Jag har någon form av tröghet när det gäller att se filmer och teveserier. Om jag lånar en film på biblioteket är chansen ungefär 50/50 att jag lämnar tillbaka den osedd. För jag har inte riktigt kommit till skott med att se den - oavsett hur intresserad jag är av den. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Faktum är att jag inte vet alls. Jag har liksom svårt att koppla av på det viset. Men när jag väl gör det är det ju precis hur gött som helst.För ett par veckor sedan lånade R mig, som sagt, en DVD-box med teveserien Life On Mars. När han berättade om den kände jag vagt igen beskrivningen. Jag har bestämt sett åtminstone några avsnitt av den, när den gick på någon tevekanal. Själva upplägget är lockande. 2000-talskriminalare blir påkörd och när han vaknar upp är det... 1973. Och ändå... inte. Sådant gillar jag (en av de bästa böckerna på temat är Diana Gabaldons Outlanderserie som jag älskade på 90-talet). Men inte förrän idag har jag, helt olutherskt, fått på de två första avsnitten i första säsongen. Klockan är halvtio, det är söndag förmiddag, mitt kvarter är insvept i dimma, jag har en mugg kaffe på bordet bredvid sköna fåtöljen och serien verkar just så bra som jag minns den. Vilken fin start på söndagen! Och vilket GRYMT soundtrack till teveserien!
2 kommentarer:
Ja! Serien var bra, riktigt bra. En av de få som jag brytt mig om att följa. Varför? Det började naturligtvis med titeln och soundtracket! En inbiten Bowiefan som jag är
Jag saknar ju den där teveserieföljargenen (undantag: Downton Abbey)... kanske är det därför jag bara såg några ströavsnitt när den gick på teve? Hur eller hur... NU ser jag den och är stormförtjust!
Skicka en kommentar