gift vid första ögonkastet?

Det är nu jag drömmer om sommaren som gick - och den som kommer...

Det har blåst rätt ordentligt i natt. Jag tänker att mitt hus stått pall sedan 1937 och ridit ut många stormar men det är ändå svårt att sova när det knakar och knäpper, slår och dundrar. Så det fick bli en skön sovmorgon och sedan en morronrocksrunda (vit fluffig morronrock och rödrutiga gummistövlar är det nya svarta) på tomten för att överblicka vad som hänt. Bortsett från en nerblåst plåtbit uppifrån nocken, soptunnor ute på gräsmattan och en vält trädgårdsstol hade inte mycket hänt. Jag har väl inte så mycket löst på mina ägor, helt enkelt. Och den megastora björken är ju friskförklarad av en arborist så den behöver jag inte oroa mig för i år, i alla fall...

Nu sitter jag här med kaffe i handen, skidskytte på teve, raggisar på fötterna och katterna ute på spaning. Skönt med en riktig vilodag!

Snart igen...

I en av sina böcker (jag tror det är Naiv, super) beskriver Erlend Loe hur huvudpersonen går genom en park i Oslo och möter en söt tjej. Under de få sekunder som förrinner medan de passerar varandra hinner han dejta henne, bli kär, gifta sig, bilda familj, få relationsproblem som är oövervinnerliga, bli ovänner och skiljas... Sedan ser han henne aldrig mer.

Just den där scenen har fastnat i mitt minne, trots att det måste vara minst tio år sedan jag läste boken. För jag känner igen det där med hur tankarna skenar iväg, alldeles utan att jag ibland vill det. Jag tror det är fler än jag som nickar när de läser det här.

Men... hur skulle det vara om en faktiskt gjorde så... alltså gifte sig första gången en sågs och sedan jobbade utifrån det? Skulle det fungera? Vem skulle ens våga? Jag tror sannerligen inte jag skulle, men... tänk så många äktenskap som arrangeras (och som har styrts upp på det viset även här i vårt land - och det för inte så länge sedan) och som sedan verkar hålla?

I julas pratade syrran Malin om en serie hon sett på SVTFlow, Gifta vid första ögonkastet. I fredags var det - som så ofta - inget sevärt på teve när jag inte längre hade energi för någon annan aktivitet och jag kom att tänka på det där programmet. Så jag började kolla. Mest i någon slags sensationslystnad. Vad kunde det vara för märkliga människor som ens ville ställa upp på ett sådant experiment? Och jag fastnade. Såg samtliga avsnitt i en följd. Deltagarna var alldeles vanliga, sunda, friska människor med självständiga liv och intressen. Vuxna som av olika anledningar inte hittat den där personen som de ville, eller kunde, dela resten av sitt liv med. Matchningen sköttes av en expertpanel och paren fick stöttning med parterapisamtal och liknande under de fyra veckor experimentet varade. Jag ska inte avslöja hur det gick, men låt mig säga att... jag ganska tidigt förstod vilka par som skulle göra vilka val.

En av de saker serien, och experimentet, ville visa var att det finns en rejäl koppling mellan input och outtake... om en nu är kompatibel alls (och det trycktes mycket på vikten av att just vara lika varandra - det handlar alltså inte om "opposites attract" - enligt de där experterna). Och inte någon av parterna har en erfarenhetsryggsäck att släpa på, som hen vägrar att ens kika i.

Skulle du våga?

Blir du nyfiken kan du ju kolla HÄR. Serien ligger kvar ett tag till på SVTFlow.

Did You Give The World Some Love Today - Doris

(Lite tankar efter gårdagens springtur...

Haha. Jag är så lättlurad.

Om jag springer åt ett visst håll, så delar sig den vägen efter någon km och tar jag av åt vänster blir det oundvikligen en mil, medan att ta höger innebär ett otal möjligheter - allt från ca 4,5 och uppåt. Redan efter några hundra meter var jag klafsvåt och iskall om fötterna (slask de luxe, ju) och tänkte vara lite snäll mot mig själv och svänga höger. Men så upptäckte jag att allteftersom jag blev uppvärmd frös allt mindre om fötterna. Så... i sista momangen svängde jag... vänster. Hehe. Blåst!

Det blev en intressant mil, i regn och vind på slaskhalkig grusväg, där jag sprang i bilspåren eftersom det blev för tungt att springa i mitten av vägen där kanske greppet var bättre men också tyngre att springa. Något har helt klart hänt, för jag liksom bara matade på. Backe upp och backe ner (lite försiktig i utförslöporna mht till halkan) och bara fortsätta. Jag och vägen och skogen. Varm och upprymd.

När jag kom hemåt kunde jag lurats en gång till, och förlängt rundan något, men... valde att vara lite schysst ändå och avsluta. jag kände mig ändå oförskämt pigg och fräsch i benen och eftersom jag ändå hade så nära hem så klafsade jag rakt genom vattenpölar och slaskhögar så det stänkte långt upp på benen. Trots våttunga skor och slabbigt underlag blev tiden 61:36.

Jag vet. Jag skulle ju inte ta tid, men när jag kom in räknade jag ihop längden på min spellista... för jag kände att detta nog gått ganska bra. Himla kul! Inte minst när jag vet att springandet är härligt oförutsägbart och att nästa runda kan vara en absolut skitrunda.)