närvaro

(Finns att beskåda på Hasselblad center, Gbg)

Den yrkeskår jag tillhör består av kloka, välutbildade, professionella, kreativa och intelligenta människor. Och ändå uppför vi oss som miffon när det gäller sjuknärvaron. Det gäller även mig. Man hostar och snorar och käkar panodil och går till jobbet. Inte för att det handlar om att det skulle vara ett kall. Det är det nog ingen som känner längre, får jag hoppas. Men det är så jobbigt att vara hemma och vara sjuk för man förväntas liksom sköta en del av jobbet ändå... Ha lektionsplanering redo för vikarier, till exempel. Det går ju an om man är borta någon enstaka dag, men funkar inte i längden. Och om man missar flera lektioner på raken är katastrofen närmast ett faktum, för då måste man ju ta ikapp allt det som skulle hunnits med där och på en termin, eller i en kurs, har man ju bara så många lektioner.

Därtill kan man ju ha viktiga möten inbokade, som till exempel utvecklingssamtal eller klasskonferenser. Man kan ha lovat vikariera för någon kollega eller - som jag idag - ha en VFU-student på ingående (som jag tänker kalla Kandidaten under de 9 veckor han är hos mig, för det låter mycket trevligare, tycker jag som fortfarande tänker Very Fucked Up, när jag ser bokstavskombinationen...).

Summan av kardemumman är alltså att det oftast är jobbigare att stanna hemma än gå till jobbet. Det är därför lärarkåren hör till de yrkesgrupper som har högst sjuknärvaro. Det är därför jag börjar även den här veckan med Panodil och pappersnäsdukar en masse, i handväskan. Oerhört kontraproduktivt, naturligtvis. Jag kommer att vara sjuk längre tid och dessutom lyckas smitta ner en och annan.

Högst troligt kommer jag dock att avstå från min älskade kör-repetition ikväll. Det finns gränser för vad jag pallar. Jag ska sova i soffan med Twisted Sisters of Mercy på magen.

Nog med gnäll nu. Egentligen är jag på himla gott humör! Har solsken i blick och ett lite hemlighetsfullt leende i mungipan. Livet är gott och minsann om det inte ler tillbaka mot mig.

Kaffe! Nu kör vi!