Tack kära bilverkstad för att du sparkar upp mig i tid så jag kan vrida rätt mina dagar. Det är dags för liten service på bilen och jag passade på att ta en ordentlig omväg hem. Där jag går på promenaden kan jag inte låta bli att gilla hur svetten, trots den relativa morgonsvalkan, rinner i ilar nedför nacken (ja, jag går ganska fort) och samtidigt längtar jag till svalare höstmorgnar med klar, hög luft. Jag passerar ett övergivet rymdreservat och drabbas snarare av förväntningar inför egna, kommande äventyr än postfestival depression. Trevligheter väntar därborta i hösten.
Jag funderar på lycka. Är jag en lycklig människa? Jag tycker att jag är det. Inte alltid och hela tiden - det vore nog... olyckligt - men sådär så att jag trivs med mig själv och med livet sådant det är. Det är ett ständigt utvecklingsarbete att känna sig lycklig. Men också förmågan att glädjas åt det som är. Nu. Att inse att det är det lilla livet som är det stora. En stillsam kväll på min altan, med syrsor som gnisslar och en god bok, eller ett gott samtal om en vän kikar förbi en stund. Barnen. Vännerna. Ett arbete jag tycker om. Möjligheten att, ibland, bege mig utanför Byn på kortare eller längre exkursioner. Det faktum att min kropp är med på noterna när jag vill röra på mig och ger gensvar i form av ökad styrka och förbättrad kondition. Sådant gör mig nöjd och tillfreds och därmed, som jag definierar det, lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar