Det är just när jag stänger av teven och släcker ner mitt hus, borstar tänderna och kryper ner under täcket som tankarna brukar komma. Eller... mer känslor än tankar, egentligen. Känslorna triggar dock igång tänkandet. Just där, mellan natt och dag, känns huset särskilt tomt. Tomt och lite, lite... meningslöst.Visst är det skönt att breda ut mig i sängen om jag vill (fast det vill jag sällan; jag sover nästan alltid ute på yttersta kanten) och fint att själv bestämma när lampan ska släckas, men...
...det är också lite ensamt. Just där och då. När jag vaknar om natten för att månen lyser mig i ansiktet, en bil passerar ute på gatan eller jag är törstig då känner jag mig inte ensam alls. Då vill jag ju bara somna om, fortast möjligt. Men när jag vaknar en sovmorgon känns det sådär igen. Att få vakna med någon. Det tycker jag om. Ibland.
Egentligen ska en inte skriva sådant här. Aningslösa personer kommer att tro att de får veta något exklusivt om mig. Att de lär känna mig ännu lite mer. Kommer att tolka det som att jag är ledsen och ensam. Det är jag ju inte, egentligen. Framförallt är jag inte ledsen - tvärtom! Jag känner oftast glädje och lycka just över detta mitt liv. Som jag bygger mig. Som jag valt. Därmed har jag också valt självheten, sådan den nu ser ut. Ja, den är faktiskt alldeles självvald. Det har naturligtvis funnits alternativ de senaste åren. Men... av olika skäl har jag låtit vägar skiljas.
De aningslösa kommer att prata. Om mig. Kanske rentav med mig. Gör inte det, tack. Då avslöjar du dig som just... aningslös.
För du förstår... det är inte alltid så. Med känslorna. Med tankarna. Med... verkligheten.
3 kommentarer:
det enda en som aningslös kan göra är troligen att jämföra med sig själv, vara subjektiv :) men jag dristar mig att säga att jag förstår. Jag brukar trösta mig med jämförelsen av de ensamma kvinnor som brukar figurera i Midsomer. Excentriska, utlevande, litet galna och fria. Roligare, om än inte alldeles sann bild av ensamheten... en vill liksom både ha kakan och ha den kvar. Jag hörde för längesedan en intervju av en klok person som tyckte att vår tids fokus på kickar och äventyrlighet har satt käppar i hjulet på det som förr kallade romantik. Enligt den kloka personen skulle romantik innebära det som kommer efter förälskelsen och vara något som vi är rädda för idag, när utveckling och framsteg är det som hyllas. Jag vet inte för egen del, men visst kan det ligga ett korn av sanning i den klokheten? Själv saknar jag en gemenskap som går på djupet, och jag anar att det är det du menar också. Att slippa visa sig på styva linan, bli tagen på allvar och värna om varandra i vått och torrt. Det vore något det. Sign. en romantiker :)
Jo, just så var faktiskt min tanke. Att den aningslöse/a skulle utgå från sin egen horisont och börja tolka...
Jämförelsen med Midsomer (liksom andra lantliga, brittiska kriminaldramer) är kul och kanske en smula träffande? Jag känner mig iofs inte särskilt excentrisk (det ska väl vara katterna, då?)...
Jag ÄR en hopplös romantiker och är faktiskt inte alls rädd för det som kan komma efter en förälskelse. Tvärtom är det dit jag syftar... kanske är jag för seriös? Jag tänker ju samtidigt att en sådan utveckling måste förutsätta att, tillsammans med någon annan, våga Det Stora Språnget - dvs våga öppna upp, pröva om ett förhållande kan vara något och sedan se var en hamnar. OM en hamnar rätt vill jag g ä r n a den gemenskapen. Den djupa, allvarliga, värnande. Ja, till och med den Trygga, Varma, Beständiga.
Tyvärr har mina två senaste allvarliga försök i den riktningen slutat i en viss besvikelse då jag dels vill att min moatjé ska vara självständig och dels inte kan ha en tillitsfull relation med någon som missbrukar.
Därefter har möjligheten funnits till något lättsamt som kanske kunde haft en möjlighet att utvecklas till något hållbart - om vi båda hade velat det... ;)
det är naturligtvis en motsägelse, den att veta om att en är beskyddande och stark och samtidigt vilja ha en andra hälft som är det med... åtminstone är detta vad som har hänt mig, känner jag. Det kan lätt utmynna i en slags maktkamp, antingen tynar den andra bort eller gör revolt. För egen del vore det skönt att slippa vara stark i alla lägen, vara ett litet djur, precis som Astrid Lindgren beskrev sig själv. En motsägelse - igen.
Att ha med missbruk att göra är så destruktivt att jag idag tenderar att kasta den jämförelsen överbord, det är så extremt och omöjligt att jämföra eftersom det i ett sådant förhållande inte finns något som kallas konsensus eller jämlikhet, frihet eller hopp. I ett sådant förhållande är man alltid dömd att misslyckas, särskilt om en har hamnat där eller blivit utvald för en är just "stark". Jag talar för mig själv, som du förstår.
Tänker på Peter Birros serie jag såg med tösen (Viva Hate); något om att "tro på kärleken är att vara stark"... och visst är det så? Dock är vi som människor starka i olika lägen, jag tror att vi förändras med omständigheterna och tillfällena, människorna och behovet. Ingen är beständig :) och i jämförelse med de flesta är du nog en smula excentrisk du med. Som ensamstående kvinna i en småstad blir man gärna det, det är bara att försöka vända det till sin fördel. För det är det!
Skicka en kommentar