(Morgonutensilier: Kindle, kaffemugg, mini-pc, tända ljus, radio)
Nu är Huset så där fullt igen som jag tycker om. I gästrummet sover Johanna (eller... nej, hon sover inte - jag hör hur hon tassar och pysslar däruppe) och i arbetsrummet Jenny och Thomas. På varsin köksstol sover Semla och Lois utan att för ett ögonblick misstänka att deras transportbur står på hallgolvet för att de om en timme ska åka till veterinären och bli både kastrerade och tatuerade. På radion: P1-morgon med nyheter och aktualiteter. I min mugg: Byns godaste. På gatan: en tom soptunna (än en gång hann jag dra ut den preciiiiiis innan sopbilen vände för att ta min sida av gatan). I min telefon: ett färskt sms från Matilda som just landat efter en knapp vecka i Israel, tillsammans med sin Mike.
Jag fick en hel del feedback (fast inte i kommentarsfältet här, utan på Fejan) kring förra inlägget. Det om utanförskap. Framförallt är det många som känner igen sig. Vännen Peter skrev om stolthet och att utanförskapet delvis kan vara självvalt. Jo, kanske. I mitt fall handlar det om en uppväxt som var såpass apart att jag alltid bär den med mig. Jag kunde verkligen inte välja den själv och det tog lång tid att befria mig själv från den. Hur det var kan jag endast dela med några få. Och stoltheten - den har jag. Jag har vikt ner mig tillräckligt i mitt liv och tänker inte göra det mer. Jag uppskattar mina fina och sköna vänner och är beredd att göra mycket, och gå långt, för att vårda och bevara vänskapen - men jag kompromissar inte med det som är jag. Min själ är inte till salu.
1 kommentar:
Jag känner all igenkänning i världen med ditt inlägg, men har däremot svårare att tänka mig dig som utanför osv. Intressant är det, att det oftast finns mer där är man kan ana, dvs att wysiwyg inte riktigt gäller. Mer om det irl. :)
Skicka en kommentar