uppstuds

Jag kanske överdrev lite igår, när det gäller arbetet. Jag stressar upp mig, för att bli klar i... väldigt god tid.  I princip skulle jag kunna sätta alla betyg den här veckan. I princip. Detta eftersom jag så gott som alltid ligger i framkant. Kan jag säga att jag stressar för att... slippa stressa? Jag gjorde just det, i alla fall. Sa det, alltså. Så vilopulsen är rätt okej, jag sover gott de allra flesta nätter, och det brusar inte mer än vanligt i huvudet. Jag har varit med ett tag. Och efter semestern tar jag emot min sista mentorsklass. Operation: nedräkning börjar.

Brorsan mår lite bättre men orkar inte prata i telefon eller ens smsa. Pappa var vid gott mod,när vi pratades vid för en stund sedan, eftersom mamma varit piggare, ätit och druckit idag. Han oroar sig för all provtagning, magnetröntgen och whatnot han ska göra i slutet av veckan men tycker också det ska bli skönt att kanske få en del klara diagnoser och eventuellt också prognoser.

Jag har fyllt i uppsägningen av lägenheten nu. men inte skickat in den än. Jag hinner, jag flyttar ju inte förrän i september. Sitter här med en mugg kaffe och funderar på... att jag blir lantis snart. Gruvar mig för flytten. Packa,kånka, bära... göra mig av med barlast. Funderar på om det finns någon som köper CD-skivor nuförtiden. De är inte värda särskilt mycket, men jag vill ju inte bara skicka dem till en loppis, heller. Undrar om jag kommer känna mig isolerad därute. Eller om det kommer vara skönt att komma hem om kvällarna, elda i kaminen och njuta tystnaden. Jag funderar på möjliga vandringsvägar med hunden och hur jag ska göra med resorna till och från jobbet. Praktikaliteter mest, ändå. Jag tror det bli bra. Egentligen kanske jag borde tänka på vad jag ska göra sedan, också. Ha en plan för när familjen flyttar tillbaka hem igen. Men... det löser sig säkert. Annars kanske jag gör slag i saken och skaffar mig en husbil. Det är också en lösning, förstås. 

Jag hade en del abbat jag tänkte skriva om här och num men tankarna vill inte riktigtordna sig i snygga rader. Jag gör ett nytt försök, kanske redan imorgon.

   Midsommarnatt -  Marc Jungermann

med näsan ovanför vattnet

Värsta tiden på året, jobbmässigt. Det tar liksom aldrig slut och det är inte bara nationella prov, kurser som snart avslutas, miljarders arbeten (gärna alldeles för sena) som ska läsas, bedömas och så betygssättningen, betygssamtal, de sista dagars heliga som tror de fixar en hel kurs på en vecka och all dokumentation i digtala plattformen. Nej, det är också studentplanering in i minsta ballonguppblåsning, (med formell lunch som mentorerna ska planera - vi slipper dock laga maten...) och så ska det ju vara kul och underhållande också. Mer planering och logistik kring brännbollsturneringen och vuxna människor som inte kan enas om ett utklädningstema för lärarlaget och den dito klacken. Och kursutvärderingar som ska göras... Ett jävla kaos, helt enkelt. Ändå ligger jag som vanligt bra på'at och har redan i praktiken satt betygen i de kurser där jag har treor. Jag vill bara se över det en gång till. Sedan klipper jag betygen för ettor och tvåor av bara farten. Jag är noggrann och har förberett mig ett bra tag. Och så... om drygt tre veckor kan jag släppa allt om än bara för sju veckor. Men ändå, va..... 

Jag är väldigt glad att jag lyckas hålla mina helger fria. Jag arbetar långa vardagskvällar för detta, tro inget annat. Men från fredag eftermiddag till måndag morgon äger jag själv min tid. I helgen som gick körde jag surf 'n turf i lördags (långpromenader både vid havet och i skogen, alltså) och igår fick det bli en inte alltför lång vandring i bok- och blandskog mellan Snogeholmssjön och Sövde. Vacker trakt. Och spännande, med så många vargobsar... men jag såg ingen varg. Ett större djur sprang i torra löv och kvistar alldeles bredvid stigen, vid ett tillfälle, men vegetationen var tät och jag kunde inte se vad det var. Jag gissar på hjort. Lite pulshöjande ändå. Och så kaffe vid ett vattenbryn, så småningom. Det är livet, det. Det är det som klappar min själ medhårs och lovar att bättre tider kommer.

Jag hoppas det. Men det ser lite klent ut på sina håll. Mamma är just nu mest sängliggande, trött och håglös och äter dåligt. Pappa ringer mig nästan varje dag och är orolig och vill förstås prata och ventilera och han har ännu inte gett upp hoppet att kunna ta hem henne för vård i hemmet. Jag och syskonen har försökt få honom att inse det fullständigt orealistiska i det. Han fyller 90 nästa gång och har cancer, förutom den rent allmänna skröpligheten och orkeslösheten. Och så är min halvbror väldigt sjuk. Som om det inte räckte med Parkinsons och spinal stenos fick han för några dagar sedan, i samband med en mycket akut sjukhusvistelse (han är kvar där än) med sepsis och njursvikt, veta att han har en elakartad cancertumör med metastaser i hela kroppen. Hur onödigt är inte det då? Pappa är såklart bekymrad och ledsen också för detta... och det är jag också. Just nu finns inget som kan göras och han orkar inte ta emot ens korta besök, utom från sina två barn, vilket också är frustrerande. Ljusglimten i eländet är hans dotter som ringer och messar och som verkar vara en ovanlig, och fin tjej. Vi peppar och uppmuntrar varandra, hon och jag, så gott det går.

Joråsåatte... så är det här. Men det finns fina ljusglimtar och jag vårdar dem ömt. De två små människorna, mina barn och deras käraste, den utökade familjen och en handfull vänner. En del fina planer för semestern. Jag ville gärna åkt längre norrut, men för att jag ska kunna tillbringa en vecka med goda, sköna vännen Netti så har vi enats om Idretrakten. Vi hade planer på Sonfjället, men det får bli en annan gång. Nu blir det base camp på Fjätervålen och så får våra vandringar utgå därifrån. En tur till Oslo, med lilla Sigrun, ska det också bli. Och så ska jag njuta av naturen häromkring.

Det åååårnar sig.

Depeche Mode - Ghosts Again

re: connect

Apropå att lära mig vara mer nöjd med mina insatser och att kunna släppa taget. Det finns inget som fungerar så bra som att fysiskt göra det. Lägga arbetsveckan bakom sig och fira överlevnaden med att packa en liten ryggsäck och bege sig ut i naturen. Det finns en plats, inte så långt bort, där jag aldrig mött en enda människa när jag vandrar upp längs den lilla ån. Men vi såg hjortar, häger och små [ätliga] grodor (vi = jag och hunden) på vår väg. Hunden blev helt exalterad, men är ju kopplad så här års och fick nöja sig med att, som jag, njuta av anblicken. Vid ett litet, litet fall stannade vi och där satt jag en lång stund och drack en mugg kaffe och bara... var. Det är inte så enkelt som det kanske låter, men efter en stund kommer det - lugnet. Andningen blir långsammare och det slutar brusa i huvudet. 

Efter en stund vände vi upp mot en stor dunge med uråldriga träd och så småningom kom vi tillbaka till en krök av ån och följde med den ut till oset där den möter havet. På en grov tallrot satt jag sedan med påtåren. Hunden nosade runt, med långt koppel. Ännu en stunds återhämtning. En möjlighet att återkoppla till mig själv. Till naturen. 

När jag körde hemåt var det med en skön känsla av tillfredsställelse. Trots att jag inte "gjort" något. Eller... kanske just därför?

Perfect Day - Lou Reed

sista föreställningen

En sorglig sak med mitt yrke är avskeden. Det finns många sköna unga människor där jag arbetar. En del kommer extra nära mitt hjärta med sin nyfikenhet, sina passioner och sin sårbarhet. Även om jag kanske bara arbetar med dem något år hinner vi lära känna varandra och vi kämpar hårt mot ungefär samma mål. Och så kommer den där dagen... då våra vägar går isär. De drar vidare ut i sin ljusa framtid och kvar, med vägdammet i halsen står jag. Vi. Vi som har förmånen att få arbeta med dem. 

Än är det några veckor till studenten. Men ikväll gav estettreorna (inriktningar: media och musik) den sista föreställningen, på Ystads Teater. Och vilken jävla show de bjöd på. Glöm kulturskolans blockflöjtsensembler. Här var det proffsproduktion från början till slut. Röda mattan, mingel och konstutställning. Grymma, visuella installationer som konstnärliga backdrops, ljus och ljud av hög klass och ett gäng unga människor som sjöng, spelade såväl andras som eget material. Det var pop, musikallåtar, oldies som Hotel California, funkiga käftsmällar, feta gitarrsolon, slappiga basgångar, utlevelse och alldeles fantastiska sånginsatser. Det finns några i klassen som alla som var där i kväll bör lägga på minnet och i framtiden veta - och skryta lite om -  var de såg dem först.

ES20 - I salute you! Och jag saknar varenda en av er redan - fast ni inte sprungit ut än!

Alcest -  Les Voyages de L'Âmes

neverending...

Jag sitter här i min soffa och slötittar på någon YouTubekanal. Jag tvingar mig till det. Jag har lackat naglarna så jag inte ska kunna göra så mycket just nu. Min inre påpiskare är inte nöjd med att jag rättat klart nationella-prov-uppsatserna, varit på en lång lunchrunda med hunden, vid havet, bakat en driva bullar, kört en maskin tvätt och varit en sväng på stan för att köpa något till Mike på hans födelsedag (som är imorgon) och tagit en ordentlig eftermiddagsrunda med hunden, i parken, också. Så här sitter jag och övar. På att vara tillfreds med dagens insats. Och sedan, när nagellacket torkat ska jag fortsätta sticka på mitt projekt - som just nu är att faktiskt tillverka en islandskofta med extra allt, till min Johanna. Det är ju liksom inte att lata sig, det heller.

Jag behöver jobba med mig själv.

Vortex - Jinjer

det var en gång...

Tjärnesjön, Halland, idag 2/5 -23 (fotot taget av Linus).

Idag är en tung dag, för mina barn. De har begravt sin pappa. Det borde kunnat vänta i minst tjugo år till. Men så blev det inte. Mitt hjärta blöder för dem och den sorg och saknad de levat med i nästan två månader nu. Jag har förstått att det blev ett ljust och fint farväl och nu vilar hans aska på botten av sjön vid Stugan I De Djupa Skogarna, som en gång var vår.

Mellan mig och honom är allt avslutat sedan mycket lång tid. No hard feelings från min sida - men inte några andra heller. Det känns ändå märkligt; en människa som en gång var bland mina bästa vänner och där det under en ganska lång tid fanns kärlek finns nu inte mer. Jag känner ett slags ledsnad trots att vi inte träffats på väldigt länge. Det hade inte behövt sluta så här. Men nu gjorde det det. Och mina barn är faderlösa. Mina barnbarn har förlorat sin morfar.

Så jävla onödigt, som hans syster sa häromsistens.

Pep's Thing - Peps Persson & The Aces