randomly

En stunds kontemplation och skrivande av Morning Pages, på altanen, startar mina dagar den här veckan. För flera år sedan skrev jag en stund varje morgon. Inte på något skrivprojekt utan bara rakt av. Tre sidor av sådant som rann ur min hjärna, genom armen och handen och ut på pappret. Länge har jag tänkt att detta var en god vana som jag borde ta upp igen eftersom det hjälpte mig att starta dagen med ett större lugn och fokus. Förra veckan började jag igen och jag tycker redan att jag tänker lite klarare, lite mer strukturerat, när jag kommer till jobbet. Eftersom skrivandet inte särskilt syftar till att starta upp just arbetsdagen utan mer dagen i allmänhet, kommer jag att fortsätta med det även när jag går på semester. Det jag skriver är inte för någon annans ögon. Jag läser det inte ens själv, utom möjligen efter en längre tids skrivande då jag kanske kan få syn på tankemönster eller flöden jag annars inte upptäcker. Jag redigerar inte och bestämmer inte i förväg vad jag ska skriva om utan liksom bara tömmer systemet på det som snurrar runt - ibland rent omedvetet. För att inte behöva gå upp ännu tidigare än jag redan gör har jag bestämt att jag, till att börja med, ska skriva tio minuter. Jag sätter klockan och så kör jag. Under veckorna framöver, när jag kommer vara ledig, tror jag att jag ska låta det bli tre sidor, istället. Det kommer att ta ungefär tjugo minuter, vilket känns lagom.

Man kan använda vilken skrivbok som helst, såklart. Ett gammalt kollegieblock fungerar säkert alldeles utmärkt, men skrivboksnörd som jag är plockade jag fram en ljuvlig en från Paperblanks, som jag haft liggande ett bra tag och tänkt ha till något Viktigt. Det känns nästan en smula högtidligt att skriva i den. Det tycker jag om.

Så här långt har veckan varit ovanligt social. Igår, efter jobbet lurade jag över Erica på kaffe och kladdkaka med vaniljglass. Det var inte så svårt, men väldigt trivsamt. Ikväll har jag varit hemma hos arbetskamraten Sanna för traditionell innan-semestern-grillning. Alltså... traditionen är att vi ses och grillar, men oftast har det varit hos mig. I år, bland flyttkartonger som börjar hopa sig, och lite allmän oreda i mitt hem kändes det gott att cykla hem till någon annan, istället. Lite småtjöt. som brukligt, och ovanligt mycket kramar. Men så är vi ju två som slutar, administratören Mie och jag. På jobbet, efter den lika traditionella smörgåstårtelunchen, bjöd jag på vegansk jordgubbstårta, beställd på eminenta Konditori Fenix. Och - väldigt överraskande! - så blev vi uppvaktade av cheferna och arbetsgivaren, både Mie och jag, med orkidéer (hurra! en växt jag kan hålla vid liv i åratal!), vackra glasskålar av eleven Ante Valliens farmor (hon heter Ulrica och är tydligen världsberömd glaskonstnär... ;)) och presentkort hos ortens guldsmed. Det senare gör mig nästan förlamad. Jag har inte köpt/fått ett hyfsat dyrt smycke på säkert 25 år (en bismarcklänk av guld på över 40 gram, som sedan stals av en missbrukande kompis till ett av barnen, för 12-13 år sedan...) och nu ska jag alltså shoppa ett (nej, inte lika dyrt som bismarcklänken... missförstå mig rätt). Jag vet inte ens vilken typ av smycke jag ska välja. Halsband? Armband? Ring? Jag kan säkert få något väldigt vackert för pengarna, givet att jag alltid bär silver - aldrig guld. Nästa vecka ska jag gå till butiken och kika lite. Ovant, men lite roligt!

Jag vet inte vad jag ska göra på jobbet i morgon, efter det att vi haft morgonmöte. Jo, jag ska blåsa ur datorn, då. Men i övrigt har jag inte en susning. Jag har totalt rensat mitt arbetsrum. Till och med gemen i skrivbordslådan ligger prydligt uppradade. Jag får väl dra runt och terrorisera de få kvarvarande kollegorna. Vid lunchtid ger jag upp och går hem och kör en tvätt. Så får det bli.

Summertime - Janis Joplin