Huset fullt. Det är Matilda, Mike, Sigrun, farmor Barbara, Aunt Brenda, Deb (Mikes syster), Kusin Ciaran och Kusin Aidan. Och jag. Och Sixten. Jag är inte ensam. Känner mig inte ensam, heller. Snarare är det kanske en smula för mycket av det goda, ibland. Jag har också trevligt och gott utbyte av åtminstone två av mina nya kollegor. Samtal som inte med nödvändighet rör jobbet utan mer livet. Men jag tänker på Vänner. De där som tyckte det var så kul att jag skulle flytta närmare. Som absolut ville ses. Som ville hitta på utflykter och trevligheter. Komma och hälsa på och dricka gott vin och ljuga lite. Kanske bara ta en fika. Dem tänker jag på. Jag undrar vart de tog vägen, den här sommaren. Måste jag alltid hålla på och dra i folk?Hur eller hur. Livet mitt börjar landa i något som gör att jag känner att jag gjorde rätt. Det är tufft på jobbet med stora, stora klasser och väldigt långa lektionspass. Ett nytt sätt att planera så att både eleverna och jag själv håller. Men de är så trevliga och duktiga och kollegorna välkomnande och professionella och jag tränar minst tre gånger i veckan nu, i skolans personalgym. Så snart min chef hinner klottra ner en signatur på ett papper kan jag dessutom kvittera ut träningskort på annat ställe och jag tänker mig kanske yoga. Eller simning. Kanske både och? Jag läser och lyssnar på ljudbok och har hittat tillbaka till min snälla morgonrutin med en kort stunds skrivande över ett par muggar kaffe. Livet startar om och jag tror att det kan bli bra, det här.
Synd med Vännerna, bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar