kanske

Den lilla handen, på den lilla magen...

Kanske mår jag lite bättre nu. Kanske. Efter tre dagar på några skivor rostat bröd, te och vatten och allmän matthet (vi körde till IKEA i lördags, för att köpa lite roliga attiraljer till "nya" badrummet, och jag blev tvungen att sova efteråt och igår fick jag ta mig en rejäl gubblur, också) var jag såpass kaxig igår eftermiddag att jag vågade mig på att provsmaka resterna av den fantastiskt goda Thanksgivingmiddagen Matilda trollade ihop i lördags. Jag blev åtminstone inte sämre av det... och gott var det.

Stormen väsnades inatt så jag inte kunde sova. Somnade vid elva, vaknade strax efter tolv och klockan var nog bortemot tre innan jag somnade om igen. Då började det lugna sig lite. De kraftiga byarna fick hela huset att knaka och knirka och den stora björken vajade betänkligt. Soptunnelocken slog och det var ett fasligt slambang. Jag vet att både träd och hus lär stå pall ett bra tag till men mitt i natten verkar alla katastrofscenarier fullt möjliga. Det är för mörkt än, men innan jag går till jobbet får jag gå en runda och inspektera så inga takpannor blåst ner. Det är väl egentl.igen det enda som skulle kunna hända, förutom en och annan vält pinal.

Mike hann över Bron igår kväll, precis innan den stängdes, och Matilda och Sigge är kvar åtminstone tills i morgon. Sigge ska få sina första vaccinationer idag och jag tycker så synd om henne. Stackarn. En av livets första tuffa lektioner; du ler och är rar mot sköterskan och hon tackar dig genom att sticka dig. Två gånger. Men om jag betänker alternativet (alla tomtar som vägrar vaccinera sina barn och därmed riskerar livet på både egna och andras barn) så är det ju ändå ett bra beslut hennes föräldrar fattat.

Idag blir det intressant att se om rörmokaren behagar visa sig. Han ringde i torsdagskväll för att försäkra sig om att jag ställde upp dörren på fredagsmorgonen (han har ingen nyckel), så han kunde komma in vid halvåtta. Det gjorde jag. Sedan dök han inte upp. På hela dagen. Och inte hörde han av sig heller. Tur i oturen att Matilda var hemma, annars hade det ju stått olåst och inbjudande hela dagen...

Startar min morgon med stjärna och ljusstake i köksfönstret, nyheter i radion och te i muggen. Jo. Eller hur. Te.

Stormy Weather - Etta James

trekvartsdöd

BLEH.

Plan A: Jag går till jobbet och direkt hem efteråt. Att springa och ha discofredag på gymmet är redan bortplockat.

Plan B: Jag går till jobbet, startar upp första lektionen och styr upp för de andra två. Sedan går jag hem igen.

Inget kaffe idag, heller. Te, dock. Hoppas det funkar.

halvdöd

Har vaknat tusen gånger i natt. Magen bråkar. Vågade inte dricka morronkaffe för att inte förvärra det hela. Nu sitter jag här på jobbet och misstänker att min hjärna ligger kvar hemma på köksbordet. Fanfanfan.

يوم الأربعاء

Onsdag. Min planeringsdag framför andra. Har en triljard saker jag har föresatt mig hinna. Ett par möten också, förstås. Och alldeles strax ska jag köra bort till verkstan och få på vinterdäcken. Nu är snön borta och det är småregnigt men vädret kan slå om närsomhelst och jag kan inte skjuta upp det längre. Jag önskar bara att jag hade slängt in hjulen i bilen igår kväll...

Badrumsrenoveringen har stått stilla några dagar sedan en s k "ytskiktsskada" upptäcktes när snickaren skalade av allt. Röta i reglarna mot ytterväggen efter en långvarig fuktskada... Men försäkringsbolaget tar på sig kostnaden så jag oroar mig inte. Det som däremot är bekymmersamt är att rörfirman fortfarande inte kunnat presentera en kostnadsbild, men de har börjat jobba...

Oh, well. Det får lösa sig. Jag har Sigrun och Matilda här nu och då blir det till att knata hem på lunchen så jag kan maxa tiden vi får tillsammans. Mys och pys på hög nivå!

Wake Up Alone - Amy Winehouse

borta och hemma

Street art. Gamla stan, Sth.

Trivsam och allsidig helg i storstan. Musikfest i Bryggarsalen på fredagskvällen, morronlöpning i Midsommarkransen i sol och minusgrader om lördagsmorgonen, stadsstros, shopping light, gott fikastopp och lite barhäng, vikingamat på Aifur och idag ett besök på Fotografiska och ett par fina, berörande utställningar där, innan det var dags att splitta och åka åt varsitt håll, för Netti och mig.

Fina samtal. Skön vänskap. Själen har fått sitt. Fint att komma hem igen.

Nu kan veckan få komma.

Long Gone Generation - Astrakhan

lonesome runner

Jag hittade, i början av året, den perfekta löparklubben för mig: Lonesome Runners. En klubb för alla oss som helst springer själva. En klubb som mestadels finns bara på Facebook, men ibland också ordnar mindre evenemang afk. Det är förvisso inget för en sådan superlonesome som mig, men det är gott att det finns ett forum där en kan bli inspirerad, peppad och få lära sig mer om saker som löpteknik, skoval, hur undvika skador, hur bli snabbare, orka mer och längre, kost och så vidare ad infinitum. Ju nördigare ju roligare! Många "Lo's" springer maror och ultror medan andra kämpar med att komma upp i 5 km. En del springer på hisnande snabba tider, andra tar mer tid på sig. En del springer förvisso med andra också - men det får de ju gärna göra, så länge de inte försöker engagera mig.

Bara någon vecka efter att jag blev medlem uppmärksammades den i Runner's World och antalet medlemmar exploderade. Sedan har den omtalats i tidningen Spring och i andra media och nu är antalet medlemmar uppe i över 7000. Men såvitt jag vet är jag den enda "Lo'n" här i Byn. Det har jag inget emot.


I somras behövde jag en keps som skydd mot sol och regn. Det fick bli en klubbkeps. Jag har inte haft keps sedan sjunde klass när jag sydde mig en snygg, pösig, sak i röd manchester men löpningen gör konstiga saker med mig. Jag ser absolut inte klok ut i denna huvudbonad (därav att jag vägrar bära detta plagg) men i krig, kärlek och löpning är allt tillåtet och jag har i alla fall använt den några gånger. Ute i skogen, där ingen ser. Och nu är jag även ägare, och bärare, av en klubbtröja. Den såldes som en specialutgåva (rosa) där 50 kronor per tröja går till Cancerfonden. Det tyckte jag var ett bra skäl att köpa mig en. Jag har den enbart till finspring, dvs löpningen före discofredagsgymmandet, och kanske också på resor. Jag vill ju inte göra för mycket reklam för Lonesome Runners här i Byn så en massa folk går med och innan en vet ordet av så ska det grupptränas och tävlas och samkvämas och has. Huvva.

På jobbet idag fick jag en trevlig överraskning. Vi har besök av elever från vår polska utbytesskola och med dem var Halina, som var här för fem år sedan och som jag inte träffat sedan dess. Vi har haft en ytterst sporadisk facebookkontakt, bara, och såvitt jag visste hade hon slutat som lärare och börjat med något helt annat. Och så stod hon plötsligt i mitt arbetsrum! Himla kul. De har ett späckat program och det är väl tveksamt om vi hinner umgås, men jag ska försöka styra så jag kan vara med på fikat på fredag, i alla fall.

Och så här såg mitt badrum ut när jag kom hem från jobbet. Nu händer det grejer!

Us And Them - Pink Floyd

waiting to exhale

Någon undrade hur jag hinner allt. Träna nästan varje dag. Sminka mig om morgonen (alltså... det är ju inte som en krigsmålning jag anlägger - det tar maximalt 4 minuter). Läsa. Skriva.
Sjukt enkelt: Jag gör tid för det. Går upp tidigare om morgonen. Prioriterar bort annat. Men det är tajt. Det ger inte så mycket utrymme för andra saker.

Ikväll måste jag - utöver springa - fixa med pellets, tömma badrummet på grejer (i morgon kommer byggfirman och blåser ur det!) och något mer som jag redan har glömt (hade behövt skriva lista, igen!). Känner mig faktiskt småstressad för det. Det är obra. Jag liksom väntar och väntar på det där Stora Andrummet som aldrig riktigt vill infinna sig. Ni vet (hoppas jag?) de där dagarna som tillåter en att bara vara. Flera. I rad.

Det är nog semester jag tänker på... Ändå känner jag mig samtidigt ganska ostressad. Till och med när jag tänker på jobbet och allt som ska hinnas med i kurserna innan terminsslutet. Jag tackar löpningen för det. Och mina tidiga morgnar. De är de andrum jag själv skapar. Typ.

Och nu: ännu en tisdag att försöka gilla. Jag börjar få kläm på det!

Northern Sky - Nick Drake

... in the middle of november

Vännen L har fått alla provsvar nu och det verkar som att vårdplanen (vilket kallt, kliniskt ord för försöken att rädda en människas liv) fungerat som tänkt. Inga tecken alls på det elaka lymfomet. Inte ens på det snälla. Vilken fantastisk, oerhörd lättnad! Vi tog en tur ut till favorit-hangoutet The Tea Room, i den strålande novembersolen, och firade med cream tea. Ljuvligt gott, mysig miljö och bra samtal. En hel del fniss och en god portion allvar. Livet, helt enkelt.

Innan teutflykten sprang jag en vända. Morgonen som började så grått gav med sig och himlen blev illandes blå. Klar, lite kylig, luft och sol som värmde gott när jag kom ur de skuggiga skogspartierna. Kunde inte hålla mig från neonparken idag heller. Men nu får den vila ett tag. Jag har andra rundor att springa.

Veckans mealprepp klarade jag raskt av, medan jag pratade med Linus i telefon. Han lagade mat, han också. Nu är arbetsveckans luncher och middagar klara och bara att ta med till jobbet, eller hiva in i micron. Känns bra.

Läser en artikel om hur farlig ensamheten är. Den en inte valt själv. Farligare än rökning. Kan bara hålla med. Handlar det inte om ett eget medvetet beslut är det ju bara... skit. Jag är ofta själv men känner mig sällan ensam. Gillar mitt eget sällskap. Har sällan tråkigt. Men... de där gångerna jag skulle vilja fylla platserna runt bordet, eller kanske rentav händelsevis någon gång bli bjuden hem till någon annan, och det av olika anledningar inte blir så. De är inget vidare. Dock händer det alltmer sällan att jag känner så. Det är bra, det.

Learning To Live - Beth Hart

söndag...

Torsten och jag kollar nyheterna. Torsten tycker att
människor generellt är dumma.

Gråkulen morgon. Har nyss vaknat och fått på kaffet. Tänkte sitta här och kaffa och kolla på Downton Abbey på SVTPlay. Två katter är ute och en tredje vägrar lämna sin sovkudde. Jag förstår honom.

Mer effektfullt när det är tänt...

Skev dag igår. Allt fokus hamnade, av förklarliga skäl, på nyheterna från Paris. Dessutom skulle jag ju ha en latdag. Det hade jag, men fick ändå dammsuget, badrummet städat, disken diskad och köket snyggat. En eftermiddagsrunda med löparskorna. Bland annat sprang jag genom neonparken*. Tyvärr var den inte tänd, vilket annars är himla fint.

Löpningen rensar hjärnan. Jag springer där och tänker på allt - och inget. När jag är klar har saker och ting fallit på plats och efter dusch och middag var jag redo att verkställa något jag beslutat. Nu är det gjort och jag lär förbli singel ett bra tag... So be it. Jag kan ju alltid springa... Och det känns helt rätt. En lättnad. Dagen hade varit fulländad om jag hade haft några vänner - eller någon enda - samlade runt mitt matbord, för samtal, god mat och några flaskor rött...

Trist debatt på sociala medier om hur alla som nu stöttar Frankrike är hycklare för att de inte har Libanons eller Iraks flaggor på sina avatarer, eller Syriens, för den delen. Jag orkar inte med den sortens självrättfärdiga typer. Det är visserligen alldeles sant att även om media rapporterade händelserna i Beirut och Bagdad så fick de ingen större uppmärksamhet på sociala medier men de Duktiga gjorde själva inget för att sprida de nyheterna, heller. Och hur förfärlig den än må vara så fungerar närhetsprincipen så att det som händer på närmre håll påverkar oss i högre grad. När ett sådant dåd sker på så nära håll som Paris, som många dessutom har personliga kopplingar till, blir vi mer tagna än när samma sak händer någon annanstans även om vi faktiskt inser att det är samma lidande, för alla som drabbas... Men det orkar jag inte säga på Facebook. Jag tror jag ska lägga upp en jättesöt kattbild i stället. De som känner mig vet vad den står för och resten... well, de fattar väl inte, då.

Jag tänker på älskade lilla Sigrun och den värld hon ska växa upp i och jag saknar henne så mycket. Nästan två veckor tills vi ses igen...

Take Me To Church (acoustic) - Hozier

*Festivalområdet i Rasslebygd a k a Emmabodafestivalen

a song for...

A Song For Europe - Roxy Music

spring i benen

Åh, Island...

Lång dag på jobbet idag. Tolv timmar av lektioner, möten, samtal och kvällsöppet hus. Roligt men också ganska krävande. Planen var att bara knata hem, slänga in middagen (som jag lagade i söndags) i micron och sedan tillbringa kvällen i fåtöljen och vila mig i form inför en lika lång morgondag (planering, lektioner och många utvecklingssamtal). Men kände, efter maten, att "fan... jag har ju spring i benen...".

Så det var ju inte annat att göra än att svida om och hasta ut. Visserligen bara lite drygt 6 km men betydligt senare än jag brukar och dessutom med mat i magen (vilket jag alltid undviker). Att det är 12 plusgrader och jag kunde springa i långärmad tisha och att det dessutom gick undan gör ju inte saken sämre. :) Inte fick jag håll, heller!

Min löparkarriär har just tagit ett nytt kliv framåt.

Tenderly - Chet Baker

peanuts som filosofi

Så här. En del av min livsfilosofi.

Annars har jag jobbat och styrketränat och bjudit två vänner på middag här hemma. En kryddig, mustig linsgryta med rötter i Ghana, och små bröd därtill, som jag gräddade i stekpannan. Gott samtal, många levande ljus och te med dadlar och salmiakchoklad,

Nu kryper jag ner under täcket och ligger en stund och lyssnar på regnet innan jag glider bort.

Imidiwan Ahi Sigdim - Tinariwen

freja

Sovit oroligt i natt. Vaknat av och till av stormen som dundrar och får mitt hus att knaka. Tänkt på Jenny och Kristofer som just denna natt, av alla, befunnit sig ute på Kattegatt på väg till Köpenhamn. Vi skojade lite om det igår, Jenny och jag, hur sjösjuk hon var sist de tog båten ner, från Oslo. Jag hoppas de haft en uthärdlig resa.

Huset är jag inte så orolig för. Det har stått sedan 1937 och lär stå ett tag till. En arborist kollade min stora björk för ett par år sedan, så den behöver jag inte bekymra mig för, heller. Katterna kom in tidigt igår och jag släppte inte ut dem igen. Inte ens Lilla Spöket som sprang här och jamade högljutt i säkert en timme, innan hon till slut la sig i soffan och somnade. Så jag har bara krupit lite djupare ner under täcket och somnat om. Tills det blev ljust ute. Sedan funkade inte den strategin så bra, så efter en stunds mornande - bara för att jag kan och för att det är så skönt - klev jag helt enkelt upp och fick på kaffet.

Det blåser fortfarande rätt bra ute men jag sitter här inne i värmen, lyssnar på Söndagsintervjun (med Alice Teodorescu) och Godmorgon, världen och kaffar. Jag gjorde allt jag föresatt mig igår, utom att bära in pelletsen, så idag kan jag mestadels ägna mig åt lustfyllda ting. Laga mat... läsa... kanske påbörja ett stickprojekt..? Jag får se. Det är söndag och i min bok är söndagar till för att njutas och i möjligaste mån vårda sin själ.

Det blir säkert en springrunda idag, igen.

Nypremiär för pannlampan, igår kväll! Skönt att
springa där, i min egen bubbla av ljus och musik...

Come Away With Me - Norah Jones

ställtid

Jag ser på min almanacka, den som hänger på väggen här i mitt kök, och jag ser att det verkligen är ett lååångt tag sedan jag tillät mig att sova tills jag vaknar av mig själv. Arbetsveckorna är en sak, men även mina helger har varit fulla av det som gjort att jag inte riktigt sovit färdigt. Angenäma saker som att umgås med min familj, men... ändå. Inte ens förra helgen ville jag ha sovmorgnar eftersom jag så gärna ville utnyttja mina dagar på Island. Fast idag... sov jag tills kroppen tyckte det var nog. Inte är mina sovmorgnar som i fornstora dagar då jag kunde sova hela förmiddagar men det är inte heller det jag vill. Jag vill bara känna hur det känns att vakna av mig självt. Och det gjorde jag idag. Hur det känns? Inte så väldigt annorlunda eftersom  jag nästan alltid lyckas få till mina åtta, men min första tanke när jag slog upp ögonen idag handlade inte om att få gå och lägga mig till kvällen igen, utan bara att det var lite ljust i rummet och vad jag vill göra av den här dagen. Jag ska göra det i morgon, igen.

Mycket att göra idag. Veckan har varit späckad av allt möjligt och jag har inte ens hunnit med det mer grundläggande, bortsett från att jag hållit undan disken, hela tiden. Idag ska jag ta makten över mitt hus igen. Och jag ska inte tänka på nästa vecka, utan bara vara här och nu. Saker som ska hinnas med är givetvis städning och plockande och körande av några maskiner tvätt och så ska jag springa. Och läsa. Och just det... hiva in en pall pellets. Funktionell träning. Typ.

Men inte nu. Jag ska sitta här, njuta mitt morronkaffe till tända ljus och Lundströms bokradio och prata med Linus en stund, i telefon, bara låta dagen komma. Ställtid, liksom.

Jag var förresten på bio igår. Film i Glasriket avrundas och man visade Roger Waters The Wall. Jag har medvetet inte rest iväg någonstans utan väntat tills filmen skulle visas här. Jag blev inte besviken. Snarare tvärtom. Jag blev väldigt berörd av såväl konsertdelen som de insprängda avsnitten med Waters utflykter. Inte så mycket för det som hände på duken, kanske, som för tankar och känslor som väcktes.

Vera / Bring the Boys Back Home - Roger Waters (The Wall)

utanför skokartongen

Vår skola växer. Som så många andra. Många nya elever senaste veckorna. Vi har inte lokaler så det räcker och kommunens policy att i främsta hand använda de egna lokalerna, och i andra hand det kommunala bostadsbolagets, gör att vi inte kan utnyttja mer närbelägna möjligheter utan de nyanlända hamnar en bit bort (ca 10 minuters promenad). Detta bidrar ju knappast till att de känner sig som en del av vår skola och detta behöver vi arbeta med. Det gör vi. Försöker lägga åtminstone en del lektioner på the mothership, för dem. Andra idéer är under utveckling.

Jag tror vi behöver tänka lite annorlunda om det ska bli en lyckad integration. Utanför den lilla lådan. Jag föreslog att vi kanske rentav ska tänka utanför schema och skoltider. Ordna vettiga och intressanta aktiviteter på kvällar och helger, där elever kan mötas och göra kul grejer. Det blev inte stående ovationer, kan jag säga. (Det är väl därför jag inte vill engagera mig fackligt, trots ett antal propåer genom åren.) Men några var ändå inne på samma linje och kanske kommer vi att tillsammans dra igång något vettigt.

Hade tänkt springa ikväll, efter jobbet. Jag hade verkligen behövt det. Jag är så trött i huvudet att jag knappt vet vad jag heter. Det är den tiden på terminen. Utvecklingssamtalstiden. Det känns inte jätterockigt när en har 24 elever. Jag har gjort så att jag vikt fyra onsdagar till det och försöker lägga så många som möjligt på dagtid. Första onsdagen idag och det har flutit på bra. De här samtalen är roliga och intressanta eftersom jag får en möjlighet att lära känna var och en av eleverna närmare, de får tillfälle att i lugn och ro uttrycka sina funderingar och tankar och dessutom får jag då äntligen möta föräldrar/vårdnadshavare vilket är viktigt. Men... ibland behöver samtalen, av olika skäl, vara längre än den halvtimme jag tänkt mig och då får det bli så. Därav att min kvällsplanering sprack. Kom hem ungefär halvåtta, frusen och hungrig och ganska slut som artist efter nästan tolv timmar på jobbet. Men så får det vara. Jag tar igen det med en extra runda i helgen. Jag är glad att 1. jag mealpreppat och bara behövde ta ut en låda kyckling och grönsakris ur kylen och 2. numera har en microvågsugn efter att i tre år inte haft en. Det blev en god middag som jag toppade med en stor mugg lapsang med mjölk och socker. Tänker inte sitta uppe länge och uggla ikväll. Det blir alltså inget avsnitt av Bron.

The Scarlet Garden - My Dying Bride

läslust

Kärlek. 

Plötsligt läser jag igen. Än så länge allt i en enda röra. Ljudbok, två romaner, facklitteratur. Allt om vartannat. Men jag flyter ovanpå och räknar med att det kommer att sortera upp sig självt. Blev sugen på att förkovra mig, mer strukturerat, och anmälde mig till minikursen (7,5 hp) Amerikansk litteratur, 1620-1919. Distans mot uni i Karlstad. Kan bli kul. Som om jag inte har att göra ändå... Jag har en annan plan, också. Beroende på hur framtiden på min arbetsplats ska se ut (lite utveckling och utmaningar på gång) vill jag gärna vara en del i den utvecklingen (inte minst för att få vidareutveckla mig själv) och skissar lite på hur jag ska kunna vara det.

Fantastiskt fin morgon här i mitt kvarter. Alldeles tyst och höstlöven glöder i dimman. Det är som att de färgar in ljuset och luften antar en lite gul ton. Vackert. Har faktiskt ingen lust alls att gå till jobbet. Vill hellre dra på mig vandringskängorna och gå ut och andas i en mil, eller två. Men... så blir det ju inte.

Funderar på helgen. Hade en del planer, men omgrupperar mig nog. Lördagen skulle bli en liten musikresa men jag känner mig en smula sliten (det har varit en radda helger med mycket aktivitet nu), det är en bit att köra och jag har ingenstans att sova innan jag vänder hemåt, så... jag blir hemma.

Tisdag igen. Jag övar mig på att gilla. Det börjar gå ganska bra nu.

Hollow Talk - Choir of Young Believers

The Recycled House. Här bor Hrafn Gunnlaugsson.
Just där staden, havet och landskapet möts...

it's a love story

Island. Kärlek. Vid första ögonkastet. 

 

I'll be back.

Love Love Love - Of Monsters and Men