gott slut gott nytt

Glögg + brasa= nyårsafton

Jag börjar det nya året med att blogga. Det händer ju inte för ofta, nuförtiden. Men jag har inga tankar på att lägga ner bloggen; jag bara känner att jag inte har så mycket att säga, så ofta. Eller så kan det eventuellt vara så att jag censurerar mig själv. Jag har synpunkter på en del saker (inte minst i arbetsdelen av mitt liv) som jag inte riktigt känner att jag kan skriva om här, eftersom jag bloggen är öppen för alla som till äventyrs skulle vilja läsa den.

Hur eller hur. Jag har bott ute hos familjen i Börringe i nästan två veckor nu. Planen var ju att jag skulle göra det efter min knäoperation som var satt till 20/12 men när den ställdes in bokstavligen i sista minuten (jag satt omklädd till op-kostym utanför operationssalen när jag skickades hem pga att alldeles för många i sjukhuspersonalen hade testat positivt för covid), så hämtade jag hem Floyd från hundpanget och åkte ut till Börringe i alla fall. Det var ett bra beslut. Det är upplivande och kul och utmattande att hänga 24/7 med två små människor plus alla andra som varit här under helgerna. Jag tror dock att det kanske skulle ha varit lite för bra om jag varit nyopererad och fullpetad med morfin. Så trots den första besvikelsen är jag glad att helgerna varit normala (vad nu det är) och jag har ännu inte fått något nytt operationsdatum, men enligt operationskoordinatorn skulle det inte dröja alltför länge.

Julen var fin. God mat, skön familj (något utvidgad) och avslappnat häng. Pulkaåkning, härliga promenader och kvällar där vi spelade spel, tittade på film, pusslade och stickade, alltefter vars och ens håg.

Så här års brukar jag, som så många andra, tänka både bakåt och framåt. Men året som gick känns suddigt, så här i backspegeln. På plussidan finns i alla fall en hel del familjerelaterade minnen, några sköna vänner som jag träffar med viss regelbundenhet (och, får väl tilläggas, under relativt säkra omständigheter*) och min närmaste vän Netti och vår fjällresa. Jag är också ganska glad för något så [egentligen] självklart som att jobba på jobbet - och inte hemma... Minussidan är denna trötthet och stressen. Men mitt "good enough"-mantra, på jobbet, har faktiskt fungerat även om det på något vis strider mot min personlighet att inte gå all in. Så det tänker jag fortsätta med.

Planer för det nya året? Ptja... jag fortsätter hålla ögonen öppna efter möjligheten att hyra mig ett litet hus någonstans (tips mottages tacksamt!) och för slutet av sommaren klurar Netti och jag på en ny, och lite annorlunda, fjälltripp. Jag hoppas också att knäoperationen blir lyckad och rehaben effektiv så att jag kan vandra mer och sova ute i tält mer. Det har jag verkligen saknat det gångna året, men att bära packning ens korta sträckor har inte varit genomförbart. Och... det är dags för min älskade - och genom åren tokreparerade - cykel att efter 25 års tjänst gå i skroten och ersättas med en ny. Jag avger aldrig nyårslöften men det vore kul att återknyta med vänner jag inte sett på länge, om jag skulle önska mig något. Och antagligen är det jag som behöver initiera det hela.

Imorgon åker jag hem, för att tillbringa den sista lediga veckan med kreativt hemmapyssel. Som det verkar nu ska jag ju in och jobba. Jag som hade planerat så gott som varenda lektion till och med vecka tolv... Nå, det blir ju en promenad i parken, dårå... och så får jag väl planera lite mer, för tolv veckors sjukskrivning är ju ändå standard vid knäbyten.

The Stranglers - Peaches

*Fast... vad är egentligen säkert? En kompis som både haft konstaterad Covid och är dubbelvaccinerad ligger nu hemma i ännu en omgång av Covid..?