningens tid

Nationella prov idag igen. ENG06 har läs- och hörförståelseprov. Måste nog gå till jobbet lite tidigare än vanligt och ställa i ordning de två salar vi brukar slå ihop till en vid sådana här tillfällen. Kolla att ljudet blir bra. Sådana grejer. Jag är mycket ambivalent till nationella prov både vad de egentligen mäter och hur intressanta mätresultaten egentligen kan vara och hur en del lärare verkar använda nationella prov som en slags slutprov i kurserna och därvidlag tillmäta dem alldeles för stor betydelse i betygssättningen.

Morgonen är ljusgrå och mild och nu har väl ändå gräsmattan och annat växande fått sitt? Jag vill sitta på min altan om eftermiddagarna och fika och småprata... Jag dricker mitt morronkaffe vid köksbordet, lyssnar på P1 och klappar aldrig så försiktigt på en liten, hemlig glädjeunge som bor i mitt bröst.

Dream On - Aerosmith

första pysslaresöndagen i maj

Försiktig kung.

Det småskurar idag också. Jag har dock haft en smula tur med tajmingen och dels hunnit vara ute och reka på ett motionsspår (jag har en plan, till vilken jag återkommer längre fram) och dels köra till trädgårdsgurun i Duvemåla och införskaffa lite växter till utekrukorna (påskliljorna jag köpte för ett tag sedan är tämligen döda, men minipenséerna frodas!). Annat jag hunnit göra är att kånka in en pall pellets (en säck i taget, mind you) och plantera om i krukorna, samt inta mitt kaffe under en kort men intensiv solstund på altanen. Som om inte detta vore nog har jag och Sixten inspekterat de södra delarna av våra gemensamma ägor (de norra verkade lite läskiga, tyckte Sixten, och tvärvände). Torsten fick erbjudandet att gå ut, men nappade inte. Vilma vill nog, men får inte.

Nu är det rejält regnigt ute och följaktligen inomhuspyssel som gäller. Tvätt, disk, växtvattning, plock, dammtorkning, dammsugning och våttorkning av golv. Jag funderar till och med på att stryka någon skjorta och kanske sy något? Är det söndag så är det.

Mr. Blue Sky - ELO

uppgivenhetens triumf

Nä. Det ville inte torka upp tillräckligt för att det skulle funka att måla idag. Och då går det som det går här i Huset; jag gav upp och körde ner till Karlskrona för att passa på att köpa nya utemöbler och rätt vad det var såg det ut så här på altanen...

... och efter en stund så här...

Nu blir det högst troligt ingen målning förrän till hösten. Däremot ser jag fram emot många sköna altanhäng!

Medan jag skruvade ihop bordet och pysslade till det var Sixten ute. Och inne. Och ute. Och inne. Det är väl så det blir framöver, kan tänka...

Things are quiet out there - Skånska Mord

businesses

Så här gör en affärer här i Byn:

Snabbt!

besatthet

Jag har en alldeles ny, om än tillfällig, besatthet. Den består till det yttre ramverket av något min chef tipsade mig om: SVT Flow. Till det inre består den av två galet bra serier som jag tittar på några avsnitt i taget. Rome och Please like me.

Min morgon har således börjat med först Lundströms bokradio, i sängen, och nu kaffe, tända ljus och en katt på bordet och så Rome i min dator. Sämre kan en ha det.

Jag skulle faktiskt också kunna ha det bättre. Men... nu är det som det är. Jag kan uppenbarligen inte få allt, jag heller.

Uppehåll just nu och en svag vind. Jag har tusen och en saker att fixa med inne i avvaktan på att det förhoppningsvis torkar upp så bra att jag kan måla klart snickerierna på altanen. Jag är så himla sugen på att få ordning där. Odlingar och blommor och lyktor och... idéer. Men jag har också bestämt mig för att stöka undan målningen först, annars lär den inte bli av alls.

I'm Mandy Fly Me - 10cc

hemma igen - del vii

Cool water...

All good things must come to an end.

Nja, inte nödvändigtvis, väl? Men min resa till Saudi gjorde det. Härhemma i Byn väntade mitt gamla vanliga liv, som givetvis inte är varken gammalt eller vanligt när en väl kommer hem igen. Det är inte bara kroppen som gjort en resa utan kanske ännu mer själen och sinnet. Jag är inte densamma när jag kommer hem igen. Nya intryck och erfarenheter läggs till de gamla och jag blir som lite ny.

Sista kvällen hade M&M bjudit in ett gäng på BBQ. Alla kunde inte komma, men jag tror ändå vi var bortåt en tjugo personer. Givetvis satt vi ute i den varma, härliga kvällen. Som vanligt en härlig blandning och trivsamt mingel av äldre och yngre och alla möjliga nationaliteter representerade.

Nu kan gästerna få komma!

Dealen var, som brukligt, att värdarna fixade sallad, bröd och något sött efteråt och folk tog med sig vad de vill grilla och dricka. Matilda och jag fixade potatissallad och "pizza"-sallad (gjord på vitkål - inte pizza...) och en vidunderligt god quinoasallad vi testade veckan innan (recept nedan). Och så bakade hon sjukt gott bröd med smaksättning av rosmarin och himalayasalt. Till dessert gjorde hon en härlig rabarberpaj och med gemensamma ansträngningar hittade vi custard powder och kunde göra en fullt godkänd vaniljsås till!

Givetvis hade folk med sig mer än de själva kunde äta, och dricka, upp och när festen var slut fanns det nog mat för två veckor framöver, kvar...

Morronfixen!

Sista gästerna gick nog vid ett. Men fredagen var ju ledig så det var lugnt. Vi plockade in och fixade och trillade i säng. Jag somnade gott och sov som en sten tills det var dags för mig och Matilda att kickstarta den allra sista dagen med kaffe ute och sedan ett gött pass på gymmet och ett par timmars målmedvetet solande vid poolen. Sedan fick eftermiddagen bli softande på pation och lite packning innan vi, alla tre, åkte in till Khobar för en god italiensk middag innan jag fick skjuts ut till flygplatsen. Vemodigt och tårögt men vi ses ju snart igen! Då blir det en helg i de djupa skogarna på gränsen mellan Halland och Småland, kanske en utflykt till Öland och definitivt ett bröllop i Loiredalen!

Äventyret fortsätter!

K Ä R L E K

Nuläget är en regngrå och tyst fredagsmorgon. Första arbetsveckan rann iväg med en farlig fart. Jag har tänt några ljus på bordet och dricker mitt kaffe långsamt medan jag lyssnar på P1-morgon, tittar på tre katter, som låssasbrottas på golvet, och hoppas på bättre väder i morgon eftersom jag verkligen behöver få altanen färdigmålad.

Fin Fredag!

Hosianna - Lars Winnerbäck 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

QUINOASALLAD MED CURRY OCH GRÖNA RUSSIN
Räcker till: 4 personer
Klar på: 30 min

Gröna russin är lite syrligare i smaken än vanliga russin och passar bättre i mat. Ett alternativ till gröna russin är (osötade) torkade tranbär som också är sötsyrliga i smaken och ger tuggmotstånd till salladen. Gula russin från t ex Saltå Kvarn är bra - ekologiska!
Du kan variera receptet genom att byta ut kikärtor mot små goda bönor eller gröna linser. Quinoa kan ersättas med bulgur.

INGREDIENSER:
1 tsk salt
1½ tsk curry
1½ dl mandlar
1 äpple
2 tomater
1 förpackning kokta kikärtor
1-1½ dl gröna russin eller torkade tranbär
3 msk olja
1 msk citronsaft
1 krm kanel (kan gott ökas på!)
1 krm spiskummin ( - " -)

GÖR
1. Koka quinoan med salt och curry i 15 minuter eller enligt instruktioner på förpackningen.
2. Hacka mandlarna grovt och rosta i en torr stekpanna.
3. Skär äpplet och tomaterna i små bitar. Tomaterna får gärna vara riktigt solmogna och lite mjuka. 4. Skölj kikärtorna och blanda med äpple, tomat och gröna russin eller tranbär i en stor skål.
5. Blanda i olja, citronsaft, kanel och spiskummin. Tillsätt till sist quinoan och de rostade mandlarna. Servera salladen ljummen.

Receptet fick jag via den här sidan och jag rekommenderar även den som inte är vegan/vegetarian att dra nytta av erbjudandet - där finns hur mycket godsaker som helst! Måste en prompt ha kött/fågel/fisk (och det gillar ju jag emellanåt!) så är det många av rätterna som fungerar fint som tillbehör!

thank you for the music!

De av skolans elever som valt det så kallade musiktillägget redovisar läsårets arbete genom att ge en konsert i maj, varje år. Jag brukar gå på konserten varje år (tror bara jag missade den som var förra året, för att jag var i England, då) och i kväll var det dags igen. Konserten är alltid kul att bevista även om kvaliteten ibland kan variera. Men kvällens begivenhet var eventuellt den allra bästa elevkonsert jag varit med på. Duktiga killar och tjejer som bytte instrument och även turades om på sång och fina arrangemang. Någons röst stack ut lite extra, men lägstanivån var hög! Låtarna som valts spände från jazz till pop och filmmusik. Kent (999) och Kansas (Dust in the Wind) fick samsas med bland annat Norah Jones (Don't Know Why) och Natalie Coles fina Like a Lover. Frågan är om jag ändå inte gillade versionen av Ed Sheerans I See Fire allra, allra bäst. Galet bra!

I See Fire - Ed Sheeran

hemma igen - del vi

Så mycket jordnötssmör - så lite tid.

En kär vän undrade om jag månne varit på träningsläger i Saudi, med tanke på mina retsamma statusuppdateringar på Facebook. Iakttagelsen är ju inte helt fel. Vi (Matilda och jag) har tränat nästan varje dag (inte fre-lördagar!) och det har varit väldigt roligt och inspirerande att, för en gångs skull, ha en peppande träningskompis! Att jag tog upp simningen (jag har inte simmat sedan jag bodde i Stockholm och ibland tog ett tidigare tåg till jobbet så att jag kunde köra lite morgonsimning på Vällingby Simhall som låg vid samma skolgård som min arbetsplats) kändes helt underbart och som något jag ville fortsätta med på hemmaplan.

The Commissary

En gång i veckan öppnar simhallen här i Byn redan klockan 6. Det är på onsdagar och eftersom det var onsdag igår förberedde jag mig noga kvällen innan så att det funkade att kliva upp i min alldeles vanliga tid och sticka iväg så att jag snudd på skulle hänga på låset. Det är ju en del som ska förberedas; jobbkläder ska med, makeupgrejer, tandborste och frukost likaså. Jag fick till och med med mig en liten pyttetermos med kaffe.

I simhallen tidigt om morgonen är det skön musik och levande ljus. Jag hann simma i lite drygt 40 minuter innan det blev lite väl mycket väjande för äldre damer som inväntade sin vattegympaklass, i bassängen. Men det kände jag mig mycket nöjd med. 1300 meter blev det och det betyder att jag gått från död-snigel-fart till... snigelfart. Alltid något!

Sikten minskar.

Onsdag, ja. Förra onsdagen befann jag mig ju i Saudi. Vi körde träningsrutin på gymmet och förlåt om jag tjatar men det är så KUL att köra med fria vikter! Sedan hade vi lite saker att ordna med som att sola och storhandla inför torsdagens BBQ och på sena eftermiddagen, mellan kallelserna till näst sista och sista bönen, åkte vi med Mike in till Khobar i ett sista försök att lokalisera shishabutiken. Eftersom vännen Yaz hade skickat Matilda en pin så körde vi rätt på. Direkt. Ära vare Google Maps. Typ. Tyvärr hade butiken slagit igen, efter vad det verkar. Vi såg några fina pipor genom fönstren men det var rörigt och dammigt och fullt med stegar och färgburkar i skyltfönstren och många av hyllorna var tomma. TYPISCH. Lätt slokörade åkte vi hem och åt middag ute på pation och softade, bara. M&M har lovat fixa mig en shisha och ta med när de kommer hem i sommar. Till dess får jag antingen ge mig till tåls eller se om jag kan få fason på den lilla jag har.

Efter regn kommer ändå solsken! ;)

Vi satt en stund in på kvällskanten. Mörkret föll och vi gjorde oss ingen brådska. Men till slut började det ju dra i ögonlocken och vi sa godnatt. Jag kom på att jag glömt en handduk på tork ute på en stol och gick ut för att ta in den. Vinden var fortfarande riktigt varm men hade tagit i ordentligt och i ljuset av gatlyktorna var himlen alldeles gulorange. Jag stod en stund och tittade på det. Svårt att förklara men det kändes lite skumt. Sedan gick jag och la mig. Hade bara legat några minuter när Mike bankade på dörren och undrade om jag sett att det var shamal?! Sandstorm! Spännande och inte så jag är van att tillbringa en valborgsmässoafton. Jag sa att jag varit ute, men kikade lite genom fönstret. När jag la mig igen låg jag länge och lyssnade på vindens vinande. Det lät precis som här hemma när höststormarna dundrar in. En dörr ute stod och slog och Mike fick gå ut och göra fast den. Fönstren skallrade och dörrarna inomhus slog lite lätt i sina karmar. Sådant hindrar inte min goda nattsömn så jag somnade så gott, så gott.

Trasigt träd.

Lite förödelse.

Vid femtiden på morgonen vaknade jag. Alldeles varm och svettig. I mörkret kunde jag höra kallelsen till första bönen. På lagom avstånd sådär att det bara lät mjukt och trivsamt. Jag funderade lite på varför jag inte hört det någon annan morgon. Sedan kom jag på: det är ju alldeles... TYST. Ingen luftkonditionering som dundrar! Därav värmekletet. Jag försökte tända lampan, men... STRÖMAVBROTT, alltså. Inte mycket att göra åt. Inshallah, typ. Lutade mig tillbaka mot kuddarna och försökte somna om. Inte så lätt när det är så varmt. Så jag var fortfarande vaken när åskan brakade loss. Det var ett jeffla dundrande och blixtrande och regnande ett bra tag innan ovädret drog vidare. Sedan somnade jag tvärt och vaknade en meter ovanför sängen när strömmen kom tillbaka och AC:n drog igång med en smäll. Lite mer slummer och sedan dags att kliva upp.

Till morgonkaffet - som vi drack utomhus då vinden mojnat helt och solen strålade igen - började FB-uppdateringarna komma. Flera som bott i Dhahran i 10-15 år uppgav att de aldrig upplevt en sådan storm under hela sin tid där. Sedan droppade bilderna in. Total förödelse. Massor, verkligen massor, av träd som vält med rötter och allt (inte så konstigt då de flesta är inplanterade, avsedda för ett annat klimat och på grund av ihärdig bevattning har väldigt korta, grunda rötter) och i fallen krossat bilar och hustak och garage och liknande. Förmodligen har det varit som en form av tornado eller virvelvindar. Lyckligtvis verkar ingen person ha kommit till skada, även om en familj la upp en bild av sitt vardagsrum där en stor trädstam gått rakt in genom väggen (ja, husen är rätt klent byggda, också)!

Däremot blev det en del problem med vattnet. Det mesta vattnet som används är s k "raw water" som är en slags bräckvatten. För bevattning har man återvunnet avloppsvatten "waste water" (vilket fick mig att fundera om det möjligen kan finnas en koppling mellan hembygdens stora flaggskepp Xylem som sysslar med "water and wastewater solutions" och Saudi - och det gör det!) och eftersom det kanske rentav handlar om mänskliga utsöndringar så undviker en sorgfälligt alla vattenspridare och sprinklers som annars skulle kunna svalka ner en på varma promenader. Till matlagning (och hårtvätt, eftersom raw water krajar även det mest välmående hår och hårbotten på nolltid) används sötvatten. Tillgången på detta är givetvis lite sparsam och när strömmen gick och pumpanläggningar lägger av försvinner inte bara allt vatten för den del; på sina håll kom det istället raw water ur sötvattenskranarna. Det kändes ju sådär fräscht... Men det är ju smällar en får ta och inget att lipa över.

Så förutom allt annat spännande och intressant (jag har långt ifrån berättat allt, hittills) fick jag vara med om the shamal of all shamals, också! Och vårt lilla kvarter var helt enkelt bara skyddat av en fantastisk flax!

Vid åtta körde vi till Matildas dödarklass/poolen men poolen visade sig vara stängd (det borde vi ju ha listat ut att den antagligen var fylld med allsköns materia) så hon skjutsade hem mig och så gick jag bort till gymmet, istället. Men det som verkligen imponerade var att på bara några timmar var alla stora vägar och gator i compoundet helt rensade. Nerfallna träd och allsköns ris och bråte kantade gatorna men det var snyggt uppsågat och åt-sidan-draget. När jag gick till gymmet vid halvnio var till och med de flesta smågatorna rensade, i centrala delarna av området. Det som imponerar är inte så mycket antalet arbetare som röjde (precis hur många män som helst, från Indien framförallt, jobbar ju åt Aramco med underhåll och skötsel) som organisationen. Att det fick undan allt med sådan effektivitet. Säkert en tysk, eller mööööjligen en amerikan, som ordnat det. Och i övrigt har jag inga som helst fördomar, hehe, men av vad jag hunnit iaktta så är det inte ofta landets egna invånare står för den sortens organiserande, helt enkelt. De har kanske annat att syssla med.

Funderingar på cornichen i Khobar. (Mike tog bilden.)

Torsdag idag. Vaknade av sol i ögonen och än har inte de grå skyarna lyckats gömma den helt. Lektioner, möten fortsätta rätta, komma ihåg sådant jag inte får glömma bort, skicka iväg ett paket till Mike som fyller år och sedan susa iväg till gymmet och försöka komma ihåg både de schyssta moves Matilda lärde mig och de som instruktören Jenny gav mig igår, på vår genomgångstimme! Men nu: kaffe!

Fakarouni pt I - Oum Khaltoum

hemma igen - del v

En god morgonvana...

Sista måndagen blev en mycket hektisk dag. Jag har inte sett Desperate Housewives (mer än något enstaka avsnitt för åratal sedan) men jag antar att det är så här de lever sina liv. Upp sju och dricka kaffe ute på pation, där temperaturen redan vid den tiden på morgonen låg på 29-30 grader. Hög luftfuktighet därtill. Men en kan sitta där, och rentav finna det njutbart, om en är jävligt envis och är bra på att sitta blickstilla. Jag innehar svart bälte i bådadera.

På väg in till gymmet

Matilda hade en tandläkartid så hon droppade mig på gymmet där jag körde ett rejält konditions- och styrkepass. Sedan snabbt hem och ta en välbehövlig dusch innan det var dags för nästa begivenhet; helkroppsmassage på skönhetssalongen! Jag är 53 år gammal och har gjort en del saker i mitt liv som inte alla gjort (jag tänker inte gå in på exakt vad, eftersom detta är en offentlig blogg ;)), men jag har aldrig fått en helkroppsmassage. Djupmassage, dessutom. En vansinnigt skön och avkopplande timme. Smärtsam också, då jag har en del elaka spänningar i axlar och skulderparti… Efteråt kände jag mig lätt som en fjäder!

Väntrummet på skönhetssalongen...

Vi begav oss direkt till Dining Hall för att äta lunch med Mike. Eftersom många av Aramcos anställda är singelmän och dessa givetvis inte kan förväntas veta hur en lagar mat så finns det en stor matsal med en väldig massa olika maträtter, sallader osv att välja på. Där åt vi alltså lunch och fördrev en god timme tills det var dags för mer skönhetsvård: manikyr och pedikyr. Pedikyr är vansinnigt skönt (i samma härad som att få håret tvättat på salong) men jag är samtidigt inte helt bekväm med att någon sitter på en liten pall nedanför mig och tvättar och filar på mina fötter… Hur eller hur var mina fötter lena som barnstjärtar efteråt och naglarna vackert gyllene. Fingernaglarna valde jag att inte få målade. Jag gör det faktiskt bäst själv…

... med nästan för bra AC...

Nästa punkt på det digra programmet var… trådning. En flink kvinna - som kände igen mig från förra gången! – avlägsnade allt ansiktshår (nej, inte ögonbryn och -fransar, såklart) med hjälp av något som ser ut ungefär som tandtråd. Det går rasande fort, är klart skonsammare mot huden än vaxning och ja, det gör jävligt ont. Men vacker blir en… Jag blev också glad att höra att kvinnan, som arbetar på långkontrakt äntligen skulle få sin semester och få åka hem och träffa sin lille son som hon inte sett på två år. Även om jag tänker att hon gör en ekonomisk vinst i att resa så långt bort och länge, för sin försörjnings skull, så skär det i hjärtat att någon förälder (eller annan person, för den delen) ska behöva ha det så...

Efter en så arbetsam dag fick kvällen bli lite trivsam hemmamiddag, på pation, med någon vän som droppade förbi och lite shisharökning uppepå det. Jag somnade ovaggad.

Shisha/hookah time!

På tisdagen skådade jag ljuset! Jag och Matilda hade stämt möte med en kompis till Matilda, på gymmet, och efter lite uppvärmning fick jag äntligenäntligenäntligen lära mig hur en styrketränar med enbart fria vikter. Att jag inte gjort det tidigare! Svårare, men bättre för balansen och dessutom galet roligt! Tjohej!

Slit & släp

Belöningen för denna insats fick bli några timmars poolhäng och minsann om jag inte simmade någon kilometer också! Galet, men är det t-dag så är det! När en har varit så himla duktig kan en med gott samvete gå över till grannen Mathias, på kvällen, och äta en generös och jättesmarrig middag tillsammans med en massa trivsamma människor. Jag har verkligen träffat så många sköna personer. Jag inser att om jag bodde där en längre tid skulle mitt mödosamt förvärvade brittiska RP* uttal bli helt korrumperat då jag hela tiden mötte folk från USA (olika delar), Sydafrika, Australien, Skottland, Kanada, Nya Zeeland, Irland, England och London (jo, han var noga med att påpeka att han är från London… ;)). Dessutom pakistanier, jordanier, saudier, norskar och whatnot. Nyttigt för språkörat, kan jag säga!

Men nu är det onsdag. En arbetsdag ska dras igång och huvudsakligen ska jag ägna mig åt bedömning av ungefär 60 uppsatser från nationella proven i engelska, samt 25-talet analyser av Zadie Smiths White Teeth (ENG07). Men än är det morgon och nu sticker jag och simmar!

Sexy Sadie - The Beatles

*RP står för Received Pronunciation, dvs ett lite neutralt, halvposhigt uttal, inte olikt det som kallas "BBC English".

hemma igen - del iv

Ett av verken på utställningen. Lite Banksyish...

Efter ökencampingen var det ju söndag. Eller, alltså... fredag, då. Men... jaja. Vi inledde den med att duscha och sova några timmar och sedan hade vi, Matilda och jag, vissa planer på att kolla in "Mall Day", som var någon slags loppis men hur eller hur så blev det filmmaraton, istället, och hemkörd mat. Gotti, gotti! En kan ju inte bara göra Roligheter hela tiden. Jag uppskattar så oerhört mycket själva samvaron. Umgåset. Myset. Samtalen, skratten och närheten med människor som betyder så mycket för mig... mina barn och deras käraste.

M & M på cornichen

På lördagen fick vi dock rycka upp oss och efter en god frukost åkte vi in till Khobar för att promenera längs cornichen. Det är så fint där. Stora gräsytor, dammar och träd. Och utanför ligger hela Arabiska gulfen/viken (persisk är den från andra stranden sett... ;)) så ljuvligt blågrönskimrande och mjuk. När det är över 33-34 grader (i skuggan, alltså) och en dessutom bär en abaya joggar en ogärna. Det handlar om att skrida med en viss värdighet så även om vi promenerade en god stund så kom vi ju inte jättelångt. Men tillräckligt långt för att vi skulle komma till Red Lobster där vi smarrade i oss en ypperlig seafood-lunch à la Maine! Matilda, som har en avgrundsdjup dessertmage lurade in oss på Baskin' Robbins också, där hon köpte sig en stor, ljusgrön milkshake. Lite förvirrande var det när vi skulle gå in där, eftersom den högra entrédörren var för kvinnor och den vänstra för män, men när vi kom in så var det ändå bara en, gemensam betjäningsdisk. Lite förvirrande, faktiskt. Vi gick också en ordentlig sväng på Desert Designs (som alla rekommenderade oss att göra om vi inte redan varit där) där det faktiskt fanns en del verkligt läckra grejer - möbler, kläder, smycken, inredningsgrejer och till och med en delvis interaktiv konstutställning på övervåningen, där ett gäng unga män och kvinnor lekte med stora tavelramar. De såg ut att ha kul! Jag kan vara världens sämsta shoppare så jag  köpte bara ett par fina smågrejer till kattvakterna, ett par palestinasjalar och två radband (33-radiga). Den här gången... Ett av radbanden har jag, på arabiskt manér, hängt i backspegeln på min bil! Det kommer att påminna mig inte om Gud men om två personer jag älskar och en fantastisk resa, därtill. Därefter var vi så utmattade (och möjligen också palt-komatösa) att vi bara orkade åka hem och se på film och senare på kvällen äta en tvättäkta #thevuxenlifemiddag: popcorn!

Bönerummet på Desert Designs

På söndagen var det ju sedan plötsligt måndag och Mike stack till jobbet vid sju, ungefär i höjd med att jag och Matilda klev upp och inledde vår hälsosamma vecka. Inte för att den förra veckan var särskilt onyttig - vi har tränat alla vardagar! - men vi skulle göra en liten extra ompysslig och sund vecka, tänkte vi. Matilda hade någon förfärlig muskelkrossarklass så vi skildes åt på parkeringen och jag gick in till poolen, istället. Simmade en mile och ansåg mig sedan synnerligen värd ett hett solpass! Matilda anslöt senare. Oförskämt pigg. Hon är faktiskt en av de mest vältränade människor jag känner just nu! På kvällen hade Matildas (och numera också min) saudiska vän Hind lovat att vi skulle shoppa en shisha till mig. Hinds familj har en driver som skjutsar omkring familjens kvinnor, och gör andra ärenden. Han hade vit, virkad mössa och stort rött profetskägg och skrattade gott åt Matilda, som han är väldigt förtjust i. Tyvärr ringde pappan i familjen och behövde driverns tjänster så han släppte av oss vid Mall of Dhahran (där jag och Matilda bedrivit fruktlösa muttawa*-spaningar) varifrån vi tog en taxi till stans bästa shishabutik.

Muttawa-lockbete!

Åtminstone var det det som var planen, men eftersom gatunamn är ganska hårt ransonerade så hade vi bara ungefärliga anvisningar och hur vi än försökte fick vi ge upp efter en stund och be att få bli körda tillbaka till MoD eftersom drivern skulle plocka upp Hind och köra hem henne, då bilen/drivern hade annat att göra resten av kvällen. Lite snöpligt men samtidigt ännu en av dessa små glimtar av hur oerhört begränsat livet blir i ett samhälle där kvinnor inte kan röra sig fritt utan blir helt beroende av andra - och då är ju Hinds far ändå en väldigt vidsynt och modern man, har jag förstått. Men regler är regler. Fast vi fick förstås skjuts tillbaka till första gaten, där Mike kom och mötte oss, innan Hind for hem till Dammam (Dammam, Khobar och Dhahran är tre städer som är så tätt ihopbyggda att det är svårt att veta var den ena slutar och den andra tar vid).

Vi stod en stund i kvällsvärmen, vid första gaten, och lyssnade till kallelsen till bön - adhaan. Jag kom på att jag skulle filma en snutt, bara så jag fick med lite av kallelsen. Men killen i minareten måste ha haft kraj med ljudanläggningen för varje gång jag slog på PLAY så bröts sången. Till slut fick jag dock med en liten bit. Och tänk... jag tycker det är vackert. (Men filmen är väl... sådär.)

Vi lämnar Saudi där. Jag återkommer till det. Kanske redan imorgon. En ny, lite ljusgrå dag ska tas tag i. Kaffe ska drickas och nationellt prov i engelska genomföras, plus en del andra lektioner, besök på verkstaden för att få på sommarfälgarna (ja, jag vet att det redan är maj, men jag kör inte på dubbdäck och de ska strax, som sagt, skiftas mot sommarsulor), APT, ett träningspass och kanske något mer.

Handle With Care - Travelling Wilburys

*muttawa: religiös polis, ofta rekryterad på fängelser där långtidsinterner erbjuds att få komma ut och jobba som muttawas om de lär sig hela Koranen utantill. Sedan har de till uppgift att upprätthålla den högra moralen genom att knata omkring, i sina kortare thobes, med en käpp under armen som de kan använda till att peta på exempelvis kvinnor som helt skamlöst inte har håret täckt. Även icke-saudiskor, trots att lagen säger att det räcker med abaya. Eftersom muttawan ofta har sällskap av en riktig polis så kracklar man inte med dem utan drar upp den för säkerhets skull medhavda sjalen lite provisoriskt över håret - om en inte lyckas finta honom genom att kvickt gå åt andra hållet när en får syn på honom.

Men visst. Muttawas har verkligen en Viktig Uppgift att fylla. Saudi befinner sig på ett sluttande plan. Vi kunde med egna ögon bevittna det moraliska sönderfallet och hur en allt mer förslappad moral breder ut sig. Ja, ni ser ju själva:

hemma igen - del iii

Solnedgång...

Förra helgen (i Saudi är det såklart helg fredag - lördag) inleddes med att vi, på torsdagskvällen, samlades ett gäng och sedan körde ut i öknen. Sådär som saudierna själva brukar göra om helgerna, kanske för att inte tappa sina beduinrötter helt och hållet. Lite som att svenskar i gemen gillar att hänga ute i skogen och ha sig. Mike hade i förväg gjort upp med några killar som skulle köra ut till ett ställe (de fick bara koordinaterna) och sätta upp ett Riktigt Beduintält. Bilarna packades med mat och dryck och filtar och kuddar och vad en nu kan behöva för att överleva i öknen.

Tumregel: Aldrig ut i naturen utan kniv!

Efter att ha kört en god stund svängde vi av in på en nästan osynlig väg och begav oss liksom rakt ut i sandhavet. En av killarna körde inte fyrhjulsdrivet... Han hade en flott Lexus som han var väldigt glad över. Mindre glad blev han när han körde fast i mjuk sand. Jag har själv kört fast i snö, och skottat/gungat loss otaliga bilar ur snö men... sand beter sig inte alls som snö och det tog bara någon minut så låg bilen och vilade på underredet mot sanden. Tur då att de andra kunde dra loss honom... (Och lite lustigt att han var den ende saudiern av oss... han borde ju veta att det inte funkar så bra att köra "vanlig" bil där ute? ;))

Liten lägereld...

När vi kom fram till campingstället var det bara att hala fram bogserlinan igen. Killarna som monterat tältet satt och väntade. Tre timmar hade de suttit där utan att komma loss. Hm.

Inuti tältet var "golvet" helt täckt av stora mattor, liksom flera kvadratmeter framför ingången. Vi lassade in våra grejer, insåg att det var alldeles för jobbigt att gå med skorna på och grävde en grop i sanden utanför, för den obligatoriska lägerelden. Campingstolar fälldes ut och en av killarna visade sig ha med sig inte bara gitarr och trumma utan ett minifat med hembryggt öl, dessutom. Fantastiskt gott! Härlig beska med en frisk touch av citrus. Just så som jag vill ha det - om jag nu ska dricka öl alls.

... växer sig så småningom större.

Alla hade med god mat och vi smaskade och åt och grillade och förfriskade oss och det spelades och sjöngs och pratades och det var verkligen hur spännande och mysigt som helst, när kolmörkret snabbt sjönk ner över oss och stjärnorna tändes i tusental. Kissa fick en göra bakom några små buskar bortom ljuskretsen och det var ju inte så lite pirrigt att tassa iväg ensam i tvärmörkret, barfota... Om det finns kamelspindlar och skorpioner och annat oknytt så är det ju garanterat så att de häckar i grönskan, liksom. Men ingen av oss blev varken uppäten eller ens biten av något.

Kissbuskarna!

Det mest magiska, och som gör att jag kommer att drömma om fler ökenäventyr, var när Mike och jag klättrade uppför den stora sanddynen bakom tältet och fann en platå. I samma ögonblick som vi gled nerför dynen på andra sidan försvann ljuset från elden och det blev tyst. Jag menar... totalt tyst. Så att en nästan kunde höra sitt eget hjärta och blodet susa genom ådrorna. Vi gick ut mot mitten av den lilla platån och sedan la vi oss bara ner, raklånga, på rygg. Så låg vi där i den ännu varma, silkeslena sanden och såg upp mot stjärnorna och var alldeles tysta. Småpratade lite, emellanåt. Helt ljuvligt. Jag kunde legat kvar hela natten och bara... varit. Tystnaden i öknen är fantastisk. Magisk.

Fint campingställe, va'?!

Men vi gick såklart ner till de andra igen... nej, vi sprang nerför den stora dynen! Svårt att hålla balansen, men kul! Sedan satt vi vid elden tills månen gick upp, frampå morgontimmarna. Då gick jag och la mig ett par timmar men vaknade redan vid sex igen, av värme och jävligt irriterande flugor. Att bryta campet tog inte långan stund och efter att ha inventerat diverse spår som gjorts under natten runt campet (nån liten gnagare kanske, som tassat runt tältet... spår i en dyn av en orm - kanske en sidewinder? - och något som kan ha varit en liten räv, eller möjligen ett litet kattdjur?) körde vi hemåt medan dagen började.

Av alla roliga och trevliga och fina saker jag fick vara med om under mina två veckor var detta den absoluta höjdpunkten och jag är för evigt tacksam att jag fick uppleva det!

Sand och himmel...

Här hemma i Byn var det -3.6 grader när jag klev upp. Men himlen är knallblå och vinden stilla och jag tänker att det blir en varm och fin dag, om än ganska lång. Föräldramöte i kväll, inför Englandsresan.

The Sheik of Araby - vårt campinggäng! ;)

På hemväg...