gift vid första ögonkastet?

Det är nu jag drömmer om sommaren som gick - och den som kommer...

Det har blåst rätt ordentligt i natt. Jag tänker att mitt hus stått pall sedan 1937 och ridit ut många stormar men det är ändå svårt att sova när det knakar och knäpper, slår och dundrar. Så det fick bli en skön sovmorgon och sedan en morronrocksrunda (vit fluffig morronrock och rödrutiga gummistövlar är det nya svarta) på tomten för att överblicka vad som hänt. Bortsett från en nerblåst plåtbit uppifrån nocken, soptunnor ute på gräsmattan och en vält trädgårdsstol hade inte mycket hänt. Jag har väl inte så mycket löst på mina ägor, helt enkelt. Och den megastora björken är ju friskförklarad av en arborist så den behöver jag inte oroa mig för i år, i alla fall...

Nu sitter jag här med kaffe i handen, skidskytte på teve, raggisar på fötterna och katterna ute på spaning. Skönt med en riktig vilodag!

Snart igen...

I en av sina böcker (jag tror det är Naiv, super) beskriver Erlend Loe hur huvudpersonen går genom en park i Oslo och möter en söt tjej. Under de få sekunder som förrinner medan de passerar varandra hinner han dejta henne, bli kär, gifta sig, bilda familj, få relationsproblem som är oövervinnerliga, bli ovänner och skiljas... Sedan ser han henne aldrig mer.

Just den där scenen har fastnat i mitt minne, trots att det måste vara minst tio år sedan jag läste boken. För jag känner igen det där med hur tankarna skenar iväg, alldeles utan att jag ibland vill det. Jag tror det är fler än jag som nickar när de läser det här.

Men... hur skulle det vara om en faktiskt gjorde så... alltså gifte sig första gången en sågs och sedan jobbade utifrån det? Skulle det fungera? Vem skulle ens våga? Jag tror sannerligen inte jag skulle, men... tänk så många äktenskap som arrangeras (och som har styrts upp på det viset även här i vårt land - och det för inte så länge sedan) och som sedan verkar hålla?

I julas pratade syrran Malin om en serie hon sett på SVTFlow, Gifta vid första ögonkastet. I fredags var det - som så ofta - inget sevärt på teve när jag inte längre hade energi för någon annan aktivitet och jag kom att tänka på det där programmet. Så jag började kolla. Mest i någon slags sensationslystnad. Vad kunde det vara för märkliga människor som ens ville ställa upp på ett sådant experiment? Och jag fastnade. Såg samtliga avsnitt i en följd. Deltagarna var alldeles vanliga, sunda, friska människor med självständiga liv och intressen. Vuxna som av olika anledningar inte hittat den där personen som de ville, eller kunde, dela resten av sitt liv med. Matchningen sköttes av en expertpanel och paren fick stöttning med parterapisamtal och liknande under de fyra veckor experimentet varade. Jag ska inte avslöja hur det gick, men låt mig säga att... jag ganska tidigt förstod vilka par som skulle göra vilka val.

En av de saker serien, och experimentet, ville visa var att det finns en rejäl koppling mellan input och outtake... om en nu är kompatibel alls (och det trycktes mycket på vikten av att just vara lika varandra - det handlar alltså inte om "opposites attract" - enligt de där experterna). Och inte någon av parterna har en erfarenhetsryggsäck att släpa på, som hen vägrar att ens kika i.

Skulle du våga?

Blir du nyfiken kan du ju kolla HÄR. Serien ligger kvar ett tag till på SVTFlow.

Did You Give The World Some Love Today - Doris

(Lite tankar efter gårdagens springtur...

Haha. Jag är så lättlurad.

Om jag springer åt ett visst håll, så delar sig den vägen efter någon km och tar jag av åt vänster blir det oundvikligen en mil, medan att ta höger innebär ett otal möjligheter - allt från ca 4,5 och uppåt. Redan efter några hundra meter var jag klafsvåt och iskall om fötterna (slask de luxe, ju) och tänkte vara lite snäll mot mig själv och svänga höger. Men så upptäckte jag att allteftersom jag blev uppvärmd frös allt mindre om fötterna. Så... i sista momangen svängde jag... vänster. Hehe. Blåst!

Det blev en intressant mil, i regn och vind på slaskhalkig grusväg, där jag sprang i bilspåren eftersom det blev för tungt att springa i mitten av vägen där kanske greppet var bättre men också tyngre att springa. Något har helt klart hänt, för jag liksom bara matade på. Backe upp och backe ner (lite försiktig i utförslöporna mht till halkan) och bara fortsätta. Jag och vägen och skogen. Varm och upprymd.

När jag kom hemåt kunde jag lurats en gång till, och förlängt rundan något, men... valde att vara lite schysst ändå och avsluta. jag kände mig ändå oförskämt pigg och fräsch i benen och eftersom jag ändå hade så nära hem så klafsade jag rakt genom vattenpölar och slaskhögar så det stänkte långt upp på benen. Trots våttunga skor och slabbigt underlag blev tiden 61:36.

Jag vet. Jag skulle ju inte ta tid, men när jag kom in räknade jag ihop längden på min spellista... för jag kände att detta nog gått ganska bra. Himla kul! Inte minst när jag vet att springandet är härligt oförutsägbart och att nästa runda kan vara en absolut skitrunda.)

tankar om att springa (läs inte det här om du är ointresserad av att jag springer ;))

Jag är med i en facebookgrupp för tjejer som springer. Blev inbjuden häromdagen av Linda, en av mina inspirationskällor sedan flera år. Jag ser att många i gruppen har tävlingar som mål eller morötter och det är helt fantastiskt! För dem. Själv kan jag inte se mig själv springa några tävlingar alls. Däremot tycker jag att det är kul att tävla med mig själv. Ja, jag kan inte låta bli, helt enkelt!

Jag tog upp springandet i maj -14 efter flera års träda (jag har ju tränat annat så som gym, cykling, pw och simning - till och från och i perioder, dock regelbundet nu sedan hösten 2013) i förhoppningen att ett ont knä skulle tillåta mig att så småningom springa 5 km. Hittade ett riktigt mesigt upplägg som jag trodde jag skulle klara. Det skulle pågå i TOLV veckor och i början såg träningspassen ut som så att jag gick 3 minuter, "sprang" 1 min, gick 2 min, "sprang" 1, gick 2 och sedan var passet slut. Jag tyckte ju att min grundkondis egentligen var god mtp annan träning, men minns hur hemskt det var att springa EN minut. Trodde jag skulle dö. MEN... jag höll fast vid programmet - även när jag ganska snart märkte att jag skulle kunna fuska och springa mer... och det funkade! Knäet har inte en enda gång hindrat mig från att springa, jag fixade mina 5K efter de 12 veckorna och har allt mindre ont. Nästan aldrig, faktiskt - och aldrig i samband med löpningen.

I oktober sprang jag min första mil, på flera år, och nu är målet 10K sub 60. Snart där! Nu i veckan sprang jag drygt 6 km på en snittid av 5:56 min/km. Det börjar arta sig!


Och... löpningen har gett mig så mycket annat än själva distanserna och orken och allt det där. I onsdags kväll, t ex, invigde jag min julklappspannlampa med att förlägga större delen av en 6,5K-runda uppe i skogen, på en mörk väg, och dessutom var det första gången jag vågade mig ut för att springa i snö och halka. Belöningen var ett helt magiskt pass. Det var inte jag mot naturen. Det var jag och naturen. Med den! Tystnaden i sagoskogen, diset och den smala ljuskäglan och känslan av att bara f l y t a fram. Allt funkade perfekt; steget, knäet, andningen... allt. Jag kände mig urstark och oövervinnerlig! Jag var så uppspelt efter träningen att jag inte kunde somna, senare på kvällen. Om och om igen gick jag igenom rundan i huvudet. Lyckobubblor, liksom. Endorfinrus!

Jag har inte heller sprungit i ymnigt snöfall. Just nu vräker det ner. Enligt min plan ska jag springa senare i eftermiddag och om det fortfarande snöar... so be it! Ingen tidtagning idag. Fokus: njutningen!

Joga - Georgi Kay

oxveckorna

Idag börjar jag jobba igen, efter arton lediga dagar. Arton livsnödvändiga dagar, kändes det som innan ledigheten. Och så känns det fortfarande. Jag var så trött efter hösten och behövde verkligen de här dagarna av vila och återhämtning. Mixen mellan familje- och socialt liv och självhet har varit alldeles lagom. Igår var jag nästan handlingsförlamad och det brukar betyda att jag behöver komma igång med arbetet igen. Och det gör jag nu. Enligt gamla talesätt går vi nu in i oxveckorna. Den långa period som föregår påsken. En tid av enbart arbete - hårt arbete - och inga extra helger eller andra förlustelser.

Lyckligtvis är det inte riktigt så för mig, som lärare. Arbeta hårt - ja. Givetvis. Men oxveckorna bryts av sportlovet. För det har jag ännu få planer. Enda som hittills är bestämt är att jag ska se thrashorkestern Vexator live. Jag har ju funderingar på Istanbul också, men vill egentligen hellre till Saudi över påsken. Bådadera låter sig inte göras... Lyxproblem, jag vet.

Fast jag behöver lite muntrationer för att ta mig igenom de här veckorna, oavsett. Något trevligt helgnöje att se fram emot. Som en fikadejt eller en kul utflykt. Jag ska se vad som kan tänkas finnas runtomkring att hitta på. Och så ska jag givetvis fokusera på mina mål. Vågar jag hoppas på fortsatt barmark och lite hyfsade temperaturer så jag kan springa ute några gånger till? Nu när jag har riktigt, riktigt bra träningsrutiner har jag börjat fokusera på kosten. Inte så att jag ätit skräp förut. Det är mer att jag har svårt att hitta balansen för vad och hur ofta/mycket just när jag tränar 5-6 dagar per vecka. Har ju fortfarande lite vikt jag vill bli av med, samtidigt som jag ska orka springa och styrketräna osv.

Och så har jag ju läsningen. Jag fick tipset (igen...) att föra journal över böcker jag läser. Jag borde börjat ungefär 1964 med det... men tänker ändå ge det en chans. Om inte annat får jag ju anledning att köpa ännu en fin anteckningsbok. Igår läste jag Arkan Asaads Stjärnlösa nätter. Ett angeläget ämne och en intressant berättelse men jag kände mig ändå inte över hövan imponerad. Det är något med språket i boken. Kanske skulle han vunnit på att inte hitta på fingerade namn utan bara skrivit det som öppet självbiografiskt, vilket det ju ändå är, om jag uppfattat saken rätt? Hur eller hur ger jag honom en chans till och om ett litet tag (jag köar på bibblan) ska jag också läsa hans Blod rödare än rött.

Av signaturen "romantiker" får jag återkoppling på söndagens skriv, i kommentarsfältet. Inte det minsta aningslöst. Bara intressant och till eftertanke manande. Jag funderar på det hon säger. Svarar. Tänker vidare om rädslor. Är det så att det finns en utbredd rädsla för det som kan komma efter en förälskelse? Och om så är fallet - vågar då folk ens bli förälskade? Kommer fler och fler att gömma sig bakom uttalanden om hur himla skönt och fritt och bra singellivet är, döljandes sina rädslor för såväl åtaganden som misslyckanden? Och bli allt ensammare, allt mer isolerade? Något att fundera på.

Jag har nytt schema perioden som börjar nu. Fler lektioner. Nya kurser. Jag är, just den här tidiga morgonen (ja, det tog emot lite att kliva upp idag - det erkänner jag gärna), väldigt glad att jag, trots den där stora tröttheten, planerade de första arbetsdagarna noggrant innan jag gick på ledighet. Om en stund kan jag gå ner till jobbet, slänga på en mugg kaffe, hälsa på vår nya administratör (?) och plocka fram ett par dagsaktuella artiklar att jobba med under fösta arbetspasset. jag vet att jag kanske låter både kaxig och dryg, men... arbeta på min ledighet? Nejtack. Icke. Eller som en liten en brukade säga förr: "Inte aldrig alls".

Men nu är det alltså dags. Spikskorna PÅ!

Winter Is All Over You - First Aid Kit

verkligen och egentligen och... ändå

Det är just när jag stänger av teven och släcker ner mitt hus, borstar tänderna och kryper ner under täcket som tankarna brukar komma. Eller... mer känslor än tankar, egentligen. Känslorna triggar dock igång tänkandet. Just där, mellan natt och dag, känns huset särskilt tomt. Tomt och lite, lite... meningslöst.

Visst är det skönt att breda ut mig i sängen om jag vill (fast det vill jag sällan; jag sover nästan alltid ute på yttersta kanten) och fint att själv bestämma när lampan ska släckas, men...

...det är också lite ensamt. Just där och då. När jag vaknar om natten för att månen lyser mig i ansiktet, en bil passerar ute på gatan eller jag är törstig då känner jag mig inte ensam alls. Då vill jag ju bara somna om, fortast möjligt. Men när jag vaknar en sovmorgon känns det sådär igen. Att få vakna med någon. Det tycker jag om. Ibland.

Egentligen ska en inte skriva sådant här. Aningslösa personer kommer att tro att de får veta något exklusivt om mig. Att de lär känna mig ännu lite mer. Kommer att tolka det som att jag är ledsen och ensam. Det är jag ju inte, egentligen. Framförallt är jag inte ledsen - tvärtom! Jag känner oftast glädje och lycka just över detta mitt liv. Som jag bygger mig. Som jag valt. Därmed har jag också valt självheten, sådan den nu ser ut. Ja, den är faktiskt alldeles självvald. Det har naturligtvis funnits alternativ de senaste åren. Men... av olika skäl har jag låtit vägar skiljas.

De aningslösa kommer att prata. Om mig. Kanske rentav med mig. Gör inte det, tack. Då avslöjar du dig som just... aningslös.

För du förstår... det är inte alltid så. Med känslorna. Med tankarna. Med... verkligheten.

A Winter's Tale - Queen

sun-day

Sitting on the outside, lookin' in...
(och ja, de senaste regnen har satt sina spår, men jag kunde inte bry mig mindre... ;))

Idag fick jag så äntligen till en riktig sovmorgon. Vaknade till vid sextiden, men somnade snabbt om och vaknade långt efter nio, efter trassliga drömmar. Sitter i skönaste tevefåtöljen med Vinterstudion på teven (fast utan ljud, än så länge) och Romarrikets härskarinnor på SVTPlay, i laptopen. En stor mugg kaffe på det lilla glasbordet, bredvid mig. Ute skiner solen från en kallblå, molnfri himmel och även om detta ska vara veckans vilodag för mig (ingen träning!), så lär jag ju ändå ta en skön promenad och tanka ljus och d-vitaminer.

Det här får vara en bra dag att... tänka på.

Winter Song - Lindisfarne

flaskpost!

Efter en idé från min syrra Malin pimpade jag ett loppisfynd medan middagsmaten (Kyckling Impromptu, broccoli och basmatiris) puttrade färdigt.

Än står glasflaskan tom men jag skulle till exempel kunna ta en liten pappersbit och skriva dagens datum och att jag och härliga vännen Malin tog en välgörande dagsljuspromenad i småregnet och att jag därmed kom igång, och är i fas med, nya 69-daysutmaningen.

Idén är nämligen att en skriver ner trevliga händelser, vardagsguldkanter, uppnådda små (eller stora) mål och andra kul grejer som gör en glad på små lappar, allteftersom de händer, och stoppar ned i burken och sedan går man igenom sina roliga och bra minnen vid årets slut. Som en slags hjälp och påminnelse om allt det värdefulla och sköna som sker i det lilla livet och som tenderar att tas för givet eller kanske förfalla i glömska. Jag tycker det är en lite rar idé och tänkte se om den kan vara något för mig. Om inte annat blev det ju rätt snyggt.

Eders,
leg. pysslare.

Kaffe och en cigarett - Olle Ljungström

berg-och-dal-vana men aldrig några nyårslöften

Så här års frestas en att se sig om över axeln, på året som gått, och samla ihop milstolparna. Så länge en inte förlorar sig i det som varit, fastnar, är det väl helt okej, tänker jag.

Mitt 2014 har bjudit på såväl ups som downs, för mig som för alla andra. Det som gör mig glad, nöjd och också en smula stolt är hur jag väljer att hantera framförallt det som inte är så positivt, eller kul. Jag väljer att inte haka fast i det där. Många år sedan offerkoftan åkte av och slängdes i soporna. Jag formar själv mitt liv. Ansvarar för det.

Januaripromenad

JANUARI
Stillsam månad. Jag kikar igenom bilderna i min dropbox och det är mest bilder på katter, kvällspromenader i snön, lite motionscyklande på gymmet och ljustända ensamfikor. Det fanns annat också, men... det håller jag för mig själv...

Februarikatterna

FEBRUARI
Mera ensamhet men också en resa till Malin i Stockholm och en smarrig musselkväll på Akkurat, långlånga promenader i en av världens finaste städer och ett avslut på Skogskyrkogården.

Marshippa och arabisk dans

MARS
En fin månad med löfte om ännu en vår. Stockholmsresa igen, för Matildas möhippa, med bland annat vinterbadpremiär och kroppkakelunch. Promenader på hemmaplan och årets första altanfikor. Förberedelser för ännu en resa till Saudi. Jag sålde också Gamla Bettan och köpte mig en vuxenbil!

Marskatten Torsten

APRIL
Första halvan av månaden var uppenbarligen mycket jobb och katter, att döma av bilderna jag bläddrar bland. Andra halvan tillbringades med Matilda och Mike i Landet Annorlunda. Det var en alldeles underbar resa, det. Jag fick möjligheten att uppleva nya sidor av Saudi, allt från spännande grottor till miljonstaden Riyadh. Camping i öknen, shopping under cover (bokstavligen) och massor av träning och sol och sköna människor. Gott för både själ och kropp!

Al Houfuf

Scarborough

MAJ
Knappt hann jag hem förrän det var dags att, efter sedvanlig nationellaprovstress, packa och åka till England med ett lass härliga kollegor och trevliga ungdomar. Gryningspatrullens morgonrundor var en av höjdpunkterna! En skön utflykt till Stugan Vid Sjön I De Djupa Skogarna, med fin vän och älsklingssonen. Något jag fortfarande håller för mig själv nådde på något vis en slags avslut och blev kanske början på något helt annat. Eller inte.

Sweden Rock

JUNI
Sweden Rock och gott häng med goda vänner, gamla som nya, och så student och mysigt avslutningshäng med kollegorna och sommarskola och midsommar och lör- eller söndagar på en öländsk strand i västerläge och Fina vännen Malin på besök och förberedelser inför ännu en resa...

4th of July in the Cabin

Kärlek på Öland

Vigseln

Hjältarna Jenny och Kenneth landstiger på Omaha Beach

JULI
... som - efter några inledande dagar med Matilda, Mike och Barbara i stugan, i Byn och på Öland  - gick till Frankrike och Matildas & Mikes bröllop på La Flocellière. Vi körde obarmhärtigt nonstop ner men lät hemvägen ta sin lilla tid och hann med Mont St Michel och Omaha Beach och belgiska musslor och nationaldagsfyrverkerier och Trench of Death och - äntligen - Avsluitsdijk och sedan hem och vila något litet, och sola på Öland igen, innan resa till Oslo. En ljuvlig månad då jag fick hänga massor med mina barn!

Fint söndagshäng med Kristofer och Jenny...

... och Andreas och Johanna

AUGUSTI
Mera Ölandssol (kanske blir 2015 året då jag tar steget fullt ut och hyr mig en stuga där?) och så småningom börja jobba och åka till Borgholm (Öland igen!) på fin och hälsosam kickoff och så möta nya elever och tillbringa en helg hos syrran Malin, med familj, i Värmland.

SEPTEMBER
Jobb och två helger i Falkenberg med Linus och Johanna och lite också med vännen R och i övrigt springträning och ett socialt liv på sparlåga.

Linus och Johanna på Promenaden

OKTOBER
Saudiamerikaner och älsklingsson på besök. Familjeträning på gymmet under svett och skratt och höstmarknad i Åfors och som slutknorr springa min första mil och ännu en tur till Falkenberg och Linus och en musikalisk begivenhet och minibarrunda med vännen R.

NOVEMBER
Några dagars ledighet och vila och så Kandidaten J och fullt ös på jobbet och ett par besök på The Tea Room (konstutställning och irländsk-skotsk musikkväll) och en dubbelrockbåtresa med härliga Netti och en trivsam middag med sköna vänner och så träningen, då.

Mildväderspromenad

DECEMBER
Förväntningar och besviken julmiddag (jobbet) och jobbstress och trötthet och ändå mycket trivsamheter och glöggkväll härhemma och träning och pynt och pyssel och lite festligheter och besök och loppisrunda av och med vännen R och hemlighetsmakeri och paketprassel och äntligen ledighet och vila och jul med la famiglia och besök av vännen Malin igen.
Samt en oväntad efterfest.

Vackertväderpromenad

Dessutom var 2014 året då vänskap sattes på prov, och i något fall inte höll måttet, och nya vänner kom till. Träningen satte seriös fart och blev en alldeles naturlig och integrerad del av min vardag, lika självklar som morronkaffe, jobb och tandborstning. Vågen lämnade inte sin undantagsplats i garderoben en enda gång. Men jeans fick gällivarehäng och kjolar ramlade av. Och jag sprang en mil. Flera gånger! Jag var också ganska ensam, mellan varven, på ett sätt som inte alltid känts helt självvalt och bekvämt men jag förlikar mig också med den känslan eftersom jag inte ser några egentliga alternativ. Träffar jag någon som jag finner attraktiv och intressant är det inte ömsesidigt. Och då får det väl vara så. Tänker jag.

Några nyårslöften avger jag inte. Det gör jag aldrig. Men givetvis har jag en plan. En långsiktig. Jag följer den redan och avser att fortsätta på min inslagna väg. Inte omöjligt att planerna behöver justeras längs vägen, men det tar jag då.

GOTT NYTT ÅR! Nu kör vi!

Don't Look Back In Anger - Oasis

skammen

Bertil Vallien

Jag har sett dem. Ni har sett dem, ni också. Vi går förbi och låtsas som vi inte ser. Förstulet lägger vi ibland ner en ynkans slant i en liten bucklig pappersmugg och hastar vidare. Någon tackar översvallande för de ynkans pengarna och vi blir lite generade.

Han har tjockt svart skägg och sitter på någon av de fyra posteringar som tiggarna i Byn bedömt som möjliga att kanske få sig en slant på. Jag brukar ge honom en peng när jag ser honom. Papperspengar. Det har jag råd med. Han blir glad och vi önskar varandra en fin dag, eller god jul och snart ett gott nytt år. När jag passerar med bilen och han sitter utanför Systembolaget brukar han vinka och le. Jag vinkar tillbaka. Och ler.

Hon har ett lite runt ansikte och det lilla som syns av håret, under lagren av mössor och sjalar, är mörkt och hennes händer är brunbarkade och varma när hon tar mig i handen. Oftast sitter hon utanför ICA invirad i filtar och täcken med en liten pappmugg framför sig. Ibland dricker hon te, eller om det är kaffe, ur en liten mugg som hon kupar händerna kring. När jag passerar brukar jag ge henne en peng. En papperspeng. Det har jag råd med. Hon tar min hand och kramar den hårt och ibland pussar hon på den. Det känns alldeles fruktansvärt att någon pussar en på handen för en tjuga, eller ens en femtilapp. Jag rodnar över hela kroppen.

Att dessa två, och ett par andra, har ett sådant bedrövligt liv i sitt hemland att de måste fara norrut, till  vår avlägsna By med sin snö och iskyla (idag är det minus trettonkommanio när jag tassar upp och kollar termometern), för att tigga ihop sitt levebröd är en SKAM. En skam att inte alla människor kan få sin utkomst på ett värdigare sätt än så. En nationell skam. En jävla EU-skam. De avhumaniseras och deras eländighet förminskas genom påståenden att de är organiserade, eller för den delen genom att kalla dem "EU-migranter". De är MÄNNISKOR, för tusan hakar. Människor med namn. Män och kvinnor, mammor och pappor, någons barn och någons käraste. Desperat gör de vad de kan för att dra försorg om sig själva och sina familjer även om detta innebär något av det mest förnedrande som finns - att tigga rika människor (och i jämförelse är vi alla rika) om små smulor. Skulor, rentav...

Igår var Marius och Pamela på samma ställe. Han hade fixat ett par mackor och en mugg med varmt att dricka till henne. Han log mot mig och presenterade henne som sin fru. Vi tog i hand igen och önskade varandra god fortsättning. Men när jag låg hemma i min mjuka säng, med magen full av god mat, under mitt härliga fluffsiga duntäcke undrade jag vafan det betydde. God fortsättning på... vad? Och för... vem?

Turn the Tide - Spiritual Beggars

the bare necessities

På Facebook ser jag att min äldsta och min yngste, tillsammans med svärson och god vän, njuter snö och sol i Trysil. Mellantjejerna är hemma i Oslo respektive på semester i Bangkok (sista dagen) och alla verkar må gott. Bra. Då är jag nöjd.

Själv trotsade jag ett par minusgrader och ett tveksamt snöfall och sprang en halvmil. Fifan vad det var jobbigt att andas in kalluften. I övrigt gick springandet fint och det kändes bra att jag bröt vilodagssviten. Fyra latdagar får räcka. Nu kör jag vidare. I morgon ska jag träna något annat, tänker jag.

Planen för dagen var att göra så lite som möjligt, men vissa saker är helt enkelt nödvändiga, så som lätt proviantering, körande av några maskiner tvätt samt uraskning av pannan och påfyllning av pellets. Bortsett från detta myser jag i sköna fåtöljen, dricker te och lyssnar på Leonard Cohen. Nu ska jag se Djungelboken på teve. Visserligen har jag den på DVD och kan se den när jag vill, men det blir liksom aldrig av. Det får bli en av dagens höjdpunkter. En annan blir Downton Abbeys julspecial.

Ungefär så ser min tredjedag jul ut. Lugn, skön och utan större åthävor. Bra nog.

Suzanne - Leonard Cohen

en annan annandag

Hemma igen. Mjuka, varma kläder. Sockar. Den goda viljan på teve och jag slökollar. Tända ljus. Dricker lite guldfärgad glögg i min sköna fåtölj. Här och var ligger katterna utslängda och tystnaden är öronbedövande. Efter några dagars ljuvligt buller och bång med ett gäng av de allra bästa jag vet är saknaden stor och lugnet efterlängtat.

Imorgon får bli en annan dag.

Fare Thee Well - Oscar Isaac, Mumford & Sons, Punch Brothers

Linus

Stora jullunchen!

Johanna & Andreas

Delar av lunchsällskapet!

Julafton avslutas med sedvanlig bockbränning

På juldagen hälsade vi på hos mormor & morfar i Mangskog.
Kusin Anton, mormor och Antonia.

Kusin Louis

Matilda & Mike visar morfar bilder från bröllopet.
Fanny & Antonia tittar också.

Linus och kusin Adam

Mike fixar eggnog och Johanna assisterar

Julklappsmössorna!

Juldagskvällsmyset!

winter solstice

Årets längsta natt väntar. Nu står det mer eller mindre stilla några dagar och sedan kommer ljuset sakta att återvända. Som ett försiktigt löfte om detta lyser solen när jag vaknar och är himlen klart blå ovanför de vita hustaken. Katterna är ute, alla tre, och tassar i det frostnupna, frasande gräset. Och jag... jag är ledig.

Det är söndag, ju, men jag räknar den som nummer två av arton på varandra följande lediga dagar, som ska avnjutas med omsorg. Det har gått bra hittills, med pyssel, lagom städning, inslagning av två mjuka paket, lite glögg med fin vän och, som grädde på moset/lök på laxen/smör på fläsket, två Jansson är klara och ligger i frysen i väntan på julafton.

Planerna för dagen är ganska vaga men innehåller en rödbetssallad och en springrunda. Räcker så.

Och så lite schysst julmusik, förstås!

The First Noel - John Wetton & other prominent artists

lazy days... lazy ways

Torsten ser en annan katt. En solkatt!

Klockan fyra hade jag så äntligen bestämt mig. Detta ska vara en vilodag. Ingen träning. Inte ens en promenad. Jag tror att jag har igen det imorgon. Hehe.

Så nu kan jag koppla av helt. Laga en lätt middag (tror jag kör på min favvo: spenatsoppa med ägghalvor) och fortsätta hänga i sköna fåtöljen med skidåkning på teven och en stickning i händerna. Två katter sover som... grisar. Sixten till och med snarkar lite lätt. Lilla Fröken är ute, men kommer nog in snart. Huset är städat, tvätten vikt och ljusen tända. Skön söndag.

En arbetsvecka kvar. Jag börjar känna mig lite matt i lacken och vet att det blir tuffa dagar, om det ska vara någon kvalitet på dem. Och det ska det. Men det ska också vara sådant som ger mig själv energi; träning och en trivsam vardagskväll med en god vän. De minimala julförberedelserna känns också som roliga att hålla på med. Så på det hela taget blir det ju ändå bra. Ska dessutom besiktiga min bil och klippa håret.

Lazy - Jon Lord feat. the Philharmonic Orchestra of Győr

lugnet före stormen?

Ännu en vecka avklarad. Sista veckan med Kandidaten och vi var eniga om att tiden gått alldeles för fort och att fem veckor är för lite. Jag ser henne gärna som kollega, vilket är det bästa betyg jag kan ge någon. För kollegor är viktigt. Bra kollegor. Superviktigt. Igår kväll hade jag några sådana här hemma på lite afterworkglöggmingelmys. Vi har inte setts särskilt mycket, utanför jobbet, i höst, så det här kändes efterlängtat och välbehövligt. Tycker jag, dårå. Vi körde lite julaktiga tapas och drack glögg och annat och trasslade lite med spotifylistor och snackade och det kändes avslappnat och fint.

Vi borde faktiskt göra det oftare.

Ikväll är jag så trött, så trött. Ute på baksidan står en pall pellets och väntar. ICKE att jag tar in det i regn och mörker (det var mörkt och blött redan när jag kom hem från jobb & gym). Det får vänta tills i morgon. Efter springturen. Istället sitter jag i sköna fåtöljen och tänker att jag nog snart ska krypa ner under täcket, men ser att klockan är en kvart över sju och får nog hålla mig vaken en stund till. Katterna är inne (med utegångsförbud hela kvällen) och skulle det bli strömavbrott, vilket jag inte håller för troligt, så har jag mat, vatten och värmeljus så jag klarar mig. Men att det skulle bli en rejäl storm tror jag när jag ser det...

Lugnt och skönt har jag det. Tända ljus och lite tevenyheter. Orkar jag kanske jag ser På spåret. Ett par pepparkakskolor ska nog kunna slinka ner, också.

Jag har fortfarande så mycket att tänka på. Ett, eller möjligen två, frågetecken är nu lite uträtade. Tror jag. Det känns bra. Time will tell. Annat återstår och jag får nog acceptera att en del saker liksom bara inte blir. Eller kanske kommer att hända längre fram.

Och inte har jag sett The Battle of the Five Armies, heller. Tidigare i veckan umgicks jag med planer att se den i kväll. Hm. Hur tänkte jag där..? Nå, jag har snart ledigt och kanske kan bege mig till någon större grannstad för att se den. Kanske, sa jag.

I See Fire - Ed Sheeran

heaven and hell

Min springguru Ludvig Rasmusson säger i Spring för kärleken och livet att "en av de saker som man har svårast att förstå när man börjar springa är att formen kan variera så starkt och att man springer så olika olika dagar".

Amen to that. Igår, till exempel, gjorde jag nog ett av skitpassens verkliga skitpass. Inget ville sig. Jag var trött och kände mig tung i kroppen, det gick äckligt långsamt och trögt, det var kallt, småregnigt och jag hade motvind och fick ingen vidare rytm i andningen. Ett jävelpass, helt enkelt. Det som tröstade mig var att jag ändå fullföljde min tänkta runda, på lite drygt sex kilometer. Och det räcker långt. Pannbensträning i den högre skolan.

Idag, efter jobbet, hade jag tänkt att jag äntligen skulle provspringa mina trailrunners, med bra grepp för lera, halka och snöslask. Jag bestämde mig för att ta bilen bort till motionsspåret, vilket visade sig vara ett snilledrag. Joggade lätt från parkeringen till spåret, tände upp belysningen och började springa. Allt som inte funkade igår kändes fantastiskt idag! Underbart! Är kort. Har jag hört. Efter ett varv brann mina hälar och efter två fick jag faktiskt avsluta och gå bort till bilen. Skoskav De Luxe. Vilken tur att jag inte hade tre-fyra kilometer hem. Jag tog vägen via Byns apotek och tjackade upp mig på Compeed. Men hur sopig är jag inte om jag springer in nya skor utan att sejfa med till exempel dubbla strumpor? Jag försvarar mig med att det är första gången, sedan eldkvarn brann, som jag fått skav av träningsskor. Och så länge det går ska jag fortsätta använda mina vanliga springskor. De är rätt snabba, de också. Och i morgon är en annan dag!

Mina ovänner, just nu...

Jag fortsätter citera er lite springfilosofi kring de där rundorna som inte alls vill sig. (Den som tycker det är tråkigt kan rulla ner till låten i slutet av texten. Den är grymt bra!)

"Det finns felsökningsscheman för joggare precis som för bilister: Hur var vädret? Var det hett eller kallt? Regnade det? Var det snö? Blåste det? Vad var det för luftfuktighet? Vad var det för lufttryck?

Hur var man själv? Var och när hade man ätit? Hur mådde man mentalt? Hur hade man sovit? Hur hade man rört sig dagarna innan? Vilken allmän kondition hade man? Vilken tid var det? Var det morgon, middag eller kväll? Vilken årstid var det? Var det mörkt eller ljust ute? Hur var man klädd? Var man för varmt eller kallt klädd? Hade man skor som inte var ingångna eller som var utslitna? Hur var springvägen? Var det en ny eller van väg? Var det mycket trafik? Var det halt av löv eller is? Vilken taktik hade man? Gick man ut hårt eller löst? Värmde man upp dåligt? Sprang man med andra som drog upp en i en rytm som man inte passade för?

Det räcker ofta att en enda av dessa förutsättningar inte stämmer för att en springning ska misslyckas; man är för varmt klädd, man springer tidigt på morgonen när man inte kommit igång, man är stressad, man sprang mycket veckan innan eller man hindras av bilar och kommer ur rytm. När man efter ett lopp granskar alla faktorer och försöker analysera hur det kunde gå som det gick, förstår man att man är en känslig person."

Brand New Day - 10cc