hemma igen - del iii

Solnedgång...

Förra helgen (i Saudi är det såklart helg fredag - lördag) inleddes med att vi, på torsdagskvällen, samlades ett gäng och sedan körde ut i öknen. Sådär som saudierna själva brukar göra om helgerna, kanske för att inte tappa sina beduinrötter helt och hållet. Lite som att svenskar i gemen gillar att hänga ute i skogen och ha sig. Mike hade i förväg gjort upp med några killar som skulle köra ut till ett ställe (de fick bara koordinaterna) och sätta upp ett Riktigt Beduintält. Bilarna packades med mat och dryck och filtar och kuddar och vad en nu kan behöva för att överleva i öknen.

Tumregel: Aldrig ut i naturen utan kniv!

Efter att ha kört en god stund svängde vi av in på en nästan osynlig väg och begav oss liksom rakt ut i sandhavet. En av killarna körde inte fyrhjulsdrivet... Han hade en flott Lexus som han var väldigt glad över. Mindre glad blev han när han körde fast i mjuk sand. Jag har själv kört fast i snö, och skottat/gungat loss otaliga bilar ur snö men... sand beter sig inte alls som snö och det tog bara någon minut så låg bilen och vilade på underredet mot sanden. Tur då att de andra kunde dra loss honom... (Och lite lustigt att han var den ende saudiern av oss... han borde ju veta att det inte funkar så bra att köra "vanlig" bil där ute? ;))

Liten lägereld...

När vi kom fram till campingstället var det bara att hala fram bogserlinan igen. Killarna som monterat tältet satt och väntade. Tre timmar hade de suttit där utan att komma loss. Hm.

Inuti tältet var "golvet" helt täckt av stora mattor, liksom flera kvadratmeter framför ingången. Vi lassade in våra grejer, insåg att det var alldeles för jobbigt att gå med skorna på och grävde en grop i sanden utanför, för den obligatoriska lägerelden. Campingstolar fälldes ut och en av killarna visade sig ha med sig inte bara gitarr och trumma utan ett minifat med hembryggt öl, dessutom. Fantastiskt gott! Härlig beska med en frisk touch av citrus. Just så som jag vill ha det - om jag nu ska dricka öl alls.

... växer sig så småningom större.

Alla hade med god mat och vi smaskade och åt och grillade och förfriskade oss och det spelades och sjöngs och pratades och det var verkligen hur spännande och mysigt som helst, när kolmörkret snabbt sjönk ner över oss och stjärnorna tändes i tusental. Kissa fick en göra bakom några små buskar bortom ljuskretsen och det var ju inte så lite pirrigt att tassa iväg ensam i tvärmörkret, barfota... Om det finns kamelspindlar och skorpioner och annat oknytt så är det ju garanterat så att de häckar i grönskan, liksom. Men ingen av oss blev varken uppäten eller ens biten av något.

Kissbuskarna!

Det mest magiska, och som gör att jag kommer att drömma om fler ökenäventyr, var när Mike och jag klättrade uppför den stora sanddynen bakom tältet och fann en platå. I samma ögonblick som vi gled nerför dynen på andra sidan försvann ljuset från elden och det blev tyst. Jag menar... totalt tyst. Så att en nästan kunde höra sitt eget hjärta och blodet susa genom ådrorna. Vi gick ut mot mitten av den lilla platån och sedan la vi oss bara ner, raklånga, på rygg. Så låg vi där i den ännu varma, silkeslena sanden och såg upp mot stjärnorna och var alldeles tysta. Småpratade lite, emellanåt. Helt ljuvligt. Jag kunde legat kvar hela natten och bara... varit. Tystnaden i öknen är fantastisk. Magisk.

Fint campingställe, va'?!

Men vi gick såklart ner till de andra igen... nej, vi sprang nerför den stora dynen! Svårt att hålla balansen, men kul! Sedan satt vi vid elden tills månen gick upp, frampå morgontimmarna. Då gick jag och la mig ett par timmar men vaknade redan vid sex igen, av värme och jävligt irriterande flugor. Att bryta campet tog inte långan stund och efter att ha inventerat diverse spår som gjorts under natten runt campet (nån liten gnagare kanske, som tassat runt tältet... spår i en dyn av en orm - kanske en sidewinder? - och något som kan ha varit en liten räv, eller möjligen ett litet kattdjur?) körde vi hemåt medan dagen började.

Av alla roliga och trevliga och fina saker jag fick vara med om under mina två veckor var detta den absoluta höjdpunkten och jag är för evigt tacksam att jag fick uppleva det!

Sand och himmel...

Här hemma i Byn var det -3.6 grader när jag klev upp. Men himlen är knallblå och vinden stilla och jag tänker att det blir en varm och fin dag, om än ganska lång. Föräldramöte i kväll, inför Englandsresan.

The Sheik of Araby - vårt campinggäng! ;)

På hemväg...