jamen... gott nytt då!

GOTT NYTT ÅR!

here comes the sun

Årets sista dag bjuder solgnistrande rimfrost, klarblå himmel och en fin promenad i Krysseboda bland röda stugor, ekar och ångande hästar. Kaffe och parmaskinksmörgås på hembakat kumminbröd. Blues och stugvärme. Sköna samtal och goda skratt.

Ett härligt och händelserikt år ligger bakom oss nu. Ett nytt, oskrivet, löftesrikt framför oss.

mörker

Mörkret faller ute. Men inte lika hårt och inte lika tidigt som bara för någon vecka sedan. Ljusare tider är redan här - och bättre blir det. Men än kan man njuta tända ljus och varm blues. Kaffe och kärlek. En bit gott kött med fluffig whiskysås.

Och man kan sova middag.

en sån där fantastiskt fin fredag igen

Vi vandrar längs gamla minnens stigar, men mest ändå färdas vi i nuet. Det är ju ändå här och nu vi befinner oss. Och vi befinner oss väl. Om framtiden vet vi lika lite som alla andra. Det hindrar oss inte från att drömma och göra upp planer.


Och ikväll blir det god middag och skön samvaro med fina vänner.

härvaro

egen tid - egen rymd

För mer än åttio år sedan skrev författarinnan Virginia Woolf den sedermera välkända essän A Room of One's Own. Förvisso var dess huvudtema att kvinnor, för att kunna författa eller överhuvudtaget bedriva konstnärligt skapande, behövde dels pengar (finansiell frihet = egen tid) och dels ett eget utrymme, där detta skrivande/skapande inte bara skulle ske utan dessutom respekteras som det arbete det är. Men i förlängningen har essän också kommit att handla om vikten av att kvinnor, likaväl som män, har rätt till en egen privat sfär.

Jag klagar inte för egen del; jag har ett helt hus för mig själv. Men det har inte alltid varit så. I tidigare liv har jag, av olika anledningar, kanske haft ett "arbetsrum" men det har alltid samtidigt blivit hela familjens arbets- och hobbyrum, avstjälpningsplats, gästrum och whatnot. Ibland har det egna "rummet" inskränkts till att vara ett eget skrivbord - och ibland inte ens det. Samtidigt har alla barnen haft sina egna rum som en självklarhet. Och medan jag levde med deras far hade han, om inte annat, en bastu till vilken han alltid drog sig tillbaka för att få vara ifred (jag tänker inte gå in på vad han sysslade med där) eller umgås med sina vänner. Män i andra relationer har haft sin verkstad - eller sin replokal. Ändå är det kanske jag som haft det största behovet av avskildhet. Av en egen rymd för skrivande, skapande och... tänkande.

Och... det handlar naturligtvis inte enbart om det fysiska rummet. Det handlar lika mycket om att ha ett eget rum i tiden. Och även där har min erfarenhet varit att, så länge barnen bott hemma, min egentid har bortprioriterats (även av mig själv, såklart) för att tillgodose familjens behov, medan karlen alltid haft hur gott om tid som helst för dagslånga golfrundor, hela eftermiddagar och kvällar för sportporgram på teve osv osv ad infinitum.

Men är det då bara jag som levt så ojämställt? Nja, i dagens DN (nätversionen) kan man läsa att det tydligen är mer än vanligt att det ser ut på liknande sätt även i andra familjer. Läs här om hur män fortfarande tar sig större friheter att skapa sina egna rum - eller GROTTOR! - på bekostnad av kvinnorna. Man kan undra varför? Är det för att männen upplever att kvinnan tagit över resten av hemmet och tiden? Att de inte har något att säga till om? Eller - vill de fly undan det ansvar det innebär att ha - och driva - en familj?

Jag finner läsningen intressant. Inte minst för att vi kvinnor så ofta låter det ske. Att vi viker ner oss. Som om tids- och rumsfördelningen vore en självklarhet?

Själv är jag, som sagt, bortom det nu. Jag äger mitt eget hus. Jag rår över mina 140 kvm i eget majestät och använder både det, och min tid, som jag finner bäst. Men jag har tre döttrar och en son. Jag är mån om deras, och deras partners, frihet och livskvalitet. Deras rätt till kreativ frihet och egentid. Och när jag läser artikeln får jag kvitto på att vi verkligen inte kommit särskilt långt med den där jämställdheten.

mellandagarna

Detta har verkligen varit en mellandag. En dag mellan till exempel tisdag och torsdag. En dag då vädret inte har varit särskilt fint, men det kunde varit värre. En dag då inte mycket har uträttats - men ändå något.

Jag har exempelvis läst klart Conqueror. Funderar på om jag skulle ta itu med The Hunger Games på allvar, och huruvida jag ska göra det i old-school pappersform eller via min Kindle?

Två skruvade systrar (inte Johanna och Jenny, dårå) har kastrerats och ID-tatuerats och är vid god vigör igen, om än något spaka.

Jag har lagat middag och diskat. Sytt upp fållen på Jennys nyårsklänning och funnits till hands för CV-skrivande Johanna (som dock klarade det alldeles utmärkt på egen hand). Diskat och polerat 68 glas av varierande storlek och utförande. Just in case det blir lite festligheter till helgen, liksom. Jag har vissa förhoppningar om det. Blir man inte bjuden på festligheter så fixar man naturligtvis själv.

Tjockt med spö i Yatzy har jag också fått, av såväl Jenny som Thomas.

Mittwoch i Byn.

Men i morgon är det torsdag!

komma hem

En av de många fina sakerna med Mats är att det känns som att komma hem, närhelst jag är i hans närhet. Han säger att jag är en sedan länge saknad pusselbit. Om det är så är han det i lika mån.

Han vet. Han förstår.

fullt hus

(Morgonutensilier: Kindle, kaffemugg, mini-pc, tända ljus, radio)

Nu är Huset så där fullt igen som jag tycker om. I gästrummet sover Johanna (eller... nej, hon sover inte - jag hör hur hon tassar och pysslar däruppe) och i arbetsrummet Jenny och Thomas. På varsin köksstol sover Semla och Lois utan att för ett ögonblick misstänka att deras transportbur står på hallgolvet för att de om en timme ska åka till veterinären och bli både kastrerade och tatuerade. På radion: P1-morgon med nyheter och aktualiteter. I min mugg: Byns godaste. På gatan: en tom soptunna (än en gång hann jag dra ut den preciiiiiis innan sopbilen vände för att ta min sida av gatan). I min telefon: ett färskt sms från Matilda som just landat efter en knapp vecka i Israel, tillsammans med sin Mike.

Jag fick en hel del feedback (fast inte i kommentarsfältet här, utan på Fejan) kring förra inlägget. Det om utanförskap. Framförallt är det många som känner igen sig. Vännen Peter skrev om stolthet och att utanförskapet delvis kan vara självvalt. Jo, kanske. I mitt fall handlar det om en uppväxt som var såpass apart att jag alltid bär den med mig. Jag kunde verkligen inte välja den själv och det tog lång tid att befria mig själv från den. Hur det var kan jag endast dela med några få. Och stoltheten - den har jag. Jag har vikt ner mig tillräckligt i mitt liv och tänker inte göra det mer. Jag uppskattar mina fina och sköna vänner och är beredd att göra mycket, och gå långt, för att vårda och bevara vänskapen - men jag kompromissar inte med det som är jag. Min själ är inte till salu.

som spikhål i min själ

Det här livslånga utanförskapet. Att inte riktigt höra till. Att inte vara en självklar del av någonting alls. Inte självklart välkommen - ens bland somliga som bedyrar sin vänskap. Att vandra på ensamma vägar. Trampa upp sina egna stigar. Inte riktigt ute men heller aldrig helt inne. Spikarna som drevs in i min själ är sedan länge utdragna. Men hålen finns kvar.

Fast... också något annat. En spänstig inre klinga av obrytbart, eldhärdat stål. Bakåtskjutna axlar och en rak rygg som inte tolererar svekfulla hugg. Förmågan att ordna för sig själv. Styrkan att inte vända sig om. Modet att kapa multnande band. Inte tveka. Gå vidare. Unna sig värdig vänskap och kärlek. Veta sitt värde.

in a tuesday mood

Himlen är svalt blå och vinden ruskar om kvarterets träd. Mina naglar är nylackade, tvätten hängd och Paganinikontraktet utläst. På spisen puttrar en het soppa, att avnjutas med hembakt kumminbröd, och i vardagsrummet har Johanna lite Aerosmith galore. Twisted Sisters of Mercy spelar rundpingis. Jenny är på ingång och det blir ännu en familjär kväll på Parkgatan. Mys på hög nivå.

summativt

Det är den tid på året då jag ser tillbaka på året som gått och summerar ännu en liten bit av mitt liv. Händelser, utveckling och överraskningar ska finna sin plats och tänkas kring. Tankar och planer för nästa år ska vävas samman med det som varit. Spännande!

blåst

Blåsten stör min sömn. Jag vaknar ofta och ligger och lyssnar på dånet utanför. Jag tänker på altantaket och på den stora björken i norra hörnet av tomten. Det vore inte alltför kul om den skulle ge med sig. Men så tänker jag att den klarat stormen -69, Gudrun, Per och alla andra stormar och att den är frisk så det är nog ingen fara. Och så somnar jag om igen.

Mats gav mig Paganinikontraktet när jag var uppe i Karlstad och jag bestämde mig för att läsa den innan jag är klar med Conqueror eftersom jag nyss läst Eldvittnet och är lite kalibrerad för Kepler. Den är mycket spännande. Välskriven och sammanhållen story även om jag tycker att persongalleriet inte känns så trovärdigt. Men när jag läser om Saga Bauer får jag upp bilden av en skön Anna på västkusten, som till utseendet har flera av Sagas drag. Såvitt jag vet jobbar hon dock inte på SÄPO.

(Ny fin kaffemugg - design och tillverkning: Miriam Axelsson!)

Så här sitter jag alltså med P1-morgon, Byns godaste, tända ljus och en bra bok. I gästrummet sover Johanna. Ett samtal från långt borta når mig i min morgonkontemplation och värmer mig fint. Det finns sämre tisdagsmorgnar. Jag heter ju till exempel inte Johan Persson eller Martin Schibbye. Och Homs är inte min By.

en kväll som denna

Kvällen är svart och vilsam. Vinden rycker och drar i buskar och altantak. Teet jag fick av Mats värmer min kropp och min själ.

Julen är slut nu. I morgon åker löspyntet undan. Men stjärnor och ljusstakar får lysa upp vintermörkret hela lovet ut.

man har tagit sig ton

Julkonsert i Långasjö kyrka. Grinden in till kyrkogården har ett anslag som låter meddela att man tvingats sätta staket runt hela alltet, på grund av alla vildsvin som annars bökar upp och förstör.

Kyrkan var kall när vi kom och skulle sjunga upp oss. Vi fick helt enkelt sjunga med ytterkläderna på. Så kan det gå när man har en ny klimatanläggning. Som inte funkar. Som tur var fick vaktmästaren igång värmen en stund innan själva konserten började. Sjungandet gick fint sånär som på att vi var någon alt korta och jag fick sjunga med dem i stället för med herrarna som jag gjorde sist. Redan på uppvärmningen/repetitionen tog det knäcken på min röst och jag kunde inte ens kraxa fram ett a...

Väl hemma igen smakade det fint med lite nybakat bröd och en stor mugg hett te.

leka lite?

Hos Sköna Anna hittade jag följande lista, där jag fetstilat mina julpreferenser. Jag la till ett par egna, också. Hur skulle er lista se ut?

Pepparkakor - Lussebullar
Ischoklad - Marsipan
Köttbullar - Prinskorv
Julkorv - Julskinka
Lax - Sill
Julbok - Julfilm
Julfin i klänning - Julfin i sticketröja
Revbensspjäll - Janssons frestelse
Ris a la malta - Risgrynsgröt
Rullsylta - Pastej
Glögg - Julmust
Julöl - Julsnaps
Ge - Få
Hemma - Borta
Utomlands - Sverige
Mysteriet på Greveholm - Dieselråttor och Sjömansmöss
Chokladkalender - Paketkalender
Plastgran - Äkta
Kalle Anka - Karl Bertil
Uppesittarkväll med teve - Uppesittarkväll utan teve
Knäckebröd - Vörtbröd
Arne Weise - Ernst

Därmed inte sagt att jag bejakar dem alla...

en morgon som denna

Jag lever min morgon med tända ljus och dämpad radio. Med svart kaffe och bröd på jäsning. Med tyst musik och en bra bok. Med längtan och long distance calls.

hemma igen

Nu är vi hemma igen, Johanna och jag (ja, hon kom hem från Thailand i måndags, men det var en julhemlis så jag kunde inget skriva här, ju...) efter en lång, händelselös resa genom Värmland, Västra Götaland och Smålands alla tre län.

Helgen har varit alldeles, alldeles underbar. Just så som en helg tillsammans med de närmaste ska vara, jul eller ej.

Ute friskar det i och det har varnats för storm. Men här inne mullrar pannan tryggt i källaren och det brinner tända ljus i fönster och på bord. Katterna busar och det går en halvkass amerikansk långfilm, på jultema, på teve. På köksbänken jäser en bröddeg och det finns bra böcker inom räckhåll.

Helgen och myset fortsätter.

comatose

Julefriden ligger tung över huset och folket här. Mellan- och storkusiner spelar Wii och småkusiner spelar på julklappsDS. Husets far hjälper till. Vi systrar hänger med vin eller annan dryck, småpratar och är allmänt dåsiga.


Jag väntar lite också. På Mats. Jag hoppas han dyker upp senare.

blähörk

(Fina Johanna)

Det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig äckelmätt och falla i paltkoma. Föresatsen var att bara äta lite av varje och bara det jag verkligen tycker väldigt mycket om. Och det gjorde jag. Ändå mår jag snudd på illa. Jag tror jag har ätit färdigt. För i år.

(Fannys saffranstårta - galet mäktig och ljuvligt god!)

Nu ser små- och mellankussarna på Kalle Anka med mamman, pappan, farmorn och hennes Helge. Andra kusiner spelar datorspel eller ringer flickvänner. Jag slösurfar och Cia diskar och torkar och plockar undan. Business as usual.

(Viggo, Johanna och Leo spelar Sims)

Skymningen faller därute och snart kommer en rastatomte att landa med julklappar till de små. Jag tror inte Leo kommer att känna igen mina glasögon och min röda halsduk och dreadsen har Tomten gömt i luvan - men måtte Tomten inte öppna munnen för mer än något enstaka HO HO HO, för den örebrodialekten skojar man inte bort i första taget...

(Det drar ihop sig...)

snart så...

(I stjärnskugga)

Nu är allt klart. Jansson och revbensspjäll står på värme. Laxsorterna är upplagda och saffranstårtan dekorerad. Glöggen avsmakad och goda ostar uppstyrda. Bordet dukat och små- och storkusinerna lite lagom stissiga. Bara småkusinernas farmor med man saknas, men hon är på ingående.

Jag har en good hair-day och en vacker vintageklänning i svart spets. Röda naglar med strasstenar och rött läppstift.

Jag har dragit mig tillbaka till övervåningen för några minuters andhämtning. Det är fler som saknas vid bordet: Jenny, Matilda och Mike. Jag tänker på er. Längtar. Adam och hans flickvän saknas också. Annars är skaran ganska fulltalig. Mats saknas också, men han kommer nog senare ikväll. han var här igår och fick möta den här delen av min familj. Jag tror att förtjusningen var ömsesidig,

Vi drack cava och vin och skojade och pratade och kollade gamla foton och hade det allmänt koseligt. Småkusinerna dyrkade de stora.

(Storkusinerna Louis, Linus, Johanna och Anton)

Sötast kommentaren igår var Viggos, när han var hos tandläkaren och följande lilla konversation utspelade sig: "Väntar du på tomten? Nä, jag väntar på mina kusiner. Är det bättre än tomten? Jaha!"

(Cava - och dimmig Fanny)

julkalender för vuxna, del XXIV

HÄR är dagens lucka!

god jul

Alla ni sötisar som brukar läsa bloggen - och ni som av någon händelse ramlade in just idag:

Må ni ha en riktigt mysig, skön, kärleksfull och GOD JUL!

jullåtarnas jullåt...

... är den här:

MERRY CHRISTMAS Y'ALL!

high school sweethearts - da bööömb

Under stor del av min uppväxt bodde jag i Karlstad. Mina föräldrar umgicks en del med ett annat par, vars barn var lite äldre än jag. De bodde i en gigantisk nedlagd gammal skola strax norr om stan. Jag älskade att vara där. Mamman var en härlig, mjuk bullmamma som alltid hade nära till skratt och skoj och den yngste sonen var bara två år äldre än jag så vi lekte för jämnan. Jag var ofta där över helger och lov. Min mor tyckte nog det var skönt att vara av med mig ibland och... det var ömsesidigt. Så den där familjen blev liksom min andra familj. Mamman var lite äldre än mamma så det är svårt att säga om hon var en extramamma eller extramormor. Hursomhaver var hon en underbar människa som såg mig. Som alltid hade en kram över, kanelbullar i ugnen och glitter i ögonen.

När jag kom upp i tonåren blev jag såklart kär i yngste sonen. Vi var mycket nära vänner och det var inte så konstigt att jag blev kär... Han var rolig och snygg och spännande och alltid så varm och snäll och omtänksam. Dödskär var jag. Och det där gick liksom aldrig över. Även i de senare tonåren sågs vi en del, men jag vågade aldrig, aldrig säga till honom att jag var så kär i honom. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle ha en chans. Jag hade en och annan pojkvän, men i mitt hjärta fanns han alltid kvar.

En vårkväll när jag var arton ringde han till mig. Då hade vi inte setts på ett tag och han ringde för att säga att han skulle gifta sig. Mitt hjärta sjönk som en sten. Men han var ju en av mina närmaste vänner... så jag bet ihop och önskade honom lycka till. När vi lagt på grät jag, förpackade min längtan och stoppade paketet längst in i själen, någonstans. (Att vi redan som typ tio-tolvåringar gjort en pakt att den som var dum nog att gifta sig först skulle vara skyldig den andre hundra kronor sa jag inte heller något om.)

Åren gick. Inte sällan undrade jag hur han hade det och hur livet levde med honom. Någon gång berättade min mor och far att de träffat hans föräldrar och jag fick veta att han fortfarande var gift och att han blivit pappa. Tvillingpappa. Jag ville återknyta kontakten med honom, men vågade inte. Annars antar jag att han stod i telefonkatalogen, ju. Jag kunde gjort det.

När internet blev alltmer naturligt att använda började jag leta efter honom där, i förhoppningen att kanske kunna hitta honom den vägen. Tyvärr var återvändsgränderna många. Hösten 2008 hamnade jag, under en sån där sökning, på en community av något slag där en kille med hans namn fanns med. Trots tidigare bakslag reggade jag mig där för att kunna se lite mer. Inget antydde att det skulle vara rätt kille förrän jag såg vänlistan. Där fanns en person med samma namn som hans äldre bror. Tadaa! Jag mejlade honom och han blev både väldigt överraskad och väldigt glad. Nästan trettio år sedan sist. Jag var inte mindre glad jag, om än inte lika överraskad.

Så har vi mejlat fram och tillbaka i tre år. Ibland mer. Ibland mindre. Pratat om oss själva, våra liv, familjer (han: fortfarande gift). Inget särskilt egentligen. Bara två gamla vänner som gläds åt att återknyta. Åtminstone på ytan..?

Någonstans under tidiga hösten blev vår mejlväxling allt tätare, allt djupare. Vårt skriv fick en annan ton. Jag berättade något roligt gammalt minne någon gång och skrev något i stil med att "haha... du vet... jag var ju alltid kär i dig då..."

Och då... berättade han. Hur han alltid var kär i mig därborta i tonåren. Hur han aldrig vågade säga det till mig. Hur han träffade den här tjejen och att han plötsligt hade lovat gifta sig med henne. Men att det där telefonsamtalet till mig - det var hans sista halmstrå. Hade jag bara sagt något då så hade livet sett annorlunda ut. (Men hur skulle jag kunna sagt något? Nå - vi får helt enkelt skylla oss själva.) Och hur han, precis som jag, i alla år haft mig i tankarna och hjärtat. Undrat hur jag haft det, var jag befunnit mig, vad jag gjort och sådant. Och nu... var vi plötsligt båda fria (han: nyskild).

Och där någonstans exploderade världen i ett regn av glitter och glödande materia.

Vi började mejla alltmer intensivt. Smsa. Ringa. Våra samtal är antingen korta och många, eller maratonlånga - och många. Det tog inte lång tid för någon av oss att inse att de där känslorna från förr... de fanns kvar. Att vi bara behövde blåsa på glöden lite grann för att de antagligen skulle blossa upp. Och efter att ha skrivit och pratat dygnet runt...

... visste vi att vi helt enkelt var tvungna att träffas för att utforska detta och se vad det handlar om. Så en helg för någon månad sedan satte jag mig på tåget norrut. Det kändes pirrigt och roligt och hispigt och samtidigt fullständigt avslappnat att träffas för första gången på alla dessa år. En mindre evighet av tid har passerat men vi känner varandra så väl, på något vis ändå, att det blev ett väldigt fint återseende. De känslor vi anade oss känna finns verkligen på riktigt. Oerhört starka, varma. Det blev en totalt magisk helg.

~~~~~~

Vi fortsätter nu på den väg vi börjat gå. Vi har ingen tid - och inget annat heller - att förlora. Men allt - precis allt! - att vinna. Så... det är vi nu. Jag känner mig som vore jag i fritt fall. En fantastisk känsla. Liknar inget annat jag upplevt.

fin fredag

In till stan efter lunch för att träffa klassisen Ulla. Vi gick i samma klass från slutet av fyran till och med sjuan så det är ju ett tag sedan vi sågs, även om vi haft kontakt på facebook ett tag sedan Ulla hittade mig där, men det var sjukt roligt att ses. MaChé visade sig vara stängt så vi gick till muséet som har ett verkligt mysigt café (med galet sköna stolar!) och åt en lång och god lunch under en massa skönt prat. Sedan la vi i lite mer parkeringspengar och gick en sväng på stan så att jag fick köpt årets julklapp till "randomsäcken", på Lagerhaus (var annars?!). Till slut var det dags för mig att åka ut till Kil för att göra lite sista-handen-proviantering så jag skjutsade henne hem till Gruvlyckan (liten nostalgitripp!) och vi lovade varandra att detta ska vi göra om. Snart!

Och... vilken märklig men skön känsla... att träffas efter alla dessa år och upptäcka att våra liv i mångt varit olika men också, i annat, har många gemensamma beröringspunkter. Att vi fann varandra så enkelt. Att det kändes som Vänskap. Livet är fantastiskt!

Resten av kvällen har, så här långt, annars varit akut köttbullstillverkning och tillagning av en styck krämig Jansson. Nu är nästan alla här (Lillmysen på väg efter diverse bilbekymmer och ytterligare en efterlängtad gäst om en dryg timme) och det äts gulasch, dricks vin och kaffe omvartannat och det stojas och pratas och glammas.

Det är en FIN FREDAG!

dan före dan

Natten har varit mild och öm. Det förflutna är så närvarande igen och har vandrat ut och in i såväl drömmar som vakenhet. Sakta vaknar jag till liv. Vill inte lämna värmen och mjukheten och begrundar möjligheten att stanna kvar i det här tillståndet hela dagen.

Men det går inte för sig. Dagen idag är en händelserik dag. Det är dan före Dan. På programmet: träffa en gammal klasskamrat för lunch på MaChé (Karlstad) och hämta upp Jenny som kommer med bussen från Oslo och sedan köra ut till Kil där det stora familjetjohejset kommer att dra igång. Det ska bli roligt! Det blir slammer och stök och jag ska laga till en Jansson och alla ska hitta sina sovplatser och storkusinerna ska bullra och småkusinerna förevisa leksaker och bus och mellan-snart-storkusinen Fanny bjuda på julgodis och laga en stor gulasch och massa prat och glögg och saknad efter alla de som inte kunde komma i år och skratt och kanske någon överraskning och läsa sagor och något glas rött och fin samvaro och kärlek.

julkalender för vuxna, del XXIII

HÄR är dagens lucka!

dan före dan före dan

Jag landar mjukt den här kvällen. Rastlöshet och stress är som bortblåsta. Kvar finns bara återseendens värme och innerliga glädje. Frid och varsam samvaro.

änteligen

sista skälvande minuterna

Det här är oåterkalleligen höstterminens sista dag. Tentor och muntor i avslutade kurser är undanstökade, betyg är rapporterade och underskrivna och nu återstår bara att kolla Trolltyg i Tomteskogen och glöggmingla lite och så önska varandra God Jul och Vi Ses Nästa År. Sedan tar en mycket efterlängtad (av såväl elever som lärare) ledighet vid. Vi lärare börjar inte jobba igen förrän den 9 januari, och eleverna kommer in en dag senare. Det har vi ärligen förtjänt allihopa!

Jag brukar säga det, men i år menar jag det mer än någonsin tidigare: den här julledigheten ska jag ta vara på varje sekund och bara vara. Vila. Njuta. Umgås med sådana jag älskar. Promenera, sticka och läsa en hel del bra böcker. Det ska bli absolut ljuvligt!

julkalender för vuxna, del XXII

HÄR är lucka nr 22!

lång natts färd mot dag

Just i denna stund infaller vintersolståndet.
Detta är den längsta av nätter.
Nu vänder ljuset åter.

bankkris

Jag tycker nog det är lite intressant med en bank som visserligen har öppet till kl 15, men som inte kan sköta exempelvis kontantärenden som insättningar och uttag efter kl 13.

Swedbank i Emmajävlaboda, dårå.

snällelisnällt

Min chef kan vara den snällaste chefen i världen. Inte bara får jag skippa arbetsplatsavslutningen i eftermiddag (eftersom jag ju ändå är nybedövad och högst troligen är väldigt synd om) utan dessutom kan jag gå tidigare imorgon, efter mentorstiden, så jag kan köra norrut i dagsljus. Sweet!

Luftmadrasserna som ska med är framtagna och all mat, utom ett paket speltknäcke, är inhandlat. Bilen tankad och stereon laddad med Karins Fossums Den som älskar något annat. Det blir bra det här!

väntans tider

Jag får knappt något ur händerna idag. Det känns konstigt att inte vara på jobbet, men å andra sidan kan jag inte se vad jag skulle där och göra idag. Känner mig rastlös inför den kommande resan och helgen. Men jag har i alla fall askat/sotat och fyllt på pellets, bäddat och funderat lite över vad som ska packas ikväll. Samt slagit in småkusinernas paket:

Ute skiner solen och om en stund ska jag ta en promenad. Till tandläkaren.

om man vaknar tidigt

Det verkar som om jag bara har två sömnlägen: toksovning eller inte. Eftersom jag toksov igår natt (?) vaknar jag redan vid halvfem idag.Ligger och drar mig en stund. Blundar. Försöker somna om men jag är helt enkelt för pigg. Känner att jag lika gärna kan lämna sängvärmen för annan värme; morronrock, kaffe, tända ljus och filt.

Kaffet smakar extra gott sådana här morgnar. Jag läser vidare i Conqueror i min smidiga lilla Kindle. Systrarna Sisters knaprar på sin kattmat och kommer sedan och hoppar upp hos mig i soffan och ligger tätt intill.

Morgonens varma tystnad låter mina tankar vandra fritt. Jag tänker om vänskapen. Tänker hur den kan ta sig så många olika uttryck. Hur fint och skönt det är med vänner som bryr sig om mig och som jag kan, och får, bry mig om. Och det där prestigelösa. Inte aldrig alls tävla med varandra i någonting alls utan bara låta vara och glädjas med andras glädje och framgångar. Kanske inte ringas och pratas varje dag men med lätthet kunna ta upp tråden där vi sist la den även om lång tid förflutit. Vetskapen om att man finns för varandra med stöd och pepp. Oavsett och närsomhelst. De öppna dörrarna och det naturliga välkomnandet. Och... avsaknaden av skitsnack. Den trygga förvissningen om att man inte får bildliga knivhugg i ryggen så fort man inte är närvarande. Att ens liv och göranden inte genast ska dissekeras i en aningens illvillig ton.

Jag fyller på min kaffemugg och vandrar vidare.

julkalender för vuxna, del XXI

HÄR är lucka nr 21!

the one and only fulkalender, pt 18-19

Ja, den här kalendern är ful. Och i otakt.

Men här är lucka 18 och 19!

kim jong il was so ronery

Haha! Jag har sett Team America och halvt skrattat mig harmynt...

Det är ju inte säkert att Alec Baldwin tycker det är lika kul?

tystnaden

Det är tyst här i mitt Hus. Det enda som hörs är Lois spinnande och lätta susningar i elementen. Jag njuter stillheten med tända ljus och te. Slösurfar.

Provade vintageklänningen ikväll. HOHO! Den sitter som gjuten! Jag känner mig sjukt nöjd med mig själv. Så sjukt nöjd att jag firade med lite att mumsa på. Hm.

Nu ska jag hänga en tvätt. Sedan kanske jag stickar en stund. Eller inte.

lyckligt ovetande...

... leker The Twisted Sisters of Mercy med en pingisboll, till tonerna av TSO.

Föga anar de att de, om en vecka, ska kastreras.

Ritsch ratsch filiknips bom bom.

Heh.

svinottan

Egentligen är det ju inte tidigare än vanligt. Men om jag kan ha lite sovmorgon är det ju lite smått förargligt att jag vaknar före sex, alldeles av mig själv. Jag ligger kvar i sängen och låter kroppen komma ikapp hjärnan. I sovrumsfönstret lyser en stjärna och på radion pratar mjuka röster om aktualiteter. Min säng är mjuk och täcket varmt och skönt. Svagt, svagt kan jag höra hur pannan mullrar från källaren. Tryggt och fint.

Men jag saknar en stor mugg kaffe i mina händer så jag går ner till köket, matar [alltid lika] hungriga missar och får igång moccamastern. Tänder ljus och fortsätter lyssna på radio. Det börjar tändas upp i grannarnas fönster. Hos Fatima och hennes man, i det ljusgröna huset, lyser den stora kristallkronan, rentav. I något annat fönster en vacker adventsstake. Men annars är allt tyst och mörkt. Jag tycker om det. Det känns vilsamt och lugnande.

Jag funderar på att rådda med något pyssel idag. Jag har lust att sy något, men vet inte riktigt vad. Kanske ska jag göra som jag brukar; gå upp i arbetsrummet och plocka lite och se vad som händer?

Men inte nu. Nu ska jag dricka Byns godaste i Frökenmuggen, tänka på tider som varit och som är, och låta dagen sakta, sakta ta fart.

julkalender för vuxna, del XX

HÄR är lucka nr 20!

allting har ett slut

Allting har ett slut. Så även en dag som den här. Visserligen är den inte riktigt slut än, men det är inte lång tid kvar. Arbetsdagen förgick, även om tiden kändes lång. Muntorna är roliga och intressanta men det blir drygt att sitta i nio timmar. Det var tur att jag fick lite extern uppmuntran emellanåt.

Jag tänkte inte gå till jobbet i morgon, men chefen fick mig på andra tankar. Han vill att jag sitter in och vaktar en tevelänkad munta i filosofi. Bara en timme. Hm. Det kan ju vara intressant att se hur det går till.

Och apropå munterheter så har Kim Jong Il kolat och nordkoreaner gråter hysteriskt på gator och torg i Pyongyang. Fredrik Reinfeldt jultalade om våld mot kvinnor, årets julklapp, näst matkassen, torde enligt förståsigpåare bli Zlatans bok och julen blir grön.

Jag känner mig ganska spak i knopp och kropp och tror att stickning, te och kanske någon liten godsak från SVT Play. Downton Abbey, till exempel, som jag inte kom mig för att se igår? Så får det bli. Tända ljus, mysigt pyssel och nedräkning till slutet av veckan då jag ska vara nära dem jag älskar. Bara några dagar kvar nu!

(En mus i mitt hus)

hämligt

Det här är den hemlighetsfulla tiden. Full av mystiska leenden och prasslet från vackra omslagspapper. Det ritschande ljudet som uppstår när man krullar presentsnören i fina färger. Glimtar i ögon och förväntansfulla hjärtan. Längtan och väntan. Den fina tiden.

tungúr nattúr

Jag sover otroligt hårt om natten. Tungt som vatten. Ofta drömlöst - eller så är det bara så att jag inte minns drömmarna. Jag har telefonsignalen på max och hör likväl inte ett nattligt sms som dånar av ungefär 30 cm från mitt öra. Å andra sidan; när jag vaknar är jag... vaken.

Jag ställde mig på vågen i morse. Och blev nöjd. Inte nöjd som i "tjoho, jag är i mål!" utan mer som "det går ändå åt rätt håll". Sådant gillar vi, även om tempot kunde vara högre. I morgon ska jag prova den svarta vintageklänningen jag köpte när Johanna var här i september. Jag tror den kommer att sitta som en smäck, nu!

Det ligger florsocker över hela gräsmattan, men termometrarna visar på ett par plusgrader. Sådant gillas också. Då slipper jag skrapa bilrutor. Vanligen går jag till jobbet, men tänkte proviantera efter arbetsdagens slut och jag orkar liksom bara kånka så mycket.

Jag har lite svårt att uppamma tillräcklig entusiasm inför arbetsdagen. Det är inte särskilt kul att sitta och sitta och sitta. I nio timmar. Men jag får fokusera på mina fantastiskt duktiga elever som gör så otroligt bra ifrån sig! Något måste jag ju ändå ha gjort rätt! ;)



Jag kom på att Korpen flyger är en av världens bästa filmer och att jag måste se den igen. Snart. Kanske redan ikväll? Medan jag tar upp stickningen av den fina sjalen som är till mig själv?

julkalender för vuxna, del XIX

HÄR är dagens lucka!

färdig

Mitt syprojekt är färdigt. Det blev pimpning av 1 st slätstruken H&M-kappa dymedelst blomapplikationer. Fastsydda med en triljard millimetersmå langettstygn. Inte fan är det ens påminnande om en Desigual, men det var rätt kul att göra den och kanske kommer jag rentav att använda den någon gång?

Under tiden som jag sydde hann jag prata både med Johanna, som ringde från Thailand, och Linus som ringde från Falkenberg. Skönt att få lite mysigt snack och veta att de har det fint. Jag saknar ju alla mina barn mest hela tiden, även om jag inte för ett ögonblick vill att de ska hänga här för jämnan. Men... lite närmre, rent geografiskt, kunde vi ju förstås varit.

Nu ska jag begrava mig under mitt fluffsiga duntäcke och försöka sova. Lång dag imorgon.

muntligt

Sex muntagrupper avverkade. Åtta to go, imorgon. Det är väldigt slitsamt, mentalt, samtidigt som kroppen skriker efter nästan sju timmars stillasittande (nio imorgon...). Visst. Jag kunde gå en promenad. Det kunde jag. Men vill jag? Nä, just det. Det vill jag inte. Det är under nollan nu och snögloppigt. Mörkt. Uschligt.

Så jag tänder upp ljus lite varstans. Fixar största muggen te och drar på mig mjuka, slappa kläder och barrikaderar mig i soffan med Syprojektet. Optimistisk som jag är tror jag ju fortfarande att jag blir klar med det innan jul. Downton Abbey ska ses i SVT Play.

Jag har en liten skrivarblockering just nu. Pytteliten. Inte så mycket kramp som självcensur. Så det lär väl lossna snart.

hemma-hos, del åtta - slutet

Mitt vilsamma, tysta sovrum...

... och så till sist gästrummet, Matilda:

Kom hit och använd det snart!

Och jag antar att linslusarna Twisted Sisters of Mercy inte gått obemärkt förbi... :D

hemma-hos, del sju

Mitt arbetsrum, som jag är särskilt förtjust i:

hemma-hos, del sex

Här är den nyfixade övre hallen:

om drömmar

Jag har drömt om jobbet i natt. Inget specifikt, men jag drömde att det var någons slags allmänna prov och eleverna kom och gick som de ville. De kom försent, hade inte läst på och hade med sig... leksaker? Skumt, liksom.

Kanske beror drömmen på att jag faktiskt ska jobba idag, fast det är söndag och allt? Det är den tiden på året då vi tar till även helgerna för att hinna med framförallt de muntliga examinationerna. För min del handlar det förstås om muntor i religionskunskap. Jag har inte så ont av det. Jag kunde ju vara hemma i fredags, även om jag hade ett par timmars distanshandledning, och på tisdag kan jag göra likadant. Lugna puckar, alltså.

Vaknade väldigt tidigt gjorde jag också. Jag låg och blundade en stund, lät tankarna vandra långt bort i tid och rum. Kände tomheten och saknaden komma och bestämde mig raskt för att gaska upp mig genom att gå upp, ta en dusch och få på en kanna av Byns bästa.

Och minsann om jag inte känner mig förfärligt mycket mer uppåt nu. Tror inte det enbart är kaffets förtjänst...