sorg

En av syrrorna ringer. Det är inte så bra med mamma. Det går liksom inte att värja sig mot att hon utvecklar demens och det är jobbigt för henne, när hon förstår det, och för pappa hela tiden, som ju måste ha styr på allt. Vara den vuxne. Och det är så sorgligt alltihopa. Min mamma är inte gammal. 76 är ju liksom ingen ålder egentligen och för övrigt är hon frisk, rask och rörlig. Nu ska de i alla fall flytta och det tvärt. Till en annan ort och vi vet inte varför och ingenting men de har väl sina skäl. Vänner och sådant. Men... om en månad? Varför har de inget sagt? Det praktiska löser sig ju med flyttfirma och sådant, men hur blir det med mammas minnesstörningar, eller vad en ska kalla det? Och hennes ständiga oro. I en ny miljö, i ett nytt hem och en bit bort från oss allihopa? Inte för att de bott nära tidigare, sett från till exempel min horisont, men de har ju bott desto närmre yngre syrran och helahennes familj. Och så snart? Syrran och jag gör en liten plan om att hälsa på dem tillsammans, snarast möjligt, och se om de behöver hjälp med något och - om en ska vara väldigt krass - träffa dem innan mamma kanske blir ännu sämre, vilket vi tror kan ske vid det stresspåslag en flytt kan vara...

Så... festen jag tackade ja till häromdagen får vara. Det blir säkert fler möjligheter till det... Men kanske inte så många att träffa, och prata ordentligt, med min mamma. Och den tanken gör ont. Så ont.

Jag minns att hon förr gillade att städa till den här...

Nausikaa ensam - Ingvar Lidholm feat. Elisabeth Söderström

referensramar

I en grupp ser vi filmen The Secret Life of Walter Mitty. Vi har jobbat med dagdrömmar, och andra, och vi har läst och diskuterat James Thurbers novell. Ganska tidigt i filmen frågar en elev: "Men jag fattar inte... vad gör han? Vad är det han jobbar med?". För den som inte sett filmen kan jag avslöja att han jobbar som negative assets manager, dvs han har hand om LIFEs stora fotoarkiv. Och... jag inser att inte alla av dagens digitala unga vet vad ett fotonegativ är... och jag känner mig med ens uråldrig.

För övrigt är filmen underbar. Varm, rolig, inspirerande och... till stor del inspelad på Island. Halleluja, typ!

Space Oddity - David Bowie & Kristen Wiig

Stykkíshólmur! Vårt vandrarhem ligger precis till vänster, utanför bilden!

rutinerat

Det spelar ingen roll att jag vaknar tidigt när jag gör det av mig själv. Ligger kvar en stund och ser ut på den ljusgrå himlen. Manövrerar mig nerför trappen medan Sixten snirklar sig fram och tillbaka runt mina fötter och gör sitt bästa för att fälla mig. Får på kaffebryggaren och startar inte datorn utan sitter en stund och bara... tänker. Länge.

Igår sken solen hela dagen och jag var ju mestadels inne för att greja med sådant jag kände för. Idag behövde ännu en triljard nerfallna Transparente Blanche plockas upp och forslas bort. Grejen var bara att det åskade och regnade rätt friskt i förmiddags. Jag drog ut på frukosten och sedan fyllde jag på pellets och askade ur pannan. Bra tänkt. Regnet höll upp och jag gick ut och började räfsa ihop äpplena. Sixten övervakade arbetet från en gren. Sedan kom regnet Allan. Så jag gick in och letade upp min gamla knallgula festivalregnrock och fortsatte. Jag gillar regn. Så till den milda grad att jag sedan, trots att mer regn såg ut att vara på väg, bytte jacka och fick på mig torra brallor och skor och gick ut på min söndagspromenad. För säkerhets skull tog jag med mig ett paraply. Givetvis hann jag bara någon kilometer innan det sprack upp och solen började skina. Som fan. Så där fick jag gå i mer än en mil i en lång jacka och släpa på ett paraply, därtill.

Nå. Promenaden blev skön ändå. Jag gick en sväng ner till en sjö och så smygspanade jag lite efter kantareller. Såg inte en enda. Däremot väldigt mycket sopp. Plockar folk inte sopp längre? Det som är så gott! Fast jag plockade inga. Hade inget med mig att plocka i och en vet ju hur det är - tar en med sig en liten kasse hittar en inget ätligt alls.

Fick lite mer köksflow när jag kom tillbaka efter promenaden. Antagligen för att jag var hungrig. Jag brassade b*ff stroganoff med en liten twist, och pasta. Och eftersom det tar marginellt längre tid att laga mycket mat än lite så blev det plötsligt ett gäng matlådor till. Nu har jag lunch och middag klart till kingdom come, ungefär. Bra. Ungefärlig kökstid i tre veckor blir två. Minuter. För att diska.

Mer rutiner: film, ju. Fast jag ser inte film utan har bestämt mig för att se om hela Gilmore Girlsserien. En gammal seriekärlek som jag började se med Johanna, när vi bodde på Nygatan och... det känns som en mindre evighet sedan, trots att det kanske bara är... tio? år sedan. Nostalgi. Farliga saker. Jag har sett två avsnitt nu och känner en sorg över att inte den här Byn kan vara åtminstone lite som Stars Hollow. Och... jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men... jag önskar jag kunde äta middag med mina föräldrar en gång i veckan...

Ute ösregnar det igen, det är kolmörkt (fast klockan bara är halvnio), i fönstren och på bordet brinner ljus och i soffan sover katterna. Naglarna är nylackade, träningsväskan packad och jag har raggsockar på mig.

Born This Way - Lady Gaga

i min egen takt

Kirkjufellsfoss

Jag var uppe redan vid sju. Över morronkaffet bestämde jag mig för att den här dagen skulle vara en vilodag. Ja, från träningen, alltså. I skafferiet hittade jag en stor påse frystorkade sojabiffar, från Astrid och Aporna. Jag har inte smakat dem förut så jag fick för mig att preparera dem. Det visade sig bli ganska många biffar så jag tog fram lunchlådorna och en förpackning pasta, plus lite diverse pastasorter som liksom... blivit över. Jag hade en ganska stor broccoli som jag förvällde. Sedan hackade jag upp den, och en stor, röd paprika och blandade ner i den färdiga pastan. Åtta stabila lunchlådor preppade före nio! Medan allt svalnade gick jag ut och vattnade mina växter och plockade in ett gäng tomater. Linus ringde och medan vi pratade (ära vare Buddha, typ, för headset!) kom jag på att jag hade fler tomma lunchlådor och plats i frysen. Det var längesedan jag åt Guittas libanesiska linsröra så jag hackade upp ett par stora gula lökar och lät dem mjukna i lite olivolja, medan jag forsatte prata med Linus och sköljde av en laddning röda linser som jag sedan hivade ner i löken. Lite salt och någon liter vatten och så puttra fint en stund. Löjligt enkelt och det smakar lent och fylligt. Men till denna linsröra måste en äta zatarbröd så efter att vi avslutat samtalet satte jag en liten deg som sedan blev till smaskiga, doftande bröd. För att få in allt, till slut, i min lilla frys blev jag tvungen att ta tag i lite ickeveganska grejer som bara fått bli liggande där. Det mesta åkte i soporna (det var nog för gammalt, i vilket fall), men tre katter blev glada över att få lyxluncha på jätteräkor!

Inomhusväxterna har länge behövt omvårdnad så när matlagningen var klar tog jag tag i det, vek ihop ren tvätt och fick undan, tvättade några maskiner och bäddade rent i sängen (det blir ljuvligt att landa i senare ikväll), städade toaletten, dammtorkade, dammsög och våttorkade golven och trappen ner. Lite kaffe och ett par bröd till lunch, tillsammans med ett, eller möjligen två, kapitel i den sista) eller åtminstone senaste) boken av Arnaldur Indriðason och sedan kändes det som att jag ville ta itu med vardagsrummet. Plocka ihop lite bland böckerna, ta ett extra tag med soffan (måste göra det emellanåt för att de två grå hårar ner med någon slags angoraliknande ludd) och rätt vad det var hade jag - fortfarande i lugn och ro - mer eller mindre höststädat nedervåningen. Utan att riktigt tänka på det. Hängt tvätt på tork. Sorterat upp i en surdegspappershög. Tänkt. Bland annat på ett äventyr jag vill göra nästa sommar. Bestämt en hösthelg med en gammal, god vän. Suttit en kort stund på altanen i den alldeles perfekta, ljumma vinden. Fyllt bagaget på bilen med papper etc som ska till återvinningen, innan jobbet på måmdag morgon. Tackat ja till en fest.

Och hela tiden... detta lugn. Ingen stress. Inga upplevda måsten. Bara en stilla lunk. Stilla men gruvligt effektiv, uppenbarligen, när jag tillåter mig att göra saker i min egen takt.

Efter att ha tappat min telefon i golvet otaliga gånger genom åren sprack plötsligt glaset i den idag, när den ännu en gång slank ur min hand, medan jag pratade med Linus, och studsade mot altangolvet. Bra. Då fick jag äntligen tummen ur och beställa en ny och snart slipper jag bli frustrerad över allt kortare batteritid, en skärm som plötsligt slocknar, att den hela tiden hänger sig och sådant. Eftersom den dock fortfarande fungerar att använda (om än med risk för blodvite om jag swajpar alltför vårdlöst) behöver jag inte ens stirra upp mig för det. Heller.

Kvällen fick bli bakpotatis med en god röra och ett glas rött till det. Sista avsnittet av Saknad, aldrig glömd, på SVT Play. Jag gillar Nicola Walker något alldeles väldigt mycket. Trovärdig, skarp och... varm.

Imorgon? Vem vet? Men det är ju söndag och jag har ju tänkt ut en fin rutin för alla hemmasöndagar så en lång promenad blir det ju. Lite trivsamt pyssel, kanske. Och någon film frampå kvällskanten.

Apropå film... en gammal älskling... egentligen två... eller... vänta nu... tre..?

Perfect Day - Lou Reed 

men varför..?

Laugarvatn. Utan mig.

Chefen frågade om jag kunde tänka mig att kommentera något i någon slags information till lärarstudenter på Linné, som är tänkt att locka hit fler VFU-studenter (och jag som trodde VFU-studenter har svårt att få bra praktikplatser?) och jag sa, efter viss tvekan, ja. Att jag aldrig lär mig. Kommunens kommunikatör kontaktade mig och ville bestämma träff, idag på morgonen, för att dels ställa några frågor - vilket känns helt okej - och dels ta ett foto - vilket inte alls känns okej. Jag avskyr att vara med på bild. Verkligen avskyr. Fan också.

Laugarvatn.
Med mig. På
avstånd. Bra.

Och så alla dessa äpplen. Transparente Blanche. Fantastiskt mjälla och söta men alldeles för många. Jag äter och ger bort men har inte en chans mot trädet. Igår fyllde jag fyra stora säckar med fallfrukt, och körde till ristippen, för att kunna klippa gräsmattan ordentligt. Och för att jag inte nödvändigtvis vill locka fler getingar än nödvändigt. Innan jag gick och la mig hade det fallit ner motsvarande en liten säck till... och då är ändå trädet knökafullt! Jag har lagt ut en inbjudan till allmän äppelpallning på facebook och hoppas det ska ge resultat.

Cosmik Debris - Frank Zappa

gamla hjulspår

Helgen var fin och trivsam. Jag hade egentligen inte alls tänkt åka ner till Bunkeflostrand men nu blev det ändå så och därför fick jag mysa med både Linus och Rodeys. Som vanligt hann vi med att prata, promenera (Häckeberga), strosa i stan (Möllevången etc), äta gott, prata mer, fika, kolla på film, gosa och leka och busa och läsa sagor med Sigrun, en random runda på landet (Svaneholm) och innan jag körde hemåt på söndagen var vi ute på Sturup Raceway och Mike körde några heat med sin motorcykel. En ny miljö för mig, med doft av olja och bensin och ett ständigt muller. Mike hade klokt nog anmält sig till en "långsam" grupp, och han gjorde bra ifrån sig men... satan i gatan vad proffsen körde fort! Kul!

Och så var det plötsligt arbetsvecka igen. Måndag. Äntligen med elever! Det var fullt ös direkt och nu, efter mer än tio år i yrket, känns det skönt att ändå ha så mycket rutin, så mycket trygghet och säkerhet. Det behövs för alla ad hoclösningar, schemastrul, förvirrade ettor och allmänna brandkårsutryckningar. Det var gott att komma till gymmet efteråt och koppla bort allt och bara köra. Tyvärr tar rehabövningarna så mycket tid att jag fick kapa ner på lite av det andra. Mer än två timmar vill jag inte att ett pass ska ta. Idag ska jag dit igen, men då blir det cykling!

Väl hemma orkade jag bara ringa och prata med Jenny en stund, värma lite i förväg preppad middag och se ikapp en teveserie. Sedan fick det bli sängen. Jag somnade ovaggad. Allt är tillbaka som det brukar vara, alltså. Men... det känns rätt bra.

Back In The Old Routine - Strawbs

det rullar på

Þingvellir. Fint ressällskap!

Lättsam och chosefri kickoff med kollegorna. Vi bodde i små stugor vid en vacker golfbana, ägnade oss åt provapågolf, kubb, speedwaykrocket, poängpromenad, powerwalking (jag och två till) och att bara sitta och samtala. God middag på kvällen. Långsam frukost på morgonen och sedan tillbaka till The Mothership. Jag har diskat undan en del tråk och kan nu fokusera helt på att få till bra uppstarter i mina kurser, dvs intresseväckande (förhoppningsvis...) lektioner. I eftermiddag föreläser James Nottingham för oss. Jag har lyssnat till honom tidigare (i vintras) och ser fram emot det här - inte minst eftersom jag vet at vi ska arbeta utifrån hans idéer under läsåren som kommer och jag kommer bli ganska involverad i det.

Träningen... I tisdags blev det en rejäl powerwalk och sedan slog Träningsvärken Allan till med full kraft. Inte som ett resultat av gåendet utan det är måndagens styrkepass på gymmet. Att jag aldrig lär mig? Jag körde ju för fullt och ungefär som innan jag tog några lata veckor. Igår, efter jobbet, körde jag bort till gymmet igen och tänkte att det nog är lika bra att krossa vidare, oavsett. Plus att jag ju fick några viktiga rehabövningar (knäet), vid sjukgymnastbesöket i tisdags morse, som jag ville komma igång med. Jag tror det var en bra idé. Jag har i alla fall inte ondare i kroppen idag - men just igår var en del moment rent sadistiskt smärtsamma. I eftermiddag ska jag cykla någon timme. Det får jag göra, sa sjukgymnasten. Men inte springa på tre veckor - till att börja med...

Ösregn ute. Bra. Det behövs. Och jag har något att skylla på så jag "slipper" klippa gräset i eftermiddag. Det känns som en ganska tidig start för tända-ljus-frukost men... det är mysigt!

Born To Be Loved - Lucinda Williams

början

Hvalfjörður

Jomen, det gick väl bra det här. Det är ju det gamla vanliga, förstås, med knasiga scheman och för lite och för mycket (jo, faktiskt!) utlagt av kurstid, och gruppindelningar som inte är klara och fan och hans moster. Men det hör liksom till. Det vore nog läskigt att komma till jobbet och upptäcka att allt redan var på plats och i box. Tror jag. Och jag är väl knasig, men jag tycker det är roligt att börja jobba. Inte roligt som i trevliga fester, dagar med la famiglia eller sköna resor, men som alternativ till att gå hemma och dra... Jag tänker på det ibland. Jag hoppas att jag fortfarande arbetar för att leva och inte tvärtom.

Och så har jag dragit igång gymrutinen igen. Den halva timme jag kommer att glida in senare på måndagseftermiddagarna, det här läsåret, kommer tyvärr innebära att jag måste knö med en massa andra, men det får väl svi över. I gengäld kommer jag också kunna träna en tidig morgon, varje vecka, och glida in på jobbet lite senare.

Så. Let the games begin. And may the odds be ever in my favor.

Och nu... lite skolnostalgi:

Ballroom Blitz - The Sweet

slutet

Vaknar tidigt, men väljer att rulla in mig djupare i täcket och somna om en stund. Vid åtta är jag ändå nere i köket och har fått på kaffet. Jag har en plan för dagen. En slags höstens söndagsrutin jag vill skapa. Jag vill att mina söndagar resten av hösten (jo, det är höst nu) ska vara vilsamma och sköna. De ska innehålla en rejält lång och rask promenad, en god måltid, lite egenpyssel, eftertanke, läsning och så lite tittande på film, eller serier. Dagens runda blir nästan två timmar. Genom någon liten by och förbi en sjö och vidare in i skogen. Det doftar gott. Av goda vännen igår fick jag ett par grabbnävar kantareller och på min promenad hittar jag några fler och de får bli stommen i en krämig risotto. När jag kommer hem ser jag ett meddelande på telefonen. En vän har varit här och plockat sig äpplen. Bra. Jag kan omöjligen ta vara på ens en bråkdel av allt som börjar bli moget nu.

Så här när hela arbetsåret ska startas upp är egenpysslet lite mer omfattande än det behöver vara andra söndagar. Kalufsen är urblekt och får lite livgivande färg, liksom naglarna. Jobbdatorn sätts på laddning, träningsväskan packas och garderoben ses över. Semestern är slut och tänk... jag tycker det ska bli gott att komma igång och arbeta igen.

Ute faller ett tungt regn och katterna har smitit in i stugvärmen och lagt sig tillrätta på sina respektive favoritplatser. I fönstren har jag tänt ljus. Det är dags att gotta ner mig i fåtöljen, med en filt, och kolla ett par teveserieavsnitt. Jag börjar med Indian Summers.

Blue Soul - Graveyard

ticket to ride

Kjósarskarðsvegur, dvs 48:an

Ganska bra lördag. Var uppe hyfsat tidigt och hann pyssla undan och dammsuga innan lång caféfika med en god vän. Sedan läsa, telefonera med Johanna, boka flygbiljett till höstlig storstadsresa och laga middag till och med en annan god vän. Fin kväll med gott samtal. Mörkret faller tidigt nu och i fönstret tända ljus. Sixten gillar att ligga i mitt knä och bli killad under hakan och tjuvlyssna.

Nu väntar sängen och ljudboken. Jag måste trappa ner på läslyssningen. Det håller inte att lyssna i timtal om dagarna, längre. Ligger miltals efter med nyheter och intressanta poddar. "Måste" börja dagen med lite radio och nyheter och försöka hålla läslyssningen till kvällarna, och till träningen. Jag får väl gå och lägga mig riktigt tidigt...

I Love You More Than You'll Never Know - Blood, Sweat & Tears

slowly - but steadily?

Uppstart...

Liten utekväll igår med kollegor. Mest uppdateringar efter sommaren, uppblandat med lite anekdoter och byskvaller. Men ändå väldigt trevligt på alla sätt och vis, om än lite sorgkantat då en av de kollegor jag trivs allra bäst med, och har haft så mycket utbyte med genom åren, byter arbetsplats och slipper pendla mer. Vi har dock kommit överens om att fortsätta hålla kontakten, både privat och yrkesmässigt. Det blir fint. Och jag är lite avis också... kanske är det dags för mig också att lyfta, framöver? Jag tror inte en ska vara alltför länge på samma arbetsplats. En blir bekväm av sig. Jag går i på sjunde läsåret på VMG nu och något år till vill jag vara kvar, men sedan borde jag kanske se mig om efter nya stigar att vandra, och marker att bryta?

Vännen Erica här på lunch. Det är så roligt att laga mat när en har någon att dela den med! Så jag gjorde potatispizza, vilket har blivit en av mina favoriter i all sin geniala enkelhet. Receptet finns här, och den enda modifieringen jag gör är att jag byter ut yoghurten mot sojamjölk. Osötad. Jag hade kanelbullar i frysen, så de fick bli efterrätt tillsammans med en mugg av Byns bästa.

Nu kaffar jag lite till och låter en idé (jobbrelaterad) försiktigt ta form.

The Sound of Silence - Nouela

sparka igång

På måndag börjar jag arbeta igen. Jag måste kicka igång hjärnan. Den har hela semestern matats med ljudböcker (hela Game of Thronesserien och några krimböcker av Arnaldur Indriðason) och naturupplevelser, samt umgänge med familjen (och några få vänner). Det är just vad jag behöver under sommaren, men nu måste jag bli strukturerad, fokuserad och börja planera och vara kreativ, igen. Som vanligt tog jag med några viktiga böcker att läsa, vid läsårsslutet. Och som vanligt har jag inte ens öppnat dem. Men det är ju flera dagar kvar! Jag hinner! Jag har fått mitt schema också och det ser ganska vettigt ut, även om jag inte ännu kollat upp grupper och räknat på utlagd tid.

Resten av ledigheten ska jag alltså sakta skruva igång mig. Och måla badrumsfönstret. Jag ska lättsamt dra igång mina träningsrutiner och komma mig i säng i hyfsad tid så jag pallar släpa mig upp om morgnarna. Jag tror inte på chockterapi i det avseendet. Och jag tror att jag måste lyssna lite på radio, och kolla tevenyheter, så jag blir uppdaterad på vad som händer i världen. För jag har faktiskt avskärmat mig en hel del, och det alldeles medvetet. Jag har liksom tagit semester från det mesta. Fast ikväll ska jag in till Kalmar en sväng och träffa några kollegor på en uteservering. Det kanske kan få mig att spåra in på "rätt" frekvens?

Annars, då? Status: Quo. Jag får fylla hösten med saker att se fram emot. En helg med mina systrar. En långweekend i storstad, med Johanna. Opeths nya. Sigge, då. Och såklart mina sköna barn och deras hjärtevänner. Dejtingsajt? Nope. Never. Ever. Orka, liksom.

Nåväl. Solen skiner. Himlen är mestadels blå. Men i vinden ligger hösten på lur. Sommaräpplena faller och jag måste ut och plocka upp dem och slänga dem på ristippen. Det känns som ett förfärligt slöseri men jag har inte en chans att ta vara på dem alla och ingen verkar vara intresserad av dem.

Perfect Day - Lou Reed

om island vore en religion...

När en kommer till en plats och känner sig hemma, som att en hör till. Eller skulle kunna. Jag tror det finns ett uttryck för det. Island är så för mig. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något med naturen. Den sätter mig i någon slags stämning. Den gör något med... själen? Samtidigt som jag skriver det ser jag att det låter ruskigt cheezy, men ändå är det på något vis så det är.

Jenny och jag, då. Two birds of a feather. Vi bara körde omkring och njöt. Lät naturen sätta agendan. Gjorde avstickare. Stannade och tog in fantastiska vyer. Körde omvägar. Och någon gång tillbaka. Korsade våra spår. Såg samma landskap från olika vinklar. Vi gjorde det en ska göra; Þingvellir, Strokkur och Gullfoss, förstås. Blå lagunfällan gick vi inte i utan letade upp ett vanligt litet hett bad, dit folket från trakten gick, i Laugarvatn. Jag simmade i den iskalla lilla sjön, också. Vi sov på airbnb (Reykjavik), vandrarhem (2 nätter i Stykkishólmur) och i bilen (2 nätter vid Hvalfjörður). Fikade på caféer, fina restauranger, grillade ute i naturen, åt medhavd mat köpt på stormarknad och drack morronkaffe på bensinmackar. Vi var ute och spanade på valar - och fick se minke whale och whitebeaked dolphins - och vi vandrade upp mot Glymur, som är Islands högsta vattenfall. Där fick vi ju bryta halvvägs på grund av mitt pajade knä, men det var ändå en vacker vandring, så långt den varade. Kikaren var verkligen en bra grej att ha med, både för att kika på fåglar och för att ta in avlägsna landskap.

Vi föll i trans över enorma lavafält och miljoners grymma vattenfall, det ena vackrare än det andra. Väjde för får på vägarna och såg längtansfullt upp mot lockande glaciärer (men vi hade inte bil nog att kunna köra upp), fascinerades av grottor, imploderade vulkankratrar och alla dessa sjöar och vattendrag. Vi gick på ett par muséer och vi fantiserade kring sagorna om de män och kvinnor som slagit sig ner på ön och försökte förstå hur ön kan ha sett ut när den till stora delar var täckt av skog.


Vi provade att äta surhaj (ja, helt klart ett avsteg från min kost men vafan...) ute på en gård på Snæfellsnes, där familjen berett denna delikatess (?) i många generationer och förälskade oss i de små lunnefåglarna som fiskade i hamnen i Stykkishólmur och sedan bojkottade vi krogar av bara fan, när vi var tillbaka i Reykjavik och upptäckte att folk äter dessa små raringar. Ja, vi strosade i stan, också, drack öl på svincoola bakgårdsserveringar och spanade på folk. Vi knäckte uttalskoden, hyfsat, och var ute och red på islandshästar, bara Jenny och jag och guiden Dani, som var från Brasilien, hade bott i Barcelona fem år och nu ville prova på något nytt. Vi skrittade över porlande bäckar, töltade fram i det höga gräset, satt av och halvlåg i solen och filosoferade en stund innan vi vände tillbaka och fick oss en härlig galopp. Turismen på Island växer fortare än islänningarna riktigt hänger med, berättade en man jag pratade med i Borgarnes. Jo, vi märkte det. Ibland fick vi fara långt och länge innan vi hittade ett fik längs vägarna. Samtalen snurrade en del kring att starta upp ett av de där saknade caféerna. Var, vad och hur. Tänk om...

Þyrla!

Och ändå... vi har ju bara skrapat lite på ytan. Vi valde medvetet att bara lära känna en liten del av ön. Nästa gång blir det en annan del - och andra äventyr. Det går liksom inte att bli färdig med Island. Jag blir det nog inte, i alla fall. Och till nästa gång grottar jag ner mig i Arnaldur Indriðasons krimböcker och ser The Lava Field (Hraunið) på Netflix. Och drömmer lite.

Om Island vore en religion...


... skulle jag vara troende.



Annars, då? Det är som det är. Inte sämre. Men inte heller bättre.

Joga - Björk

summa summarum

Näsby

Vi åkte över till Öland, Johanna och jag. Ja, Stitch var också med, förstås. Lena erbjöd oss låna den lilla stugan i Gräsgårds hamn, en natt, och vi nappade. Vi ägnade oss helt åt södra delen av ön. I mitt tycke den vackraste delen. Vi gjorde små avstickare ner mot havet, mumsade medhavd fika på en filt i gröngräset, strosade ute vid Långe Jan och köpte oss varsin glass. Stitch badade en stund i det kalla österhavet, vid Näsby, och när kvällen kom och vi installerat oss i stugan grillade vi. Det var inte så varmt, när solen gått ner, så vi satt inomhus och pratade och spelade kort. Ett par gånger gick vi ut, med Stitch, och förundrades över hur Vintergatan syntes alldeles tydligt som ett brett stjärnband över himlen. Inga ljusföroreningar som störde. Vackert.

Gräsgårds hamn

På onsdagen körde vi till Falkenberg. Åt lunch med Linus och sedan körde jag söderut. I Lund hälsade jag på en god vän, fikade och fick ett litet fint teakbord (eller kanske är det mer som en byrå?) och sedan fortsatte jag ner till Bunkeflostrand. Matilda och Mike i USA så jag delade lägenheten med en av Mikes vänner som just börjat jobba i Köpenhamn och väntar på bostad. Torsdagen la jag på Louisiana och sedan stros i Köpenhamn, med ett besök på Papir-Øen som avrundning. När en ska flanera fungerar det väldigt bra att vara helt själv, så en kan gå dit en får lust för stunden. Intalar jag mig. Hur eller hur var det en fin dag. Fredagen fick bli promenader och lite småshopping (bland annat lite proviantering på Astrid och aporna) i Malmö och middagen blev en smarrig falafelrulle på Möllans Falafel. Det här är inte en reklamblogg, men det veganska utbudet på detta ställe är galet! Och på hur många snabbmatssyltor kommer personalen ut på uteserveringen bara för att fråga om maten smakar? Rekommenderas å det grövsta!

Poul Gernes

Lördag morgon klockan sex klev jag upp för att köra över till Kastrup och hämta amerikafararna. Jag sov kasst på natten innan. Jag har varit på Kastrup en triljard gånger, men aldrig kört bil dit och behövt navigera till ankomsthallen... men det gick givetvis alldeles utmärkt. Det mesta går fantastiskt bra om en bara andas lugnt och fint och har en plan. Det var ljuvligt att träffa dem igen och jag kan svära på att Sigrun har växt en hel massa på dessa tre-fyra veckor, sedan vi sågs sist.

När vi ätit frukost (Mikes vän och vännens flickvän hade fixat medan jag var över) körde jag hemåt så att lilla familjen fick lägga sig och sova. Resten av eftermiddagen och kvällen ägnade jag åt att smågreja lite här hemma, vattna, plocka in tomater och se ikapp lite grejer på SVT Play. Och så har jag då (kanske sist i hela världen?) skaffat Netflix. Det började med att jag och Johanna lånade Mikes konto förra veckan för att se en serie Johanna rekommenderat mig, Rita, och sedan var jag liksom lite fast. Jag har ju inga tevekanaler så en tjänst där jag själv kan välja vad och när känns bra. När jag får fiber tror jag att jag ska ha en tjänst till, HBO Nordic. Kanske. Höstkvällarna är långa och mörka...

Någon är glad att vara hemma igen!

Sorceress - Opeth