bara en basker från poesin

Söndag kan innebära skrivarkurs i gulliga Åfors. Vi samlas i ett hus så nära ån att det kallas Åstugan. En brasa sprakar välkomnande och runt bordet i det hemtrevliga rummet sitter vi åtta kvinnor (varför inga män?) och delar med oss av några av våra innersta tankar, om än inte alla. Jag skriver varje dag och vet att i runda slängar etthundra personer följer mitt bloggande här. Det känns bara trevligt. Men att läsa upp sitt skriv för andra, om så bara några stycken, är läskigt. Jag blir torr i munnen, matt i händerna och rösten känns som att den inte ska bära.

Atmosfären är dock tillåtande och den feedback man får, eller ger, är konstruktiv men samtidigt vänlig och i en anda av uppmuntran. I halvtid fikar vi. Chai med mjölk, nybakade scones och två sorters hemgjord tomatmarmelad. Småpratar om skrivande, tipsar om böcker och spinner planer på en skrivarresa. Det känns lite lockande. Att resa bort någonstans och skriva en hel vecka under coachning av en erfaren författare. En idé tar sakta form i mitt huvud. Eller snarare; en struktur tar form. Idén har legat där och skavt några år, men nu börjar jag skönja hur den skulle kunna låta sig göras. En förhoppning är väckt, att jag kanske faktiskt kommer att genomföra ett längre skrivprojekt.

En haiku kom till mig när jag körde norrut, på eftermiddagen:

Gråvägen norrut
ett möte i rondellen.
Lövskogen brinner.

Töntig, jag vet. Jag skulle naturligtvis virkat mig en svart basker.

Men Tomas Tranströmer.Han kan han.

”Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik”