Inte sju dagar, förstås, men väl tre. Den här gången. Nästa år blir det några fler. Eller kanske inte alls? Svårt att veta. Festivalpeppen infann sig inte förrän i förrgår när jag var på plats och fick träffa alla gosiga. För så är det. Ni som tror att hårdrocksfestival är svart med tuffa läderbrudar och stenhårda snubbar med nitar har fel. Det är fina återseenden och uppfylld längtan och kramar och kärlek och skratt och sköna samtal och musik och vin
och läder, lack, svart och spikes.
Fast mest kärlek, då.
Och efter jobbet åker jag. Bilen är packad och jag kör bara hem efter jobbet, matar katter och slänger in jobbryggan. Sedan bär det av. Rakt in i världens bästa bubbla. Bra. Jag behöver det.
Mer än på länge.
1 kommentar:
Ha så skoj å krama de som kramas bör (gärna lite från mej med..) för det blir inget Blekingeåkande för mej i år...
Skicka en kommentar