det går en vind över bokes ängar

Först jobb och sedan SRF!

Den här tiden på året brukar jag alltid befinna mig på Norje Bokes ängar... Dagar då dygnet flyter samman och jag ofta somnar efter att solen återigen visar sig. Musik, skratt, kantarelltoasts, alkohol, husvagnar, knäckebröd, mer musik, sol, värme, fantastiskt sköna människor, ett och annat stolpskott och annars precis hur mycket kärlek som helst. En del verkar tro att Sweden Rock är Sveriges största musikfestival. I själva verket är det årets största kramkalas.

Springuppladdning med läsning,
 kokoskaffe och hallonlakritsskallar!

Jag har varit lite ledsen under veckan. För jag var inte där. Jag har jobbat hårt och mycket och sprungit långt och fort och styrketränat tungt för att rensa skallen om eftermiddagarna. Jag har sovit ganska bra. Ändå har jag inte varit riktigt glad. Igår förstod jag varför. Efter att ha slutat jobbet vid lunchtid drog jag ner till festivalen. Det tar bara en liten timme och så är man framme. I samma ögonblick jag gick ur bilen lättade hjärtat... och sedan fick jag några timmar av det som är det bästa med SRF: fina, härliga, galna, innerliga människor (och en bloggläsare, därtill... Hej, Marie! ;)). Ljuvligt.

Fast... det gjorde fysiskt ont när jag gick mot bilen, igår, och Opeth spelade The Drapery Falls och fan också om jag inte blev lite gråtfärdig ändå. Det är världens absolut bästa låt med världens absolut bästa pojkband.

Nästa år går jag all in, igen.

Får vara nöjd med det, idag.

Jag har sprungit idag också. En snabb mil. Sedan fick jag tokbryt på en nyservad gräsklippare som inte ville starta. Jag blev helt enkelt tvungen att sola ett par, tre timmar istället. Sedan städade jag lite och lagade middag. Planer för kvällen: inga. Men jag är inte låg längre. Det är en fin och härlig helg och veckan som kommer kräver min fulla uppmärksamhet...

The Drapery Falls - Opeth

Ptja... vad gör en när gräsklipparen
inte vill samarbeta...