Apropå att lära mig vara mer nöjd med mina insatser och att kunna släppa taget. Det finns inget som fungerar så bra som att fysiskt göra det. Lägga arbetsveckan bakom sig och fira överlevnaden med att packa en liten ryggsäck och bege sig ut i naturen. Det finns en plats, inte så långt bort, där jag aldrig mött en enda människa när jag vandrar upp längs den lilla ån. Men vi såg hjortar, häger och små [ätliga] grodor (vi = jag och hunden) på vår väg. Hunden blev helt exalterad, men är ju kopplad så här års och fick nöja sig med att, som jag, njuta av anblicken. Vid ett litet, litet fall stannade vi och där satt jag en lång stund och drack en mugg kaffe och bara... var. Det är inte så enkelt som det kanske låter, men efter en stund kommer det - lugnet. Andningen blir långsammare och det slutar brusa i huvudet.
Efter en stund vände vi upp mot en stor dunge med uråldriga träd och så småningom kom vi tillbaka till en krök av ån och följde med den ut till oset där den möter havet. På en grov tallrot satt jag sedan med påtåren. Hunden nosade runt, med långt koppel. Ännu en stunds återhämtning. En möjlighet att återkoppla till mig själv. Till naturen.
När jag körde hemåt var det med en skön känsla av tillfredsställelse. Trots att jag inte "gjort" något. Eller... kanske just därför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar