Idag blev det en roadtrip tvärs över, till bästkusten, så att Sigrun och hennes morfar kunde träffas. Jag har inget intresse av att hänga med honom, och det är ömsesidigt, men jag kan roa mig bra ändå. Skulle fikat med vännen R och sedan sprungit en liten runda på stranden, innan häng med Linus, var planen. Men R har åkt på en mansförkylning så jag omgrupperade mig och sprang en längre distans, längs havet. Mycket längre. Jag hoppas ingen skvallrar för naprapaten,
Det blev en bit över en mil men... det var liksom så roligt! Jag vet att många som springer trail gör så när de springer i skogen, men jag hittar för dåligt här, och fegar för vildsvin. På strandängarna och klipporna söder om Falkenberg, däremot, hittar jag som i min egen garderob och jag liksom bara löper på. Följer människo- och kaninstigar genom strandråg, nyponbuskar och björnbärssnår. Uppför klitterna och nerför dynerna, runt fiskebodar och uppdragna båtar. Över havsbotten där ebben dragit sig ut och ut på små holmar.
När jag känner för att vända har jag sprungit över en halvmil. Ren njutning. Ingen tidspress. Stannade och tog lite kort. Sprang vidare.
Sedan lånade jag Linus dusch, körde ner på stan och köpte mig en bok, svängde inom en liten krog för att krama på en fin vän som var en fantastisk stötta för mig när jag hade det ensamt och jobbigt efter skilsmässan och som nu själv går igenom en tuff tid, och har flyttat tillbaka till stan, och sedan till Stålboms (en gång mitt andra hem) för en god macka och kaffe.
Efter en stund kom Linus förbi, efter att ha ätit lunch med Sigrun & Co, och vi fick en bra pratstund och kikade på sköna bilder från hans och flickvännens semesterresa.
Nu är vi åter i Hemmaboda, katterna har alla kommit in och ätit, och resten av kvällen får gå i lugnets tecken. De griniga musklerna värker endast måttligt. Kanske var det jävligt korkat att springa den där härliga milen och troligen borde jag ha smisk. Det får jag nog i natt, när värken sätter in. Eller kanske inte, ändå. Jag har gjort det mesta av mina föreskrivna övningar idag. Och... hur eller hur - det var värt det!
Bra skit att springa till när en ska hålla ett lugnt och fint tempo:
 |
| Skönt svettig och ganska slut! :) |
2 kommentarer:
fantastisk miljö att löpa i, jag förstår dig verkligen. Jag tog själv i i överkant under förra veckan och har varit tvungen att vila foten under hela denna. Rena tortyren! men idag känns svullnaden i hålfoten inte mer och nästa vecka ska jag ut igen. Lovar att ta det lugnt ;)
Mmm... lätt att säga! ;) Men var rädd om dig!
Att springa där vid havet är det bästa. Tanken flyger fritt och jag får en massa idéer som jag nu kan fundera över...
Skicka en kommentar