Sitter vid köksbordet. Lyssnar på P1-morgon. Kaffet är nybryggt och hett. Ute är himlen blekblå och gräset grönt, träden lummiga och solstolarna breder ut sig på grannens altan. Ändå går det inte att låta sig luras. Det både syns och känns att det är höst nu. Obevekligt, påträngande och... jo... ganska fint. Nu rullar allt på. Alla kurser är bra igång, på jobbet, och träningen flyter på. Igår njöt jag den oerhörda lyxen att ha gymmet helt för mig själv i nästan en halvtimme. Vete fåglarna hur det gick till...Sigrun växer så det syns och är bara en helt ljuvlig liten människa. Hon börjar bli mer varse omgivningen nu och studerar oss uppmärksamt med lite lätt rynkad panna. Vaknar såklart om nätterna och käkar men verkar somna om ganska snabbt igen. Det är en fantastisk förmån att få ha henne i huset några veckor, nu när hon är så ny...
Annars börjar antalet invånare i huset krympa. Mike reste till Saudi i fredags, för att jobba sina sista dagar och fixa ett final exit visa. En grannlaga uppgift som bl a innebär att t ex avsluta lånekort på bibliotek etc - annars fryses slutlön och sparkonton. Only in Saudi? Idag återvänder Barbara till Denver. Det känns tufft, såklart, att lämna lilla barnbarnet kvar här, men när lilla familjen etablerat sig i Köpenhamn blir det ju så mycket enklare även för Barb att kvista över och hälsa på.Så när jag kommer hem ikväll är vi bara tre kvar. Och katterna då. Men först ska jag tugga mig igenom ännu en hårig, motsträvig tisdag...
4 kommentarer:
Ja, nu är det höstkänsla. Elda i pannan och värmeljus. Fint att du har barnbarnet hemma den första tiden.
Verkligen höst. Jag gillar det! Mys, liksom...
Och ja... det är guldigt att ha ett litet varmt knyte i famnen en stund om morgonen, t ex. Men... totalt förödande för arbetsmoralen. ;)
och vad härligt att få ha dem så nära framöver. Köpenhamn, liksom! :)
Eller hur! :)
Skicka en kommentar