sorg

En av syrrorna ringer. Det är inte så bra med mamma. Det går liksom inte att värja sig mot att hon utvecklar demens och det är jobbigt för henne, när hon förstår det, och för pappa hela tiden, som ju måste ha styr på allt. Vara den vuxne. Och det är så sorgligt alltihopa. Min mamma är inte gammal. 76 är ju liksom ingen ålder egentligen och för övrigt är hon frisk, rask och rörlig. Nu ska de i alla fall flytta och det tvärt. Till en annan ort och vi vet inte varför och ingenting men de har väl sina skäl. Vänner och sådant. Men... om en månad? Varför har de inget sagt? Det praktiska löser sig ju med flyttfirma och sådant, men hur blir det med mammas minnesstörningar, eller vad en ska kalla det? Och hennes ständiga oro. I en ny miljö, i ett nytt hem och en bit bort från oss allihopa? Inte för att de bott nära tidigare, sett från till exempel min horisont, men de har ju bott desto närmre yngre syrran och helahennes familj. Och så snart? Syrran och jag gör en liten plan om att hälsa på dem tillsammans, snarast möjligt, och se om de behöver hjälp med något och - om en ska vara väldigt krass - träffa dem innan mamma kanske blir ännu sämre, vilket vi tror kan ske vid det stresspåslag en flytt kan vara...

Så... festen jag tackade ja till häromdagen får vara. Det blir säkert fler möjligheter till det... Men kanske inte så många att träffa, och prata ordentligt, med min mamma. Och den tanken gör ont. Så ont.

Jag minns att hon förr gillade att städa till den här...

Nausikaa ensam - Ingvar Lidholm feat. Elisabeth Söderström