Jag brukade ju avsky tisdagarna. Frukta dem. Men... efter att ha bestämt mig för att jag behövde lära mig gilla dem la jag om tänk och si! det funkade. Mina tisdagar är fortfarande veckans hårigaste, men på något vis gillar jag dem ändå. Jag ser bara till att vara extra förberedd, så att jag kan slappna av inför lektionerna och likaså vara laddad, och påläst, inför mötena som avslutar arbetsdagen. Och så väntar en belöning; först ett fetingträningspass och sedan något trevligt att se i min sköna tevefåtölj. Ikväll blir det stickning, dessutom. Känns gott.
Men mycket av det här med att gilla läget och rentav finna små ljuspunkter i även den segaste dag handlar om hårt arbete. Det kommer inte av sig själv. Och mina mindre positiva tankar finns där. För att inte tala om hur jag skulle kunna (och ibland vilja) ranta om hur besviken jag är på den här Byn och det stört omöjliga i att kunna komma in i de sociala "cirklarna" som cementerats för långliga tider sedan. Jag tycker faktiskt att jag har försökt (och gör så fortfarande) men utan särskilt mycket resultat. Givetvis finns det undantag. Två, kanske eventuellt tre, personer som är Vänner och som jag kan räkna med, lika mycket som de vet att de kan räkna med mig. Men det är allt. På tio jävla år?
Nå...
2 kommentarer:
Jag borde försöka tänka så om måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar. Särskilt måndagar och onsdagar...
Det ä r görbart. ;)
Skicka en kommentar