avkopplingar

Jobbet. Det får bli som det blir. Jag fokuserar istället på återhämtning och en meningsfull tid utanför. På en vecka har jag haft några fina kvinnor här på middag, med skratt, gråt och klokheter, och själv varit på vinprovning igen, med "klubben". Förutom att prova sex vita viner blev det också spännande samtal. Båda tillställningarna begicks inomhus, men under iakttagande av avstånd. Däremellan har jag hunnit vara på en kurs i kallfärgning (väldigt roligt att se hur det går till - och göra själv) och på en religionsdidaktisk konferens via Zoom. Kompetensutveckling på riktigt. Det blev ju inte sämre av att min gamla handledare, Jonas, var en av föreläsarna/forskarna som deltog. Förra helgen var lilla Torvald här och hälsade på, och den här helgen har jag fått låna Sigrun, efter familjemiddagen. Det är lite utmattande att inte bara kunna slasa omkring och lata sig - men väl värt det. Nästa helg... en kompis kommer på avståndstagande hemmafika på lördagen och på söndagen blir det familjemiddag med Jennyoch Linus med respektive hjärtevänner. Jag får väl vila när jag blir gammal... På något vis är det ändå avkopplande med allt detta trivsamma, enkla och ganska opretentiösa umgänge. Det ger mer än det tar.

Och så stickar jag mycket medan jag lyssnar på ljudböcker och poddar. Det blir en del musik också, faktiskt. Och så är jag ju ute med hunden, förstås. Nu ska jag hålla ihop och hålla ut i två veckor till och sedan blir det en veckas ledighet. Jag hade tänkt åka upp till Oslo och hälsa på Johanna, men det kan jag ju glömma... så jag får roa mig på hemmaplan. Jag tror jag ska inleda ledigheten med en vandring. Blir det inte skitväder tar jag med tältet.

Annat fritidsintresse: leta torp. På ställen där jag har råd att köpa och kan tänka mig bo permanent. Sedan. Då.

Jag skriver lite, också. på en sak jag skrev klart för flera år sedan, men som sedan bara blev liggande.Jag tror faktiskt att den mognat till. Behöver en del bearbetning och sedan... får vi se.

Lesson Learned - Alice in Chains

just ranting

På gårdagens morronmöte gick jag in och var arg. Sådär så att jag knäppte händerna i knät och andades i fyrkant. Jag var inte irriterad på något särskilt, utan i största allmänhet eftersom de där mötena ytterst sällan är effektiva och att det inte går att gå därifrån med en tillfredsställande känsla av att faktiskt ha hunnit göra det som står i den ambitiösa dagordningen. Det var likadant igår. Självfallet hann vi med ett par bra saker. Resten fick skjutas på framtiden igen, vilket innebär att det kommer att ligga och skava till nästa gång. 

Befriande är dock de samtal jag har med en del kollegor. Vi diskuterar viktiga saker som har med vår undervisning att göra likaväl som reflekterar över vår situation eller ventilerar mer privata tankar. Jag är också mentor för en nyexad kollega och våra samtal känns relevanta och är ofta uppmuntrande, för oss båda.

I lördags var det familj för hela slanten. Jag körde in till Malmö och strosade runt med Jenny, vi åt lunch och sedan gick vi på Disgusting Food Museum. Kul och intressant. Lagom ansträngande. Sedan körde vi ut till Börringe och hängde med dem. Middagen var, som så ofta, tio personer runt matbordet. Kul prat och god mat. Hemma igen såg jag The Lady in the Van, på Netflix. Fin liten film. Och vi kan alla hamna där. It's a fine line... I söndags var jag bara hemma och pysslade. Tog en lång promenad vid havet med hunden. Lagade veckans lunchlådor och stickade. Såg The Social Dilemma, vilket stämde till viss eftertanke även om det egentligen kändes en smulaförenklat och det inte var några direkta nyheter som levererades.

Idag har jag lite sovmorron. Jag sov inte längre än jag brukar utan ser i stället till att ha väldigt gott om tid att lyssna på nyheter, dricka mitt kaffe, fundera. Om en stund ska Floyd får en ordentlig runda inna jag beger mig till saltgruvan.

Come Give Me Love - First Aid Kit

vi skrattar inte längre

Jag distanserar mig från jobbet. Jag som en gång brann för yrket, för eleverna och för möjliga förändringar och utveckling har helt tappat min jobbmojo. Jag tycker fortfarande om den del av yrket som handlar om elever, undervisning och lärande. Jag tycker också om många av mina kollegor. Resten är mest skit. Jag är så inihelvete trött på att springa på varenda boll i den heliga ökade-måluppfyllelsens och ökad-kvalitet-i-undervisningens namn. Det är inte friskt att man som lärare utöver undervisning, mentorskap och det som därtill hör, ska arrangera resor och nu jättekulig ersättning för uteblivna sådana med stora krav på innehåll och förväntningar på utfall m m, ta emot potentiella elever på besök, vara involverad i marknadsföring, meditera med eleverna (Erasmusprojekt med positiv psykologi som huvudinnehåll), tvingas att varje termin - för varje klass - ha minst ett ämnesövergipande samarbete utan att få tid avsatt för inventering, planering och förarbete av detta, genomföra risk- och konsekvensanalyser för beslut som redan fattats en våning upp, instagramma allt kul vi gör på programmet (jo, det är sant -och vi förväntas alla ta vår del av detta), ha undervisning av tvåor och treor på delvis distans, och en grabbnäve andra saker som var och en är riktigt bra - men som blir totalt insane när det ska genomföras simultant och helst under käcka tillrop. Skolledningen låter meddela att uttryck för stress på grund av alla kringuppgifter är en ickefråga då det inte finns några sådana.

Flera kollegor mår dåligt, är helt eller delvis sjukskrivna och/eller trötta, desillusionerade och modlösa. Värst av allt: vi skrattar inte längre. Vi skojar inte. Driver inte. Vi biter ihop och vadar vidare i sörjan. Möjligen småler vi lite bittert åt någon kollegas trötta sarkasm.

Men helgerna. Då lever jag. Jag är själv eller umgås med familj och vänner. Förra helgen var jag i Gränna och på Visingsö med mina systrar och i lördags hyrde jag stuga med två gamla kollegor (och goda vänner) från Emmajävlaboda. Det var fint. Bäst var kanske att jag körde uppåt redan i fredags. Parkerade i Haväng och vandrade en bit ut på Ravlunda skjutfält där jag satte upp mitt tält, där marken börjar falla ner mot havet. Det blir tidigt mörkt nu, men jag fick ställt allt i ordning och sedan satt jag där vid trangiat och lagade en enkel middag, kokade te och tittade på stjärnorna och de blinkande ljusen tvärs över Hanöbukten (kanske Hällevik?). När nattkylan blev för rå kröp vi in i tältet, hunden och jag, och somnade gott. Vaknade till soluppgång och tog en lång promenad innan det blev grötfrukost och nybryggt kaffe.

Autumn Leaves - Eric Clapton

att vara förälder

I lördagskväll samlades vi, några stycken i familjen, på en mysig restaurang. Matilda fyllde 38 häromdagen (vart tog tiden vägen???) och vi firade med gemensam middag. Mike tog ett foto av mig och Matilda. På fotot är Matilda lika gammal som jag var när livet var så ini helvete trasigt och jobbigt. Barnens fars alkoholism hade blommat ut fullt och allt ar bara kaos. Inte så mycket utåt, eftersom jag brände av allt jag hade för att försöka skapa så mycket trygghet jag kunde för barnen, men tillräckligt för att alla omkring oss skulle veta. Så även mina föräldrar. 

Ändå var det inte förrän flera år senare, när jag skilt mig och bodde med barnen i en lugn och trivsam lägenhet inne i stan, som min mamma en gång sa något i stil med att "ja, vi visste ju hur du hade det". 

Det gör fortfarande ont att tänka på det. Hur kunde de veta och inget säga eller göra? Inte ens lite uppmuntran? En smula stöd? Om jag visste att Matilda (eller något av mina andra barn) hade en jobbig situation skulle jag göra allt jag kunde för att finnas där. 

Alltid har jag lärt mig något...

Every Morning - Keb' Mo'

vandringar

Sigrun och jag gick en sväng i skogen vid Krageholm igår.  En minivandring. Vi såg ett rådjur och en korp. Vi gillar korpar. Sedan stekte vi pannkakor och lagade kaffe på Trangiaköket, nere vid sjön. Mycket uppskattat. 

Idag for jag lite norrut, med hunden, för att scouta inför en kommande vandringshelg. Jag gick delar av lederna längs Verkeån, från alunbruket till Hallamölla, och sedan en liten bit nere vid Haväng och ut på skjutfältet. Fint septemberväder och gott kaffe i termosen. Synd bara att resten av Skåne också hade bestämt sig för att vara där...

I morgon: jobb. Ett annat liv.

Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel

hösten

Nu är den här när som helst. Jag har känt den andas mig lätt i nacken, på den tidiga morgonrundorna med hunden. När jag vänder mig om är den inte där, men jag ser spåren av den. Nypon... ett och annat gulrött lönnlöv som ligger i gräset... ett fågelsträck däruppe i det höga blå.

Jag vill gärna skriva här mycket oftare. Men jag har varit ganska trött så här i uppstarten efter semestern. Jag kommer mig nog, ska ni se. 

Den här helgen har varit all about family.  Sigrun kom i fredags eftermiddag och sov över tills igår då vi körde in till Jenny och Kristofer (som flyttar ner från Oslo!) och drack kaffe. Sedan for vi, med Jenny, ut till The Temple of Consumption (Emporia...) för att riva av några oundvikliga ärenden på snabbaste vis. Matilda mötte upp och vi fikade innan vi for ut till Börringe (via stan för att släppa av Jenny) för allmänt mys samt lite förberedelser för Sigruns födelsedag, som är idag. Fin morgon med sång och uppvaktning på Sigruns sängkant och i eftermiddags kalas, med Sigruns kompisar. Efter en sådan pärs,hur rar den än kan vara, är jag ganska matt i lacken och tacksam för att dra mig hem till min tysta lägenhet, sticka några varv och titta på Babel, innan jag kryper till kojs.

Touch The Sky - From Brave

well, hello there...

Att jag inte skrivit på hela semestern, i stort sett, är bra. Det betyder att jag faktiskt gjort annat och att även om jag uppdaterat mina sociala medier (Facebook & Instagram) så har det mest handlat om bilder från olika saker jag gjort. Jag har latat mig, stickat mycket, badat, umgåtts med familj och vänner, läst, gjort små vandringar och andra utflykter, pysslat hemma och sommarens verkliga clou var en två och en halv veckors roadtrip uppåt landet där jag fick in mer ensamcamping, samvaro med mer familj och gamla goda vänner, lite kultur (jag blev lite kär i Alma Löv's Museum of Unexp. Art) och väldigt mycket underbar natur. Inte minst fjällnatur i Vemdalen, Lofsdalen och Grövelsjön - och vägarna däremellan. Sista etappen plockade jag upp en syrra i Örebro och vi träffade våra föräldrar för en picknick i det fria. Syrran följde med mig hem några dagar och det blev både lite turistande på Österlen och storstadsbesök. Jag har helt enkelt haft sju sköna veckor. För en vecka sedan började jag arbeta igen och det kändes liksom helt okej. 

Back In The Old Routine - Strawbs

a happy camper

Båtakåsen, på Bobergs udde.

I onsdags, när jag ändå var i Falkenberg (egentligen Bobergs Udde) för att umgås med min kusin Annette, passade jag på att testa mitt nya tält. Det var också första gången, ever, som jag campade helt själv (hunden räknas inte). Det var precis hur fint som helst. Jag hittade en plats med havet bara 30-40 meter bort, men skyddad av höga klitter och en liten träddunge (det blåste rejält!). Tältet var väldigt enkelt att sätta upp (note to self: ta med en liten hammare att slå ner pinnarna med) och - som vanligt - ett självuppblåsande liggunderlag innebär att man blåser upp det själv. Lagade mig en kopp te på trangiat och sedan kröp jag till kojs (Floyd hade ett par varma filtar, både att ligga på och ha över sig om det skulle bli kallt) och lyssnade på ett sommarprat innan jag somnade. Sovsäcken var lite varm, men hellre det än för kall... och jag sov så gott,så gott. Åtminstone tills tredraget då solen gick upp (ännu en note to self: ta med en sådan därn ögonbindel nästa gång)... Men jag lyckades somna om till halvsju och sedan var det ändå dags att kliva upp och packa ihop. På trangiat lagade jag gröt och kaffe. Alltså... detta skall hädanefter bliva min musik. Tyvärr ska det regna några dagar nu, annars hade jag dragit till Kabusa eller Ravlunda och slagit upp mitt tält mot randen av havet... Men det kommer fler dagar.

Sol, vind och vatten - Ted Gärdestad

Min campingplats, vid södra Ringsegård.

jamen... semester, då...

Egentligen är det ju idag som är den första riktiga semesterdagen. Torsdagen  var en arbetsdag där chefen gav oss ledigt, och sedan har det ju varit en slags helg i dagarna tre. Men idag... jag vaknade aptidigt, men lyckades somna om till halvåtta. Lugn morgon, med tvätt och annat pyssel och sedan ut till en välrenommerad loppis i Löderup. Men inte hade de just den låga bokhylla i med femtio-sextio år på nacken som jag sökte. Eller... jo... det hade de faktiskt men de hade låtit den stå ute så att faneret släppt och så mycket renoveringsarbete hade jag inte riktigt tänkt mig. Jag får leta på ett nytt ställe, i morgon. Men när jag ändå var i krokarna stannade jag till vid Kabusa, på hemvägen, och tog en lång runda ute på platten, med hunden, och lyssnade på lärkorna och drog in den mättade doften av torra, kryddiga marker. Tacksam för att det inte gick några kor där, just nu. Jag är inte särskilt kompatibel med kor och många kor gillar inte hundar så det hade varit allt annat än optimalt med ett möte därute, där himlen är så hög, så hög.

Till lite sen lunch har jag köpt med mig jordgubbar. Är det sommar så är det. Planen var ett par timmar på stranden, men det är ganska molningt och det kommer många soliga dagar, framöver. Så jag grejar vidare här hemma, kanske tar en kopp kaffe på baktrappen och lyssnar på Ulf Lundell, som sommarpratar. Igår lyssnade jag på Greta. Skönt med tekniken som tillåter att man lyssnar när man vill.

Freelove - Depeche Mode

missommar

Lurigt väder. Jag var ner vid havet med hunden. Mulet och kvavt. Rätt vad det är spricker allt upp och solen bryter igenom. Ännu varmare. Och nu ett tungt dis som breder ut sig. Inget regn, dock.

Jag tackade nej till olika inbjudningar att fira och tillbringar dagen själv. Läser, lyssnar på poddar, klipper till tyg och kaffar. I morgon kör jag ut till Börringe och myser med la famiglia under lugnare former, dvs. inte så mycket folk.

I bilen ligger mitt nya tält och den nya sovsäcken, tillsammans med ett ganska bekvämt liggunderlag. Dessutom en s k hammock, med myggnät och tillhörande tarp. Äventyret väntar runt hörnet. Eller... nej... jag får allt köra en bit norrut om jag vill slippa att trängas i skogen... Men ändå!

Key West (Philosopher's Pirate) - Bob Dylan

en liten människa

Jag väcktes klockan sex, i morse, av att en liten kille satte sig upp i sängen och började sjunga Blinka lilla stjärna... Tjugo över sex var vi redan ute med hunden. Solen värmde ordentligt och eftersom jag missat att få med hans lilla ryggsäck, med ombyten, så fick det bli en tur till Lidl, efter andra frukosten. Jo, just Lidl. En kollega sa till mig att hon köpt en tröja till ett barn där och eftersom det är söndag så är det ju inte mycket annat öppet här. Jag hittade både en färgglad tisha, ett par luftiga shorts och solskydd och nu har vi varit ute och promenerat omkring och så har det blåsts såpbubblor. Lunchen är avklarad och i skrivande srund vilar den lilla människan middag, så han orkar med nya äventyr senare.

Jag har lite semesterkänsla trots att det är tre arbetsdagar kvar. Är i valet och kvalet om jag kanske skulle slå till på en hammock med tarp så att jag kan sova ute i sommar. Det vore himla mysigt, tror jag. Jag borde nog köpa mig ett bra litet tält, också. Det jag har är alldeles för stort och om det fortfarande är helt tänkte jag ge det till Börringekollektivet. Har funderat på ett popup-tält, men jag har hört att de är knepiga att packa ihop..? Annars finns det en del andra tält till bra priser, just nu. Tanken är att roadtrippa uppåt landet på väg till Ludvika, och därifrån reser jag ju med Netti, med slutdestination Grövelsjön. Att ha med tält, till exempel, ger ju en viss frihet att stanna där jag har lust. När jag har lust. Om jag har lust. 

All the Ways (jam) -  David Jacobs-Strain feat. Bob Beach

mayhem

Maj har varit just det; MAYHEM.

Men idag sprang de ut, mina SA17A, och trots att vi, rent praktiskt, separerades för tre månader sedan kommer jag att sakna dem. En del mer än andra. Så är det ju. Men... en så mysig klass. Jag hoppas att det går dem väl i livet. Det är de värda.

Jag är, helt traditionsenligt, fullständigt slut. Jag dricker, också helt traditionsenligt, bubbel i min ensamhet. Lite nöjd är jag - också det helt i enlighet med mina studenttraditioner. Jag rodde det i land ett år till. Jag var klar med alla betyg (även ettornas) i god tid. Jag har, för första gången, hunnit fundera och planera lite inför höstterminen.

Tre arbetsdagar kvar. Sedan en semester, som alltid känns oändlig i början och sedan försvinner som en snålt tilltagen fredagslöning. Vad jag ska göra? Jag har, seriöst, ingen som helst aning - förutom Grövelsjön vecka 31. Jag funderar på ett tält, en sovsäck och en roadtrip. Trangiakök finnes.

Mannen i den vita hatten - Kent

Jag kan få dig när du vill.

the return of the deadlifts

Vi räddade en humla också, i Arrie.
Flyttade den från gruset på parkeringen
 och droppade lite vatten, på pinnen,
som den sög i sig med sin lilla snabel.

Fredagsmys i Börringekollektivet, igår kväll. Lek och skoj med de små människorna och sedan ett glas Riesling och Downton Abbey. Min exsvåger (den jag alltid gillat) var där också. Idag var vi ute och arbetade på ägorna och goda vänner till Matilda & Mike kom ut för att ge ett handtag. En bit av den stora tomten ska bli gräsmatta, efter att ha varit ett vildvuxet snärje (oroa er inte... det blir gott om blommor och annat för bin och humlor, ändå) och det har plöjts upp och harvats och idag var det dags att jämna ut det och plocka sten och torvor med ogräs och rötter.

Jag är GLAD att jag, för första gången på väldigt länge, kunde vara med! Min starkaste gren blev att lyfta den där stora räfsan, som var apterad bakom fyrhjulingen, så att någon annan kunde raka undan allt skrafs som åkt med, inför nästa varv runt åkern/gräsmattan/vad-jag-nu-ska-kalla-det. Som marklyft ungefär. Och det var så roligt. Jag kommer givetvis att ha en sådan träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna röra mig, men att kunna vara med som de andra och att känna att det vore roligt att ta upp styrketräningen igen... det kändes gott! Jag hann vara med och fika kaffe och lite ljuvlig rabarberpaj innan det var dags för mig att köra till Arrie och ta en fin kvällspromenad med Linus och Nathalie. Sedan den långa vägen (101:an) hem, i sakta mak. Njuta av böljande gröna och gula fält och lummiga skogskullar.

While I'm Still Strong - Weeping Willows

det rullar på

Man får tänka lite utanför skokartongen, ibland. Igår hade jag en flera timmar lång fika, med trivsamt samtal, tillsammans med en god vän uppirfån Småland. Vi körde halva vägen var och landade på en lummig rastplats i höjd med Sölvesborg. Där dukade vi trevligt och njöt av vårsolen.

Jag pratade med min halvbror igår kväll. Han håller på och ställer in en ny medicin och måste också vara lite försiktig med att inte bli smittad av viruset, så något besök här i Ystad kan det nog inte bli i sommar,för hans del. Men han tyckte jag kunde köra till Borås i stället.Och det kan jag ju. Om Anders Tegnell okejar det...

Klämdag idag. Jag ska arbeta med att läsa och bedöma 31 inlämningar i religionskunskap, på temat "Etik & moral". När jag gjort det kan jag med väldigt gott samvete fortsätta njuta av långhelgen. Jag tror jag kör ut till Börringe ikväll. De lockar med sushi och Downton Abbey - The Motion Picture. Jatack! Imorgon eftermiddag ska jag träffa Linus & Nathalie utomhus. Beroende på väder ska vi ta oss en långpromenad, antingen vid havet (kanske Falsterbo?) eller i Bokskogen. Så det är inte det minsta synd om mig.

Jag stickar, läser och/eller lyssnar på ljudböcker, lyssnar på poddar, ser lite på teve, lyssnar på en del musik och är ofta ute och njuter av naturens gratiserbjudanden, tillsammans med hunden. Men jag har fortfarande inte fått fram symaskinen... På söndag tänkte jag göra en lite grundligare städning. Kom inte och säg att jag inte vet hur man roar sig.

Mother (The Covid19 Edition) - Roger Waters

denna våren ett liv

Jag arbetar hemifrån nu. De flesta av kollegorna har valt att göra detsamma. Det känns märkligt men också mindre stressigt. Jag får mer gjort på kortare tid och snart har jag inga släpande bedömningar som tvingar mig att knapra novalucol. Men denna trötthet. Heshet. Olustkänslor i kroppen. Lätt huvudvärk och ibland lite yrsel. Allt symptom på corona. Men också på stress. Eller en vanlig, lättare vårförkylning. Härhemma drabbar det i alla fall ingen annan, oavsett vad orsaken är. Och på morgnarna zoomar vi, några av de bästa kollegorna, med våra kaffemuggar och tjötar som vi skulle gjort i vårt gemensamma arbetsrum.

Min och syrran Malins majvandring (ibland Valborg och ibland Kristi himmelsfärd) blir nog inte av. Och vi som till och med bokat oss en liten stuga där i Glaskogen, att vila ut i efter strapatserna. Dels mår ingen av oss riktigt 100och dels ska man ju inte beg sig ut på "onödiga" resor...Planerna för Grövelsjön kvarstår ännu och har plötsligt blivit årets enda reseplan.

Men naturen. Den finns kvar och den är gratis. Sällan har jag varit ute så mycket och gått och fikat och njutit av skog och hav. Det mår själen bra av. Och de små människorna jag hänger med. De är friska och jag inte i riskgrupp så vi har kunnat träffas nästan som vanligt. Rart och fint. På lördag fyller Mike år och om han och Matilda vill gå ut och äta på någon glest befolkad restaurang har jag lovat vara hos barnen. Någon fest blir det ju inte.

Jag läser mer, sover mer, stickar en del och har varit på onlinekonserter, som till exempel Wilmer X från KB, härom lördagen.

Låter det deppigt? Det är egentligen varken min avsikt eller känsla. Bortsett från den här malande tröttheten så tycker jag ändå att livet är ganska okej. Jag odlar i krukor på baktrappen, leker med hunden och har plockat överdrivna mängder ramslök som jag dels frusit in, dels lagt i rapsolja och dels torkat för att göra ramslökssalt av. Jag bakar bröd ganska ofta och har lagat lite rolig mat. Via zoom har jag haft after work och varit med på stickcaféer och jag och halvbrorsan har fortsatt god kontakt med varandra och jag är nästan i fas med mig själv.Det räcker en bra bit, för mig.

Bill & Bull Blues - Wilmer X

tillbaka till verkligheten

Det har varit tio riktigt fina och sköna dagar med mycket utevistelse. Utefika med en kompis. Vandringar i små naturreservat, vid havet och andra smultronställen, som till exempel att följa den lilla Skivarpsån uppströms från utloppet. Nästan fjällkänsla att sitta och fika och värma sig i solen, där ån porlade sig över stenarna. Sigrun och jag tog en heldag vid Stenshuvud, med en avstickare till Glimmingehus, på hemvägen. Lilla Torvald har varit här och sovit över och vi var ute på långa stadspromenader, på spaning efter "tlakto" (grävskopor sorterar lyckligtvis också in som traktorer) och flåglar (det finns, enligt T, tre kategorier av fjäderförsedda tvåbeningar: pippi, anka och flågla).
Och så har jag stickat, läst och vilat. Hälsat på ute i Börringe. Zoomat med syrrorna. INTE tänkt på arbete. En väldigt bra ledighet, helt enkelt.

Smolket i bägaren är att jag för en stund sedan fick veta att Shetland Wool Week är inställd. Jag hoppas det går att få tillbaka pengarna för flygbiljetterna, så småningom. Det blir nog inga utlandsresor alls i år, det har jag ställt in mig på. Men det vore fint om det ginge att resa till Oslo...

Imorgon: jobb.

Place To Be - Nick Drake

digitalisering

Vilka galna tre veckor det varit sedan jag kom tillbaka till jobbet. Men så bra det fungerat! Jag är på riktigt imponerad av både kollegor och elever, som tagit detta på största allvar. I en del grupper har banne mig närvaron gått upp. Jag har varit inne på jobbet hela tiden och det har känts bra att ha kollegorna att prata med, stötta och stöttas, även om vi av "naturliga" skäl håller en viss distans. Igår stannade jag faktiskt hemma, dock. Jag tyckte bara att det tog längre tid än vanligt att sjunga upp mig och tog det säkra före det osäkra. Men jobbade som vanligt, förstås.

Det jag tycker är verkligt jobbigt är att det är väldigt dränerande att inte möta elevera i det man kallar verkligheten. Det blir inget energiutbyte, eller vad jag ska kalla det. Och det gör att jag blir mycket tröttare än vanligt. Och kroppen tar stryk. Aldrig har jag väl suttit så mycket på jobbet som jag gjort de senaste veckorna. Plötsligt måste jag sitta stilla hela lektioner, även om vi givetvis bryter av med annat - för eleverna. Men medan eleverna kopplar ner och jobbar vidare har jag meddelanden att besvara, elever som behöver hjälp med hur man skickar in små filmer, kollegor som frågar något... så ofta utnyttjar jag inte pauserna. Vi har alla höj- och sänkbara skrivbord - men vi kan ju inte sitta på arbetsrummen och ha lektioner... och pulpeterna i klassrummen har bara plats för datorn och inte något annat material Så alltså sitter jag... och axlarna och ländryggen värker och knäna bråkar...

Ljuspunkt: naturen! Det har väl inte enbart med stillasittandet i sig att göra - utan nu kan jag ju vara ute och gå mycket mer (även om högerknät jävlas) utan smärtor och det gör jag. Sandskogen, Hammars backar, Sandhammaren, Svartskylles lilla naturreservat... Kanske skulle jag köra ut till Stenshuvud idag? Eller spara det till måndag, då Sigrun kommer hit - om vi båda är friska. Men jag är alltså ute väldigt mycket, har fika med mig och bara njuter. Någon gång har det varit tristväder, men då har jag, efter promenaden, suttit i bilen med kaffetermosen. Vilsamt.

Och även om det innebär ännu mer skärmtid så har den senaste veckan både bjudit på (nå - det var jag som initierade det) ett stickcafé, med några ur det gänget, och en AW, med mina systrar -via Zoom. Attans käckt.

Norwegian Wood (Rare Psychedelic Acid Bootleg) - The Beatles

s.n.a.f.u.

Tillbaka till jobbet i måndags. Min härliga vikarie Sara hade gjort precis som jag gjorde innan hon började, efter jul, och i alla kurser pågick det arbete av olika slag. Väldigt skönt att slippa börja fnula på planering direkt på morgonen där. Tyckte jag i måndags. I tisdags förmiddag förstod jag vartåt det barkade och eleverna fick ta med sig allt material hem, på eftermiddagen. Vi i personalen fick onsdagen på oss att ställa om till fjärr- och distansundervisning och i torsdags morse körde vi. Jag får väl säga att det gick bra och att Zoom hädanefter kommer att bli min nya religion.

Men... det känns lite märkligt att vi lärare tydligen anses immuna mot smitta,här i Ystad. Kommunens policy är att om man är frisk går man till sin arbetsplats (och ja... efter 10 veckors sjukskrivning är det väldigt fint att få ha sina kollegor i närheten... men vi har alltså kollegor som sitter på tåg och bussar och pendlar fram och tillbaka varje dag, vilket känns sådär. ), om man har symptom men är pigg jobbar man hemifrån och är man sjuk... ja, då sjukskriver man sig. I onsdags skulle vi samlas, alla, på morgonen i aulan för gemensam information - eftersom skolledningen ville att alla skulle få samma information samtidigt. Det kändes ju inte jätteövertänkt. Direkt efter det skulle programmet samlas i ett utrymme för mer information och som grädde på moset erbjöds vi gratis BUFFÉ-lunch i matsalen. Det senare var ju naturligtvis schysst, men... Och i veckan som kommer har vi minst TRE möten bokade. Man skulle ju kunna tycka att det självklara vore att vi arbetar lite utspritt på skolan och behöver vi ses så kör vi digitala möten - just så som vi förväntas göra med våra klasser. Men icke. Det här med att distansera sig socialt är tydligen inte viktigt på arbetet (mötena)..? Jag är inte det minsta bekymrad för egen del, men ska vi skydda samhällets svagaste ska vi väl vara försiktiga över hela linjen, eller..?

Jag har ju inte så jättemycket socialt umgänge i alla fall, så jag har lite svårt att relatera till folk som redan är uttråkade av att behöva begränsa sina sociala liv - och då har de inte ens behövt sitta i karantän, än. Jag umgås med Börringekollektivet och med Linus & Nathalie. Mina tjejer i Oslo kan jag inte träffa förrän det här svider över. Vi hade stickcafé för 2½ veckor sedan, men vi får väl se om någon vill ses nästa onsdag. Men det jag gör är att jag är ute mycket. Igår satte jag nytt utan-kryck-rekord; jag gick tre kilometer! Idag åkte jag ut till det lilla naturreservatet Svartskylle, med Floyd, och knatade runt där. Inte så lång sträcka som igår, men däremot mer kuperat. Ljuvligt. Absolut underbart! Och kaffetermosen är med, förstås.

Ingen St. Petersburgresa för mig och Jenny, i påsk. Shetland Wool Week har redan börjat flagga för att de kanske måste ställa in. Det verkar som att årets resa (?) blir Grövelsjön. Och min och syrrans majvandring, i Värmlandsskogarna (vi funderar på Glaskogen). Håhåjaja.

Black Smoke Rising - Greta Van Fleet

läget?

It's all a walk in the park.

Jag glömmer bloggen. Rehaben går som den ska och jag har tre veckor kvar tills jag börjar arbeta igen. Det blir bra, hoppas jag. Jag saknar inte jobbet, direkt, men det kommer ju ändå bli bra att komma tillbaka till kollegor och rutiner. Som det är nu flyter dagarna ihop. Jag försöker lägga trevligheter, som att hälsa på ute i Börringe, till helgerna så att jag får någon slags känsla för vardag och helg. 

Johanna var här och hälsade på, med Stitch, för ett par veckor sedan. Roligt att få rå om henne en hel vecka - och skönt med lite avlastning på hundrundorna. Jag har också haft besök av ett par kollegor/vänner och varit bjuden på lunch hos en god vän. Människor är helt enkelt snälla. Om jag tar det så nätt vid i- och urstigning kan jag köra bil! Jag har ju en automatväxlad, och tar inga starka mediciner. Till helgen ska jag upp och hälsa på syrran Malin, i Värmland. Men jag blir fort trött, fortfarande, och gör inte en sådan långkörning själv. Mikes mamma är och hälsar pånågra veckor och hon följer med norröver. Hon är en bra bilförare och förtjust i Malin, så det blir bra.

Jag har lyssnat på väldigt många ljudböcker och stickar ganska mycket. En och annan teveserie har jag också avverkat. Jag försöker orka aktivera hunden. Det går sådär. Jag tror han har lite tråkigt. Jag kan ju inte sitta på golvet än och inte heller sitta för lågt eller böja mig för mycket (6 veckors restriktion med  minst 90 graders vinkel i vänsterhöften, för att inte riskera luxation) såvåra aktiviteter blir lite begränsade. Men det svi'r väl över.

Ptja. Så har jag det just nu.

it's alive

Hoppsan. Jag har glömt blogga. Det beror knappast på att jag varit så upptagen.

Anyway. Operationen gick på 50 minuter, tisdag 21/1 13:10 - 14:00. Ingen narkos, utan spinalblockad och sedering. Skumt att glida in och ut ur vakenhet och, lite på avstånd, höra vinkelslipen, bankandet när protesen slogs in i lårbenet och smällarna från agraffapparaten... "Uppvak" och sedan upp på avdelning  där jag rullades in på ett tvåbäddsrum. I sammastund jag kommer in säger kvinnan i den andra bädden: "Dig känner jag igen..." Och så visar det sig att vi träffats på det glada (hm...nåja...) 80-talet, lite perifert,  och att vi varit ingifta i utkanterna av samma släkt. Världen är liten.

På onsdagen vid tvåtiden åkte jag hem, efter att ha träffat arbets- och fysioterapeut. Och allt kändes genast bättre. Sista morfinet tog jag innan jag åkte hem. Sedan dess tar jag en och annan Alvedon, om träningsvärken påverkar min nattsömn. Jo. Träningsvärken. Den jeffla artrossmärtan är som puts väck. Jag gör mina  övningar och går promenader i kvarteren där jag bor. Några hundra fler steg varje dag. Jag är uppe i drygt 2000+ nu. Och ibland får jag som lite träningsvärk. Inget annat. Jag är glad.

Dessutom har jag så fin familj och vänner. Matilda skjutsade mig till Hässleholm. Vännen Märta hämtade mig. På torsdagen var jag själv, men på fredagen kom Matilda förbi med en god lunch och höll mig sällskap en stund. På lördagen kom Linus & Nathalie på fika. På söndagen kom Matilda förbi en sväng igen, den här gången med Sigrun och Torvald. Ljuvligt! På måndagen kom syrran Malin ner och stannade till torsdagen. I lördags var vännen Märta här igen, med spenatsoppa och sticksällskap. Och kollegorna undrar när de kan komma och hälsa på. Jag låter det vänta lite. Jag bejöver vila också - och tycker det är skönt att vara själv. Sticka. Se Netflix. Lyssna på ljudböcker (har just avverkat Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg). Vila.

Så har jag det nu. Jag har just varit ute på första rundan för dagen. Tänkte det skulle få bli en till, frampå kvällskanten. Jag kaffar och funderar på en stunds horisontalläge, under en varm filt. Lite musik, kanske? Och... lite planer för sommaren.

Jag lever, igen.

Ingen sanning är allas - Opeth