 |
| Blåst vindhund? ;) |
Jag skulle ju varit sjukskriven nu, kämpandes med smärtsam rehab. Men så blev det som det blev och imorgon ska jag alltså börja jobba, i väntan på nytt operationsdatum. Det känns... sådär. Jag vet att för varje dag som går måste jag fortsätta min sällsynt detaljerade planering och det innebär helt enkelt... merarbete. Det känns också sådär att vi inte ens på de inledande två studiedagarna ska tänka smittskydd, utan på förmiddagarna ska vi ha möten, workshops etc (ej möjligt att få delta digitalt) i alltför små utyrmmen för att ett säkert avstånd ska kunna hållas men på eftermiddagarna är tydligen smittorisken betydligt högre för då kan (ska enligt kommunens riktlinjer) vi arbeta hemifrån, trots att vi då vanligen sitter i våra hyfsat luftiga arbetsrum? Oh well. Jag är natutligtvis helt självisk i detta. Jag tog ett covidtest i fredags eftermiddag och har sedan inte träffat en kotte (jo, bokstavliga kottar såg jag ju i skogen igår, förstås) och vill helst inte smittas så att det är jag som sedan är orsaken till att även ett andra operationsdatum flyttas fram. Hur eller hur...jag längtar inte tillbaka till saltgruvan. Rant over.
Jag muntrar upp mig med sköna promenader vid havet och i skogen, med att laga lite god mat bara till mig själv (fast det är ju mycket roligare att laga och äta tillsammans med andra), läsa, slötitta på Youtubekanalar där kvinnor byggt tiny homes eller byggt om skåpbilar till funktionella husbilar, sticka, tvätta och lite, lite skrivande. Och eftersom jag troligen inte får något nytt operationsdatum den här veckan har jag bjudit hem några vänner på middag på fredag. Jag tycker om att klura på vad jag ska laga till och bjuda på (hurra! Laga mat till andra!). Jag funderar på hur våra samtal kommer att gå och jag gläder mig åt att tända fotogenlampan ovanför matbordet... Det enkla. Det sköna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar