Vännen L har fått alla provsvar nu och det verkar som att vårdplanen (vilket kallt, kliniskt ord för försöken att rädda en människas liv) fungerat som tänkt. Inga tecken alls på det elaka lymfomet. Inte ens på det snälla. Vilken fantastisk, oerhörd lättnad! Vi tog en tur ut till favorit-hangoutet The Tea Room, i den strålande novembersolen, och firade med cream tea. Ljuvligt gott, mysig miljö och bra samtal. En hel del fniss och en god portion allvar. Livet, helt enkelt.
Innan teutflykten sprang jag en vända. Morgonen som började så grått gav med sig och himlen blev illandes blå. Klar, lite kylig, luft och sol som värmde gott när jag kom ur de skuggiga skogspartierna. Kunde inte hålla mig från neonparken idag heller. Men nu får den vila ett tag. Jag har andra rundor att springa.Veckans mealprepp klarade jag raskt av, medan jag pratade med Linus i telefon. Han lagade mat, han också. Nu är arbetsveckans luncher och middagar klara och bara att ta med till jobbet, eller hiva in i micron. Känns bra.
Läser en artikel om hur farlig ensamheten är. Den en inte valt själv. Farligare än rökning. Kan bara hålla med. Handlar det inte om ett eget medvetet beslut är det ju bara... skit. Jag är ofta själv men känner mig sällan ensam. Gillar mitt eget sällskap. Har sällan tråkigt. Men... de där gångerna jag skulle vilja fylla platserna runt bordet, eller kanske rentav händelsevis någon gång bli bjuden hem till någon annan, och det av olika anledningar inte blir så. De är inget vidare. Dock händer det alltmer sällan att jag känner så. Det är bra, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar