värmland t o r

Brugmansia suaveolens

Har fått en rejäl dos av la famiglia den här helgen. Syster med hela hennes familj, mamma och pappa och - lite överraskande - brorsan med fru, som hade kört upp från Malmö. Vi hann både umgås, äta lunch, fika och hjälpa till att packa en oändlig massa glas, porslin och glas- och keramikpjäser, uppe i Mangskog. Hemma hos syrran i Kil har vi mest bara hängt och tagit det lugnt, pratat, stickat och druckit kaffe i höstsolen, ute på deras veranda.

Och Sverige är vackert. Så vackert, där jag kör genom höstlandskapen och njuter av öppna fält, sjöar, vattendrag och betande kossor, hästar och får. Här och där en grupp rådjur på en stubbåker, en häger som glider över en stor å och på en äng, upp mot ett skogsbryn, några tranor, som laddar inför resan. Men det kan inte hjälpas. När jag kör söderut och passerar Jönköping och styr in i smålandsskogarna är det som att syretillförseln blir något mera snålt tilltagen och den varma, mjuka känslan av lugn, stillsam glädje liksom avtar en smula. Själen sjunker och jag vet att jag har en del långsiktiga planer att sätta i verket.

Nu är jag ändå hemma, ute är det en fantastiskt vacker septemberkväll, varm och solig, men jag är trött och seg och tänker parkera mig i fåtöljen, se ikapp ett par teveserier och sticka några varv på ett par raggsockar till en liten människa, som fått röda gummistävlar i present. Jo, jag har alltså, efter en smärre evighet, faktiskt tagit tag i stickandet. Suget föll över mig hos syrran och hon har ju garn så det räcker till en hel affär, nästan, så vi letade upp en lagom rest av ett trevligt ull-silkegarn och tunna stickor. Så nu är jag igång igen, så smått, och jag tycker det är roligt!

Stone Crazy - Peter Green & Aynsley Dunbar