det är dags

Imorgon. Jag är nervös. Men jag är väl förberedd. Det blir bra, det här.

Thank You - Led Zeppelin

en ledighet senare

Ringsegård. 2019-12-26

Jullovet kom och gick. Första lördagen förberedde jag lite mat, städade och hade Linus och Nathalie hemma en stund på kvällen, innan jag på söndagsmorgonen körde upp till Värmland. Andra lördagen hade jag en hel latdag för mig själv, här hemma. Den gick åt till att sova i soffan, sticka och ta Floyd på flera korta promenader - ungefär som nu i måndags, Trettondagen. Alla andra dagar har jag inte vilat även om de inte heller varit alltför slitsamma. Men det har varit firande och fikor och familjen och pyssel och några långkörningar och påhälsning, med bullbak och utflykt, av Sigrun, och sedan en god vän från Emmajävlaboda och whatnot. Igår var det jobb, med lite planering tillsammans med vikarien och skrivande av en triljard omdömen.

Imorse sjukskrev jag mig, äntligen. Nu har jag tretton dagar att verkligen försöka sova mer, förbereda en del praktiska saker inför hemkomsten och i största allmänhet inte vara helt slut innan operationen. Vi får se hur det går. Jag tycker jag skött det snyggt idag och det firar jag med att gå på en stunds stickcafé, ikväll. Givetvis fullpetad med smärtstillande...

Värst av allt är kanske ändå att det känns som att hjärnan kokat ihop...

Where Are We Now? - David Bowie

No Plan - David Bowie

phew

Jag gick från jobbet en liten stund tidigare idag. Bara så att jag hann köpa ett par rara julgrupper till hundvakt och god granne och sedan bar det ner till havet en kortkort stund, innan mörkret la sig på riktigt. För några minuter andades jag. Ut. Och in.

The Great Gig in the Sky - Pink Floyd

waiting to exhale

Förra veckan: massor på jobbet. Förutom allt annat, revidering av omdömen och planering med min vikarie. På kvällarna sticka klart små julklappar, hämta de små på förskolan, vara med på Luciafirande där... och så en ganska tyst och stillsam helg. Somnade i soffan på eftermiddagarna.

Den här veckan: påställt på jobbet och en del saker jag behöver orka med på eftermiddagar och kvällar. Inga stora saker, men veckohandla, slå in lite julklappar, komma ihåg att köpa julgrupp till Floyds dagmatte och till den snälla kvinnan som låter mig låna hennes bekväma parkering så ofta (skönt när man ska ut och in med bilen att inte alltid behöva baxa in den i det trånga garaget med sitt knasiga lås), hämta de små på förskolan (inklusive middag och läggning) på onsdag, dammsuga och tänka över packningen som ska med upp till Värmland över själva julen. Julfika med Linus och Nathalie på lördag. Som det är nu får jag dela upp aktiviteterna under veckan. Annars orkar jag inte. Det är tyvärr sant. Det ska bli så otroligt skönt med ledighet att jag faktiskt inte riktigt vågar tänka på det, för då börjar jag nog gråta. Och börjar jag gråta kanske jag inte kan sluta?

För dom som älskar - Marie Fredriksson 

(en fantastisk röst har tystnat... vila mjukt...)

pysselhelg

Sigrun är nu drygt fyra år och även om det är mycket stim och bus och tjo och tjim (måtte det alltid få vara så!) så har hon också hamnat i ett flöde av pyssellust. Det träs små armband och halsband (jag har ett fint av silverpärlor på min vänstra handled... en kärleksgåva) och tavlor målas. Den här helgen har vi bakat pepparkakor och sedan dekorerade Sigrun dem. Garnbollar har vi också gjort, och provat att bygga höga torn av ett 3D-pussel.

Snart är det jul och jag har valt att enbart köpa lite olika material att pyssla med, i julklapp till henne. Askar, pärlor, stenar, lim, nabbipärlor, pärlplattor och sådant. Och så en bok, förstås. Jag har hittat en ny bokserie, Små människor - stora drömmar, som handlar om spännande kvinnor. Först ut är en bok om Amelia Earhart, som jag tror att den flygplansintresserade Sigrun kommer att tycka om. Lillebror Torvald får fortsätta med Alfonsböckerna.

Jag har fattat mitt beslut. Jag går inte tillbaka till arbetet efter julledigheten. Jag tänker sjukskriva mig två veckor innan operationen och försöka vara i god form, för en snabb och bra rehab. Jag måste liksom andas ut och det kan jag inte göra så länge jag arbetar. En vikarie är redan anställd och det kommer bli så bra, så bra.

Annars, då? Jo, jag lever. Jag läser mycket (eller lyssnar på ljudböcker), jag stickar ännu mer och tack vare den lille lymmeln* Floyd går jag ut på ganska många promenader varje dag. Konditionen är ändå ganska okej. Humöret...not so much. Men jag har förstått att det faktskt väntar en slags nytt liv, runt hörnet. Att det kan bli fint igen.

Femtio år sedan storstrejken! Jag minns ju den! Det var mycket på teve, och i tidningarna, när det hände. Allt i svartvitt, förstås. Spännande och lite läskigt, för en nioåring.

All the Ice King Wants for Christmas - Jonathan Mann

la famiglia revisited

Värmlandshelg, igen. Den här gången för Pers femtioårsfest. Mycket lyckad och trevlig tillställning även om jag känner mig tråkig som inte pallar att ge mig upp på dansgolvet. Som en extrabonus fick jag umgåsas och krama om min älskade Jenny, också.

På väg hem blev det så äntligen av att träffa min halvbror Michael, i Borås. Vi har ju inte växt upp ihop och hans besök hos oss var väldigt sporadiska. Jag tror faktiskt bara det var fyra gånger, varav en när han var över tjugo och kom åkandes upp till Sysslebäck med farfar. Jag minns alla gångerna så tydligt och jag blev alldeles varm inombords när han sa att han också minns dem in i detalj och att det är minnen han tycker om. Den där gången med farfar var 1976 och därefter har vi bara setts på en kusinträff 2012.

På ett par timmar hann vi prata meditation, buddhism, konst och design (han kan fanimej  allt och hela hemmet är fyllt med fantastiska möbler och ting han snokat reda på, på loppisar), barnen, arbete (han har ett förflutet som lärare, också, inom grafisk formgivning, design och mycket annat på gymnasiets estetprogram) minnen och... livet, liksom. Så mycket vi har gemensamt! Det finns en sorg att vi dröjt så att skapa kontakt, men vi är helt överens om att nu släpper vi inte taget. Och det, det är glädje! Ju äldre jag blir, ju mer värdesätter jag familjen (ja, inte bara den närmaste, dvs barnen och deras familjer, utan också de andra). Alla vi som delar upplevelser och har så många gemensamma, om än olika, minnen. Kanske är det gammeln, det också? ;)

Nu: en stilla stund med ett tänt ljus, te och tankar.

Imorgon: Några timmar på ortopeden i Hässleholm, för att träffa narkosläkaren, sjuksköterska, fysioterapeut och sådant. Det börjar hända.

Kylan kommer inifrån - Abramis brama

as time goes by...

Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.

Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.

Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...

Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.

Thanks for the Dance - Leonard Cohen

ack, värmeland

Fin helg i Värmland. Både att hänga med Malin, Per och killarna och att åka upp till Gro, upp mot Norgegränsen, och hälsa på i hennes härliga garnverkstad. Fantastiska färger som hon skapar! Glögg, prat och stickning. Och snö!

På hemvägen körde jag inom pappa och mamma, som tänkt, men träffa min bror hanns inte med. Så det får bli om ett par veckor, istället.

Nu är jag trött. Dags att sova...

Body and Soul -Tony Bennet & Amy Winehouse

jomenvisst...

Norra promenaden

Livet rullar vidare. Veckorna sjunker undan och det känns bra. Jag har en kandidat igen och det är alltid stimulerande, inte minst som den kloka människan valt samma ämneskombination som jag och därmed hänger med på det mesta.

Tröttheten hanterar jag genom att tillåta mig själv att inte göra ett smack mer än jag absolut måste eller har verklig lust till. Så... bortsett från stickcaféet som jag gärna går på är det noll och inga sociala grejer i veckorna. Veckändarna använder jag med omsorg. I helgen som gick ville jag så gärna ha Sigge här och det var helt klart värt utmattningen efteråt. På fredag kör jag upp till Värmland och hälsar på syrran där, och hennes familj. Köra bil är roligt och vilsamt. Jag tar med  mackor, frukt och en termos med te och så lyssnar jag på ljudbok. Och hos Malinär det aldrig några krav och besvärligheter. Vi tar det som det kommer. Förhoppningsvis blir det en liten vallfärd till Gro på Moods of Colors för att gosa med garn, kanske inspireras till nya stordåd - och så prata om vår kommande Shetlandsresa.

På väg hem kör jag omvägen om Borås för att hälsa på mina föräldrar. Jag tror också det blir en fikaträff med min äldre halvbror. Vi har haft en del kontakt på sistone, men har inte setts sedan... 2012?

Veckans goda nyheter är väl att jag 1. fått en preliminär tid för operation och 2. en kallelse till förberedande möte med narkosläkare, sköterska m m. Det rör på sig.

Happens to the Heart - Leonard Cohen

värkligheten

Några timmar kvar, så är höstlovet slut för i år. Det var fint att ha Johanna här och kunna umgås i någon slags lugn och ro. Ett par dagar i Köpenhamn och så umgåsing med Linus & Nathalie, och Rodeys. Så blev det och det känns gott. I förmiddags skjutsade jag in henne till Malmö, och Oslobussen, och sedan åkte jag ut och drack kaffe med brorsan och hans fru, på Ön. Påvägen hem tog jag omvägen omSjöbo,så att Floyd fick stimma med likasinnade en stund.

I tvättstugan rullar den andra tvätten för i dag, den första hänger på tork och i frysen finns veckans mat i glaslådor. Veckan kan få komma.

Sekunder (förvandlas till år) - November

leeeedig

Trött. Ja, visst är jag tråkig? Jag vet.

Men jag hanterar den här tröttheten genom att ändå göra saker, bara i en annan takt än tidigare. Igår, till exempel, tog jag äntligen tag i mitt arbetsrum. Det är inte så stort och plötsligt svämmade garn- och tyglagret över och fick inte plats. Så nu har jag gallrat stenhårt bland mina böcker. Jag började med pedagogik, didaktik, språklära och historia. Böcker värda att spara la jag i ett par stora IKEA-kassar och de kommer att flytta hem till Matilda & Mike. De andra ska jag slänga. En massa pluggböcker som jag inte har öppnat sedan det begav sig, bland annat. Sedan skapade jag ordning och reda och dels fick Sigrun betydligt mer plats för sina saker (böcker, pussel, målar- och pysselsaker, playmobilgubbar etc) och dels fick jag plats för stick- och hantverksböcker och så förstås garn och tyger. Men sedan var jag slut. Planen för dagen är att dammtorka och att blocka ett litet stickat plagg (julklapp till Matilda) och lägga ut på torkning på mattan där. I morgon ska jag kanske ta itu med bokhyllan med böcker om religion. Några behåller jag, några flyttar hem till Börringekollektivet och resten åker ut till återvinningen. På hyllorna blir det mer garn och tyg... Orkar jag ska jag sedan dammsuga och våttorka golvet. Så är det fint och fräscht till Johanna kommer, på onsdag. Mitt gamla jag hade gjort hela rycket på en eftermiddag...

Hösten är så underbart fin. Färgerna, luften, ljuset - ljuvligt! Jag beger mig ut i naturen minst en gång om dagen. Lille Floyd gillar! Vi är vid havet, eller i skogen. På helgerna är det stendött vid brukshundklubben sena eftermiddagar och då åker vi dit och han får busa runt (och träna inkallning, agilityredskap mm) och vara kung på hela bygget, innan mörkret blir för kompakt.

Det blir dock ingen resa till Dublin. Mina Opethbiljetter brinner inne. *snyft* Men Johanna har haft en tuff höst, och kom dessutom nyss hem från en sedan länge bokad resa till Aten och öarna, så vi bestämde att hemestra istället. Dock blir det en avstickare till Köpenhamn, med övernattning. Det ska bli så mysigt! I övrigt ska vi umgås med Linus, Nathalie och Börringekollektivet. Det blir nog en sväng ut på Österlen, också. Gott så.

Allting tar slut - Opeth

söndagsreflektioner

Jag tog en sväng vid havet, med lille F. Han älskar att skutta undan för vågorna och att tugga på halvrutten tång och vem är väl jag att neka honom sådana enkla nöjen? Ibland släpper jag honom lös också, vilket han blir särskilt glad över. Det gör väldigt ont i höften att gå i lösan sand så efter en stund gav jag upp och så for vi bort till Sandskogen så jag fick lite annat underlag. Floyd protesterar inte, eftersom skogen innebär nya intressanta dofter och intryck. Nu ligger han här vid mig, i soffan, sover tungt och släpper ifrån sig små fisar som luktar absolut vidrigt. Det är tacken, det...

Jag stickar en petrolblå cowl i mjukaste ull, med ett fint bladmönster. Det ska bli en julklapp. Medan jag stickar har jag nyss lyssnat klart på Gösta Berlings saga. Boken, inte bandet. Jag avslutade Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf häromdagen och blev sugen på sagan eftersom jag läste den för kanske hundra år sedan och hade ganska dunkla minnen av den. Uppläsningen är med Per Myrberg och den är faktiskt helt fantastisk. Vilken berättare hon var, Selma. Och medan Gösta, kavaljererna och de andra upplever det ena äventyret värreän det andra, runt Lövens långa sjö vandrar jag med dem och minns alla färder där i trakterna. Senast i somras när jag var och hälsade på Kia på hennes gård vid Mellanfryken. Men också alla min barndoms och uppväxts utflykter. Och så har jag ju bott något år i Sunne. Jag kunde tänka mig att bo i den trakten igen. Vackert, vilt och vilsamt.

Idag har varit en ganska bedrövlig dag. Ibland blir jag så nere och deppig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har känt mig ful och otillräcklig. Orörlig och ensam. Ämlig och trist. Ja, visst tar höften ut sin rätt. Mycket vilovärk, men det kan jag stå ut med. Värre är att jag inte kan gå var jag vill och hur jag vill och att jag ständigt är så jeffla trött. Jag har så stora förhoppningar på operationen men det finns annat jag kan och måste göra också. Egentligen är jag ju inte särskilt ensam... jag har ju barn och barnbarn inom räckhåll, jag har ett och annat vänämne här i stan och [lite] längre bort finns en och annan ovärderlig god vän. Men att träffas, att umgås och kunna göra fina saker tillsammans, eller kunna ha goda samtal om sådant som betyder något kräver så mycket av planering, logistik och resande att det ofta känns enklare att låta bli. För mig. Så jag får väl skylla mig själv. Eller skärpa mig.

Men jag har ändå hållit mig sysselsatt. Det känns ändå gott. Jag har kört lite tvätt, bäddat rent och fräscht, varit ute i det fria, blockat två julklappsstickningar, preppat veckans lunchlådor och snyggat lite i allmänhet, här hemma. Om en stund ska jag tända ljus, laga en kanna te, ta fram stickningen igen och kanske se en bra film. Jag tror det får bli A Star Is Born.

I morgon är en annan dag.

Sorterargatan 3 - Gösta Berlings saga

te... massor av te...

Memory Lane, revisited.

Hemma från jobbet idag, för andra dagen. Värk i hals och huvud och pyttelite feber. Småtråkigt och dessutom stressande att min planering lär spricka... Men samtidigt är det vad jag orkar; ligga i soffan under en filt och slötitta på teve. Sticka några varv. Gå ut några pliktrundor med Floyd. Dricka litervis med te.

I helgen hjälpte vi (olika delar av la famiglia) pappa och mamma att flytta. De var och hälsade på hos goda vänner medan det packades, lastades, kördes, lastades ur, packades upp och iordningställdes i nya hemmet. Det gick väldigt smidigt, tack vare en logistisk planering av Guds nåde. Nu bor de i bebodda trakter (Borås), i en trivsam och ganska fint inredd/möblerad ägenhet i ett så kallat trygghetshus. Det blir bra. Det är bra. De har goda vänner där, har bott där tidigare och trivts, pappa är till och med uppväxt där, och det finns familj i närheten. Det är också betydligt närmre att hälsa på dem - åtminstone för mig och brorsan. Pappa är, som alltid, pigg och alert och uppskattade att vi kunde stanna och fika tillsammans innan vi körde hemåt. För mamma är processen, av naturliga skäl, långsammare. Men så småningom ska hon nog också kunna känna att det är där hon bor. Vi la särskild vikt vid att försöka möblera och placera lampor, tavlor och prydnadsföremål på ett sätt att hon skulle kunna känna igen sig. Det var en slitsam helg men det känns gott att kunna hjälpa dem med det här. Mycket återstår, som att skapa vårdkontakter, få stöd i boendet osv, men det betar vi av en sak i sänder.

Indica, 8 veckor

Förra helgen var jag uppe i Småland och hälsade på. Det blev både skogspromenader, kattklapp och tillfällen att träffa vänner och hinna prata med varandra. Tidigare, när jag varit där, har jag känt ett styng av saknad. Funderat på det vettiga i att flytta. Men den här gången kände jag inget sådant. Det var roligt att åka dit. Men det var också roligt att åka hem.

Jag tänker mycket, igen. På livet. Vad som är värt. På hur jag vill ha det. Så brukar jag vanligen tänka när jag inte är riktigt nöjd. Förr hade jag nog tänkt att det handlar singellivet, åtminstone till viss del. Att träffa någon. Men nu... nä, jag är inte alls inne på det. Inte just nu. Det verkar mest jobbigt. Det handlar om andra saker. Till exempel om att bränna av hela sitt liv på arbete, när det finns så mycket annat intressant att ägna sig åt.

Autumn leaves - Chet Baker m fl

den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth

inloggningsproblem

Min Chromebook har bestämt sig för att aldrig vilja logga ut mitt huvudkonto. Men jag använder ett äldre konto som inlogg här. Därför har mina blogginlägg blivit mer sällsynta, om någon ens tänkt på det. Tills jag kan lösa problemet kan jag bara blogga från jobbdatorn, och den bär jag inte hem annat än för riktigt långa ledigheter.

Värken är som den är. Jag sover bara på knark (nej, men för mig känns kodeinet så...) men jag sover, åtminstone.

Jobbet är nu igång som om det aldrig har varit sommar och det känns bra. Jag har t o m ett par elevgrupper som är riktigt roliga att arbeta med. Som jag ser fram emot att träffa varje vecka. Och kollegorna är guldiga. Så jobbmässigt är allt helt okej.

Stickningen har verkligen blivit min terapi, min yoga, min härvaro. Och jag gör allt svårare saker. Utveckling, alltså.

Idag slutar jag nu, vid tolv, och eftermiddagen ska tillbringas på ett trivsamt café i Tomelilla (jo, det finns faktiskt ett sådant, där) medan Floyd får pälsen trimmad. Stickningen åker med. Och i helgen blir det både familjärt och kreativt. Jag ska gå en helgkurs, för nybörjare, i silversmide. Bokade för över ett halvår sedan och nu är det äntligen dags. Kursen hålls i Lund så jag bor i Börringe och får på så vis umgås med Matilda, Mike och de små gullpluttarna.

Det finns så mycket annat att skriva. Tankar, funderingar, planer. Men det får bli ett annat inlägg.

Strange Beauty - First Aid Kit

vård i livets slutskede

Nej, så illa är det inte. Jag försöker bara ta in att höftledsoperationer även drabbar människor med en god bit kvar till pensionsåldern.  Ortopeden i Hässleholm sa att jag troligen gått med den här artrosen i över tio år. Sedan innan jag fyllde femtio, alltså. Och att löpningen eventuellt kan ha fördröjt, snarare än påskyndat, förloppet. Men nu är det slut. På brosket, alltså. Operation om 4-5 månader, av höften. Dessutom tyckte han att jag absolut måste få bråkiga knät opererat och det så snart höften läkt. Och jag, som så sent som i vintras, fick beskedet av fysioterapeuten att "man opererar inte meniskknän längre". Nähä... men OM det gjorts tidigare, t ex i Kalmar, när det började bråka på allvar för några år sedan, så hade jag kanske sluppit artrosen där...

Oh well. Det där är vatten under broarna. Nu vet jag i alla fall att jag får hjälp och att prognoserna till ett både smärtfrtitt och rörligt liv är mycket goda! Mer begär jag verkligen inte.

Så jag känner mig ändå vid gott mod. Det kommer att ordna sig.

Hjärtat vet vad handen gör - Opeth

kanske ändå...

En gång, för ganska länge sedan skrev jag en bok. Eller... nästan, i alla fall. Ett par kapitel återstår. Jag funderar på om jag ska ta och göra färdigt den. Bearbeta, skriva klart och försöka få den publicerad. Jag fegar som fan. Men... kanske... ändå..?

Small Town - John Mellencamp

oh, moon of alabama...

Middag hos kollegan Maria igår, tillsammans med Sima och Marie. Samtalet svängde mellan det lägsta och det högsta. En hel del skratt (tack, det behöver jag) och mycket allvar. Så enkelt. Så gott. Och när jag körde hem i augustinatten hängde månen som en fantastisk, utskuren apelsinklyfta över kullarna och träddungarna.

Idag ska jag ut till Börringekollektivet och gosa med mina två små favoritmänniskor och fika med Matilda & Mike. Det dyker säkert upp fler till kaffet, så där enkelt och självklart som det så ofta gör där (därav epitetet "kollektiv"). Med mig hem har jag förhoppningsvis Sigrun.Vi ska ha lördagsmys, har vi bestämt. Jag anar popcorn, memoryspel, pussel och bra böcker.

Alabama Song - The Doors

back in the old routine

Arbetsvecka två. Helt okej. I morgon kommer ettorna och på måndag resten. Det blir bra.

Fredagsmyset!

I helgen som gick fick jag rå om min mellantjej, Jenny, lite extra. Hon flög ner från Oslo i torsdags kväll och hem på söndagskvällen. Så skönt att bara vara. Tillsammans. Prata, skoja, kramas. Busa med de små. Vila. Fika. I lördags blev det ännu mer familjärt när Linus & Nathalie kom på middag - och min favoritsvåger, dessutom. Nu är han ju inte längre min svåger, men han är den ende på barnens fars sida av släkten som jag överhuvudtaget vill se. Och vi har alltid kommit så bra överens. Han stannade sent och vi eldade i kaminen och spelade TP in i natten. Jenny och han har ett särskilt band och det var fint att han kunde vara med, han också.

Två veckor kvar till ortopedbesöket. Jag har förhoppningar.

Back In The Old Routine - Strawbs