sunday outing

Jag gjorde mig en liten utflykt till grannkommunens friluftsområde för att kunna [små]springa mina 5 km i lite mer inspirerande omgivningar. Det är vackert där och jag behöver omväxlingen. Underlaget är skönt också. Jag lyssnade på en ljudbok och allt kändes bra. Knät håller. Jag kunde antagligen sprungit det dubbla, men jag tar inte den risken. Inte än. Inte riktigt än.

It's Too Late - Carole King

referenser

Referenserna i Gilmore Girls håller mig på tå. Allt från ren popkultur till Grey Gardens. Bästa söndagsmorgonen på länge. Nästan så jag faller för frestelsen att se ännu ett avsnitt innan jag tar den där promenaden. I Gilmore Girllandet är det alltid höst (mer eller mindre). Jag antar att det är ännu en anledning att älska serien. Här, å andra sidan, passerar den förbi alltför fort så jag förmodar att jag måste ut och ta vara på den...

Demon of the Fall - Opeth

e22:an

Vore det inte så dumt för miljön, och så dyrt, skulle jag vilja bara köra omkring hela helgen och njuta av fantastiskt landskap i underbara färger. E22:an genom Blekinge är vanligen inget att skriva hem om, men så här års är det vackert. För att inte tala om rara hus och Brösarps backar och att då och då se glimtar av havet, utåt Haväng. I Kivik mötte jag upp med bland andra Matilda, Mike och Sigrun och så gick vi på äppelmarknad och jag som inte gillar marknader tycker ändå att den var ganska trevlig med mindre tingeltangel och mer... äppelgrejer. Det doftade gott av äpplen och hav och det tycker jag om.

Jag tänkte ta några fina kort på Sigge men hon sov en god stund och sedan ville hon ju gå och en ettåring som vill traska, bland en massa människor som trängs och knuffas och inte ser vad som händer i knähöjd och neråt, ger inget utrymme för fipplande med kameror, mobiltelefoner, skissblock eller vad som nu kan behövas för att fånga världens sötaste och roligaste lilla unge på bild.

Det blev en bild, ändå.
Sigrun och kompisen Miles.

Men vi tittade på många hundar, drack nypressad äppelmust och jag fick många gosiga kramar och några riktigt blöta pussar. Det lever jag fint på.

I morgon är det söndag. Yr.no säger att det ska bli gott väder, så då blir det också söndagsrutin, med långpromenad i skogen, lite tvätt och så Gilmore Girlsmaraton framåt eftermiddagen. Vilket får mig att fundera på om det vore så förbaskat förmätet av mig att önska att det funnes en Luke Dane i mitt liv? Ibland? Bara lite? Nån enstaka gång?

Where You Lead - Carole King

the noble art of selfdefence

Gotta love the colours!

Om ingen annan tar hand om en får en ju göra det själv. Så jag tar hand om mig. Mycket. Bra och delikat mat, mycket träning, goda böcker, kanonmusik och ett par, tre teveserier av god kvalitet. Träning och att hålla sig för sig själv är också bra försvar om en inte vill bli förkyld, t ex. Och jag har ju faktiskt varit mer än kärnfrisk i över tre år nu. Det är nog inget slumpmässigt sammanträffande. Alltid något.

Och så är det höst. Underbart och äntligen. Luften lite klarare och löven börjar skifta färg. Skogen luktar härligt av svamp, fukt och begynnande sönderfall och jag kan spela en favoritlåt på repeat, dagarna i ända. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig men den bär minnen av fria, glada höstdagar i en tid som både ligger långt härifrån och samtidigt så nära att jag kan svära på att det bara var förra, eller möjligen förrförra hösten.

Höst på min planet - Lars Winnerbäck

sköna söndag

När jag vinkat av The Rodeys, med Sigrun vinkandes från baksätet, kör jag lite snabbt hemmafix, tar ett varv med dammsugaren, slänger in en tvätt med träningskläder och vips är hemmet som nytt och jag behöver inte tänka på hushållstråkigheter på ett bra tag. Ute är det en underbar septembersöndag och jag tar en av mina längre rundor där jag till största delen kan undvika att träffa andra tvåbeningar. Jag tycker om att gå i mina egna tankar och lyssna på trädsus eller, som idag, min spännande bok Ödemark (av Yrsa Sigurðardóttir). Jag vet inte riktigt varför jag hamnat i ett sådant krimflow, på sistone. Att det mesta är skrivet av islänningar och utspelar sig på Island, är ju mycket enklare att fatta. Men det är skönt att koppla av med lite spänning. Särskilt när en är ute och går i skogen, själv. För att döva mitt prettosamvete har jag också börjat läsa Crister Enanders Slagregnens år. Lugnt och fint läser jag den. Ett litet tänkvärt stycke i taget. Om kvällen. Eller morgonen. Morgonen är bäst. Så kan jag fundera lite på det medan jag gör mig färdig. Vid den där tiden på dagen då hjärnan är utvilad och klar.





Igår passade jag på, medan Matilda var på gymmet, och provsprang på motionsspåret. Sjukgymnasten sa häromdagen att jag fick testa. Gå snabbt i 20 minuter. Springa två (om det kändes bra). Gå fem. Springa två. Sluta. Det kändes mer än bra så... jag drog ihop fem kilometer med mestadels powerwalk men också fem "spring". Lite längre än två minuter, vardera... Inget ont alls. Eufori. Jo, faktiskt. När jag inte kunna springa på två månader inser jag hur viktigt det är för mig. Billigare än terapi och så vansinnigt mycket bättre. Nu gäller två saker; dels att hålla tillbaka och sakta bygga upp löpningen så jag inte drabbas av något elakt bakslag och dels att samtidigt komma igång så att jag kan fortsätta mot drömmen att springa långa distanser. Sjukgymnasten frågade om löpningen var viktig träning för mig ("Ja! Ja! Ja!") och om det skulle kännas fint att åtminstone kunna springa fem kilometer och jag ljög henne rakt upp i ansiktet och sa "ja" samtidigt som jag tänkte att "fem kilometer... haha... det är ju bara uppvärmningen, jag ska springa långt och länge - och det snart".

Nöjd, osminkad
efterspring-selfie.

Men just nu känner jag mig lätt i hela huvudet vid blotta tanken på att det inte längre sitter en rödglödgad sjutumsspik uppsparkad rakt in under min högra knäskål. Distanserna kommer, tids nog. Oh, yeah. They will.

Så... om några timmar, efter att jag hängt en tvätt till, druckit te och ätit macka och sett minst tre avsnitt till, av Gilmore Girls, så lägger jag den här sköna söndagen till handlingarna och är laddad för en ny jobbvecka. Ganska så, i alla fall.

Chelsea Hotel #1 - Leonard Cohen

tisdagsmorgonsfunderingar

Jag brukade ju avsky tisdagarna. Frukta dem. Men... efter att ha bestämt mig för att jag behövde lära mig gilla dem la jag om tänk och si! det funkade. Mina tisdagar är fortfarande veckans hårigaste, men på något vis gillar jag dem ändå. Jag ser bara till att vara extra förberedd, så att jag kan slappna av inför lektionerna och likaså vara laddad, och påläst, inför mötena som avslutar arbetsdagen. Och så väntar en belöning; först ett fetingträningspass och sedan något trevligt att se i min sköna tevefåtölj. Ikväll blir det stickning, dessutom. Känns gott.

Men mycket av det här med att gilla läget och rentav finna små ljuspunkter i även den segaste dag handlar om hårt arbete. Det kommer inte av sig själv. Och mina mindre positiva tankar finns där. För att inte tala om hur jag skulle kunna (och ibland vilja) ranta om hur besviken jag är på den här Byn och det stört omöjliga i att kunna komma in i de sociala "cirklarna" som cementerats för långliga tider sedan. Jag tycker faktiskt att jag har försökt (och gör så fortfarande) men utan särskilt mycket resultat. Givetvis finns det undantag. Två, kanske eventuellt tre, personer som är Vänner och som jag kan räkna med, lika mycket som de vet att de kan räkna med mig. Men det är allt. På tio jävla år?

Nå...

Drowning on Dry Land/Fish Soup - Manfred Mann's Earth Band

värmland t o r

Brugmansia suaveolens

Har fått en rejäl dos av la famiglia den här helgen. Syster med hela hennes familj, mamma och pappa och - lite överraskande - brorsan med fru, som hade kört upp från Malmö. Vi hann både umgås, äta lunch, fika och hjälpa till att packa en oändlig massa glas, porslin och glas- och keramikpjäser, uppe i Mangskog. Hemma hos syrran i Kil har vi mest bara hängt och tagit det lugnt, pratat, stickat och druckit kaffe i höstsolen, ute på deras veranda.

Och Sverige är vackert. Så vackert, där jag kör genom höstlandskapen och njuter av öppna fält, sjöar, vattendrag och betande kossor, hästar och får. Här och där en grupp rådjur på en stubbåker, en häger som glider över en stor å och på en äng, upp mot ett skogsbryn, några tranor, som laddar inför resan. Men det kan inte hjälpas. När jag kör söderut och passerar Jönköping och styr in i smålandsskogarna är det som att syretillförseln blir något mera snålt tilltagen och den varma, mjuka känslan av lugn, stillsam glädje liksom avtar en smula. Själen sjunker och jag vet att jag har en del långsiktiga planer att sätta i verket.

Nu är jag ändå hemma, ute är det en fantastiskt vacker septemberkväll, varm och solig, men jag är trött och seg och tänker parkera mig i fåtöljen, se ikapp ett par teveserier och sticka några varv på ett par raggsockar till en liten människa, som fått röda gummistävlar i present. Jo, jag har alltså, efter en smärre evighet, faktiskt tagit tag i stickandet. Suget föll över mig hos syrran och hon har ju garn så det räcker till en hel affär, nästan, så vi letade upp en lagom rest av ett trevligt ull-silkegarn och tunna stickor. Så nu är jag igång igen, så smått, och jag tycker det är roligt!

Stone Crazy - Peter Green & Aynsley Dunbar

kärlekshelg

Känslan när en väldigt liten människa kryper upp till en i soffan, slår sina mycket korta, runda armar runt ens hals och gosar in sig med näsan i ens halsgrop - eller kanske delar ut en dyrbar liten puss - är hisnande. En känner sig oerhört utvald och speciell och är beredd att göra nästan vad som helst för att få uppleva det igen. Och igen...

Så. Det har alltså varit en skånsk helg. Fredagskvällsmys med film (vi såg bröderna Coens Hail, Caesar) och sedan en hel lördag, bara Sigge och jag! Vi var och lekte i en lekpark, handlade på ICA, övade oss att lukta på blommor (det är inte så lätt som en kan tro...), åt lunch och tog sedan en långpromenad till The Temple of Consumption (aka Emporia) så att jag kunde köpa strumpor, nu när jag ändå var i storstaden. Vi passade på att ta en lång fika på Espresso House, också. Sitta där och smågosa och titta på folk som gick förbi. Några var så intressanta att de fick en vinkning, eller rentav ett illpoj. Sedan tog vi bussen hem, så inte Sigrun skulle somna och därmed inte vara trött vid läggdags. Middag och leka med en liten handväska vari jag lagt en uttjänt plånbok (fylld med gamla utrangerade ID-kort, lånekort etc), en fickspegel som en viker upp, en nyckelknippa med inaktuella nycklar och Sigge fyllt på med några klossar och en liten leksakstelefon. Och så gå, förstås. När en just har lärt sig den tekniken är det nog det roligaste en kan göra, så då räcker det fint som lek att bara gå. Och gå. Och gå. När den lilla människan däckat var jag ganska slut, jag också, så det blev fika och ett par avsnitt av Gilmore Girls i soffan innan jag också somnade gott. Jag hörde inte när mamman och pappan kom hem...

Ännu är kartongen roligare
än innehållet!

Söndagen var regnig så vi var mest inne och förberedde eftermiddagens kalas. Vi tänkte att det lilla födelsedagsbarnet (mamman fyllde ju också år, i rappet) förmodligen skulle gå upp i en omloppsbana runt taklampan när hon, för första gången, skulle få smaka på sockerbemängda läckerheter som tårta och bullar. Tji fick vi. Hon ville inte äta något av det! Nå... desto mer kvar till oss andra. Och så tänkte vi att hon skulle bli glad för presenterna i form av ballonger, som några i uppvaktningen hade med sig. Men nej... de verkade bestämt lite farliga! Däremot hade ett av de besökande barnen med sig en... surfplatta! Och det är spännande grejer för en som inte får titta på, eller leka med, sådant...

Och sedan körde jag hem och helgen var slut. Det gick kvickt...

Kalaspinglan!

Den här veckan är helt jeffla fullpetad. Igår var jag på Linné, i Kalmar, för en konferens med VFU-lärare. Och när jag kom hem hade jag dejt med en snubbe som ville (och fick!) sälja mig ett ännu smartare larm än det jag redan har - och till ett bättre pris. I eftermiddag avslutas en redan ganska tuff tisdag med säsongens första APT. Imorgon har jag, i ett väldigt svagt ögonblick, bestämt att gå på bio med ett par kollegor. Vad tänkte jag? Mitt i veckan? jag kommer att vara helt slut... På torsdag måste jag förbereda helgens utflykt till Värmland. Och så ska ju träningspassen tryckas in.

För att öka på stressen lite så har jag ju nu en ny telefon. Visserligen en android igen, men ett helt nytt märke (för mig) och en del nytt att lära och en del inloggningar och funktioner som bara måste funka, som till exempel Mobilt Bank-ID, väckning och sådant. Jag har fortfarande inte kunnat ladda ner den låt jag "alltid" haft som väckningssignal...

Hej och hå.

Will O The Wisp - Opeth