Vilken vecka. Uppstartskonferens i måndags. Så nära hemma att jag kunde cykla dit, i solskenet. Jo, för det är givetvis så att bara semestern är slut så kommer finvädret i språngmarsch. Tisdag var en hel del möten och fix med allt som är nytt och som man förväntas få kläm på pronto. I onsdags kom våra ettor så det var fullt kör hela dagen och sedan info för all personal i aulan. Det finns alltså en aula på min nya arbetsplats, tänka sig. Det är jag inte van vid. I Emmaboda fick vi använda Folkets Hus och kyrkan för större tillställningar.
I onsdags kväll körde jag direkt upp till Emmaboda. Det kändes i magtrakten när jag närmade mig Byn men känslan var inte enbart negativ. När jag svängde in över järnvägsbron, ner mot "centrum", kändes det ganska gott att återse alla välbekanta hus, träd, människor. Jag kvistade in på ICA för att köpa lite vatten och frukt och givetvis träffade jag på några elever som ville småprata lite. Jag körde förbi mitt gamla hus och det ser fortfarande inbjudande och mysigt ut. Nya ägarna gör det till sitt och det är precis som det ska vara. Jag tog ett varv runt samhället - och kände inget av det arga, taggiga jag kände när jag lämnade Byn för Stockholm för åtta och ett halvt år sedan, utan kan gott tänka mig att återvända ibland - innan jag körde hem till Lena, som generöst erbjudit mig en sovplats för natten. En timmes prat över tidigt morronkaffe hann det bli, på torsdagen, innan jag körde till Kalmar för att vara med på en konferens, kring
mindset, med
Carol Dweck och
Martin Renton. Egentligen skulle jag varit på vandring med eleverna, mellan Brösarp och Haväng, men när skolchefen i Emmaboda erbjöd mig en plats så bad jag min nya rektor snällt om lov och det var
helt okej att åka. Väldigt bra dag. Och som grädde på moset, smör på fläsket, lök på laxen fick jag träffa några av de kollegor jag vet jag kommer sakna allra mest! De trettioen milen hem kändes ganska tunga, dock. Inte minst när det var dags att stiga upp igår. Kort träff med eleverna igen och sedan föreställning med
TUMMEL som körde grymt svängig balkan/klezmer och berättade om "flyttfåglar". Vi är många och av olika sorter. Jag har ingen dramatisk flyktinghistoria men i min familj är ju alla på mammas sida ättlingar till vallonska arbetskraftsinvandrare, min pappa och hans familj gjorde resan från småbruket på landet in till textilfabrikerna i den stora staden (och därmed möjligheterna för barnen att studera vidare efter den sjuåriga folkskolan), mina barn har alla rest bort - kort och långt - för att söka arbete och äventyr. Själv har jag gjort flera förflyttningar. Såväl sekventiellt som parallellt. Flyttat, bytt skolor, vänner, fortsatt mönstret som vuxen om än i mycket längre intervaller, vanligen. Brutit mönster och till och med bytt
liv. Just nu har jag ju migrerat från de småländska skogsbygderna ut i det sydostskånska odlingslandskapet. Efter lunch fick jag plötsligt flow och fick massor av viktig planering gjord. Det firade jag med att gå ner till personalgymmet, när arbetsdagen var slut, och köra ett pass. Jag fick lokalen helt för mig själv. Underbart!
Igår kväll blev det ett av de där verkligt sällsynta tillfällena, den här sommaren, då vi alla blev sittande kvar i timmar efter middagen och bara samtalade. Barnen (ja, det är nya gäster i huset) hade somnat redan före middagen och ingen bröt upp från bordet för att spackla eller måla eller kratta löv och whatnot. Intressanta och spännande saker pratade vi om och det var en fin kväll. Givetvis kom jag i säng alldeles för sent och nu är jag ganska trött och seg, men inte på ett oöverkomligt vis.
Husets amerikaner har för vana att alla dagar, som inte är uppenbara arbetsdagar, fråga vad ens planer är för dagen. Mitt svar blir ofta svävande eftersom jag sällan har några, förutom att köra någon maskin tvätt (eller fem... jag kör ofta kollektivtvätt när jag ändå håller på), läsa, ta en långrunda eller kanske småpyssla med köksgrejer, skriva eller något. Jag anar en kulturkrock.
Big Time. Men det är inte alltid
jag som ska anpassa mig. Så alldeles nyss fick jag hela kåken (>300kvm) för mig själv (och katten, då, men han är ute och jagar sork, eller något) och jag ska lässa skön musik svinhögt, fuldansa lite och komma ikapp mig själv. Jag ska faktiskt jobba lite, också. Ja, jag veeet. Det är emot alla mina principer, men jag säger som Groucho Marx: "
Those are ny principles. If you don't like them I have others." Och jag tror faktiskt att detta är det sista hemmajobbandet i år. Jag har bara pyttelite kvar nu, planeringsmässigt, för att vara helt i fas. Egentligen är det nästan överkurs att, som lärare ha en PLAN, när skolan inte lyckats producera ett SCHEMA. Ettorna började i onsdags och på måndag kommer resten... Mer än 1.600 elever - och inga scheman... Joråsåatte...
Huset fullt. Det är Matilda, Mike, Sigrun, farmor Barbara, Aunt Brenda, Deb (Mikes syster), Kusin Ciaran och Kusin Aidan. Och jag. Och Sixten. Jag är inte ensam. Känner mig inte ensam, heller. Snarare är det kanske en smula för mycket av det goda, ibland. Jag har också trevligt och gott utbyte av åtminstone två av mina nya kollegor. Samtal som inte med nödvändighet rör jobbet utan mer livet. Men jag tänker på Vänner. De där som tyckte det var så kul att jag skulle flytta närmare. Som absolut ville ses. Som ville hitta på utflykter och trevligheter. Komma och hälsa på och dricka gott vin och ljuga lite. Kanske bara ta en fika. Dem tänker jag på. Jag undrar vart de tog vägen, den här sommaren. Måste jag alltid hålla på och dra i folk?
Det är så tyst och stilla om kvällarna här. Ja, till och med inomhus - i min ände av huset. Katten knaprar kattmat ute i köket och ljudet känns öronbedövande. När jag kommer hem, ganska sent och tämligen slutkörd, efter jobbet tar jag ett handtag i köket och vi äter gemensam middag. Hjälps åt med disk, undanplockning och ibland nattning av Sigrun, även om det privilegiet såklart främst är Mikes och Matildas. Sedan drar jag mig tillbaka. Ibland med Ett fall för Vera, ibland med musik, eller med en ljudbok. Jag somnar fort och tidigt och går upp igen före sex. Jag vet att om några veckor har det mesta satt sig och det blir riktigt roligt att jobba, men idag hade jag mer än gärna bytt jobb med städerskan... Samma visa varje år, förstås, men i en ny tonart på nytt jobb. Tankarna vandrar ibland tillbaka till dem jag lämnat bakom mig. Men jag ångrar mig inte. Det blir bra, det här. Det är bra. Jag känner mig välkommen och vilar i min professionella trygghet.
