skammen

Bertil Vallien

Jag har sett dem. Ni har sett dem, ni också. Vi går förbi och låtsas som vi inte ser. Förstulet lägger vi ibland ner en ynkans slant i en liten bucklig pappersmugg och hastar vidare. Någon tackar översvallande för de ynkans pengarna och vi blir lite generade.

Han har tjockt svart skägg och sitter på någon av de fyra posteringar som tiggarna i Byn bedömt som möjliga att kanske få sig en slant på. Jag brukar ge honom en peng när jag ser honom. Papperspengar. Det har jag råd med. Han blir glad och vi önskar varandra en fin dag, eller god jul och snart ett gott nytt år. När jag passerar med bilen och han sitter utanför Systembolaget brukar han vinka och le. Jag vinkar tillbaka. Och ler.

Hon har ett lite runt ansikte och det lilla som syns av håret, under lagren av mössor och sjalar, är mörkt och hennes händer är brunbarkade och varma när hon tar mig i handen. Oftast sitter hon utanför ICA invirad i filtar och täcken med en liten pappmugg framför sig. Ibland dricker hon te, eller om det är kaffe, ur en liten mugg som hon kupar händerna kring. När jag passerar brukar jag ge henne en peng. En papperspeng. Det har jag råd med. Hon tar min hand och kramar den hårt och ibland pussar hon på den. Det känns alldeles fruktansvärt att någon pussar en på handen för en tjuga, eller ens en femtilapp. Jag rodnar över hela kroppen.

Att dessa två, och ett par andra, har ett sådant bedrövligt liv i sitt hemland att de måste fara norrut, till  vår avlägsna By med sin snö och iskyla (idag är det minus trettonkommanio när jag tassar upp och kollar termometern), för att tigga ihop sitt levebröd är en SKAM. En skam att inte alla människor kan få sin utkomst på ett värdigare sätt än så. En nationell skam. En jävla EU-skam. De avhumaniseras och deras eländighet förminskas genom påståenden att de är organiserade, eller för den delen genom att kalla dem "EU-migranter". De är MÄNNISKOR, för tusan hakar. Människor med namn. Män och kvinnor, mammor och pappor, någons barn och någons käraste. Desperat gör de vad de kan för att dra försorg om sig själva och sina familjer även om detta innebär något av det mest förnedrande som finns - att tigga rika människor (och i jämförelse är vi alla rika) om små smulor. Skulor, rentav...

Igår var Marius och Pamela på samma ställe. Han hade fixat ett par mackor och en mugg med varmt att dricka till henne. Han log mot mig och presenterade henne som sin fru. Vi tog i hand igen och önskade varandra god fortsättning. Men när jag låg hemma i min mjuka säng, med magen full av god mat, under mitt härliga fluffsiga duntäcke undrade jag vafan det betydde. God fortsättning på... vad? Och för... vem?

Turn the Tide - Spiritual Beggars

the bare necessities

På Facebook ser jag att min äldsta och min yngste, tillsammans med svärson och god vän, njuter snö och sol i Trysil. Mellantjejerna är hemma i Oslo respektive på semester i Bangkok (sista dagen) och alla verkar må gott. Bra. Då är jag nöjd.

Själv trotsade jag ett par minusgrader och ett tveksamt snöfall och sprang en halvmil. Fifan vad det var jobbigt att andas in kalluften. I övrigt gick springandet fint och det kändes bra att jag bröt vilodagssviten. Fyra latdagar får räcka. Nu kör jag vidare. I morgon ska jag träna något annat, tänker jag.

Planen för dagen var att göra så lite som möjligt, men vissa saker är helt enkelt nödvändiga, så som lätt proviantering, körande av några maskiner tvätt samt uraskning av pannan och påfyllning av pellets. Bortsett från detta myser jag i sköna fåtöljen, dricker te och lyssnar på Leonard Cohen. Nu ska jag se Djungelboken på teve. Visserligen har jag den på DVD och kan se den när jag vill, men det blir liksom aldrig av. Det får bli en av dagens höjdpunkter. En annan blir Downton Abbeys julspecial.

Ungefär så ser min tredjedag jul ut. Lugn, skön och utan större åthävor. Bra nog.

Suzanne - Leonard Cohen

en annan annandag

Hemma igen. Mjuka, varma kläder. Sockar. Den goda viljan på teve och jag slökollar. Tända ljus. Dricker lite guldfärgad glögg i min sköna fåtölj. Här och var ligger katterna utslängda och tystnaden är öronbedövande. Efter några dagars ljuvligt buller och bång med ett gäng av de allra bästa jag vet är saknaden stor och lugnet efterlängtat.

Imorgon får bli en annan dag.

Fare Thee Well - Oscar Isaac, Mumford & Sons, Punch Brothers

Linus

Stora jullunchen!

Johanna & Andreas

Delar av lunchsällskapet!

Julafton avslutas med sedvanlig bockbränning

På juldagen hälsade vi på hos mormor & morfar i Mangskog.
Kusin Anton, mormor och Antonia.

Kusin Louis

Matilda & Mike visar morfar bilder från bröllopet.
Fanny & Antonia tittar också.

Linus och kusin Adam

Mike fixar eggnog och Johanna assisterar

Julklappsmössorna!

Juldagskvällsmyset!

winter solstice

Årets längsta natt väntar. Nu står det mer eller mindre stilla några dagar och sedan kommer ljuset sakta att återvända. Som ett försiktigt löfte om detta lyser solen när jag vaknar och är himlen klart blå ovanför de vita hustaken. Katterna är ute, alla tre, och tassar i det frostnupna, frasande gräset. Och jag... jag är ledig.

Det är söndag, ju, men jag räknar den som nummer två av arton på varandra följande lediga dagar, som ska avnjutas med omsorg. Det har gått bra hittills, med pyssel, lagom städning, inslagning av två mjuka paket, lite glögg med fin vän och, som grädde på moset/lök på laxen/smör på fläsket, två Jansson är klara och ligger i frysen i väntan på julafton.

Planerna för dagen är ganska vaga men innehåller en rödbetssallad och en springrunda. Räcker så.

Och så lite schysst julmusik, förstås!

The First Noel - John Wetton & other prominent artists

lazy days... lazy ways

Torsten ser en annan katt. En solkatt!

Klockan fyra hade jag så äntligen bestämt mig. Detta ska vara en vilodag. Ingen träning. Inte ens en promenad. Jag tror att jag har igen det imorgon. Hehe.

Så nu kan jag koppla av helt. Laga en lätt middag (tror jag kör på min favvo: spenatsoppa med ägghalvor) och fortsätta hänga i sköna fåtöljen med skidåkning på teven och en stickning i händerna. Två katter sover som... grisar. Sixten till och med snarkar lite lätt. Lilla Fröken är ute, men kommer nog in snart. Huset är städat, tvätten vikt och ljusen tända. Skön söndag.

En arbetsvecka kvar. Jag börjar känna mig lite matt i lacken och vet att det blir tuffa dagar, om det ska vara någon kvalitet på dem. Och det ska det. Men det ska också vara sådant som ger mig själv energi; träning och en trivsam vardagskväll med en god vän. De minimala julförberedelserna känns också som roliga att hålla på med. Så på det hela taget blir det ju ändå bra. Ska dessutom besiktiga min bil och klippa håret.

Lazy - Jon Lord feat. the Philharmonic Orchestra of Győr

lugnet före stormen?

Ännu en vecka avklarad. Sista veckan med Kandidaten och vi var eniga om att tiden gått alldeles för fort och att fem veckor är för lite. Jag ser henne gärna som kollega, vilket är det bästa betyg jag kan ge någon. För kollegor är viktigt. Bra kollegor. Superviktigt. Igår kväll hade jag några sådana här hemma på lite afterworkglöggmingelmys. Vi har inte setts särskilt mycket, utanför jobbet, i höst, så det här kändes efterlängtat och välbehövligt. Tycker jag, dårå. Vi körde lite julaktiga tapas och drack glögg och annat och trasslade lite med spotifylistor och snackade och det kändes avslappnat och fint.

Vi borde faktiskt göra det oftare.

Ikväll är jag så trött, så trött. Ute på baksidan står en pall pellets och väntar. ICKE att jag tar in det i regn och mörker (det var mörkt och blött redan när jag kom hem från jobb & gym). Det får vänta tills i morgon. Efter springturen. Istället sitter jag i sköna fåtöljen och tänker att jag nog snart ska krypa ner under täcket, men ser att klockan är en kvart över sju och får nog hålla mig vaken en stund till. Katterna är inne (med utegångsförbud hela kvällen) och skulle det bli strömavbrott, vilket jag inte håller för troligt, så har jag mat, vatten och värmeljus så jag klarar mig. Men att det skulle bli en rejäl storm tror jag när jag ser det...

Lugnt och skönt har jag det. Tända ljus och lite tevenyheter. Orkar jag kanske jag ser På spåret. Ett par pepparkakskolor ska nog kunna slinka ner, också.

Jag har fortfarande så mycket att tänka på. Ett, eller möjligen två, frågetecken är nu lite uträtade. Tror jag. Det känns bra. Time will tell. Annat återstår och jag får nog acceptera att en del saker liksom bara inte blir. Eller kanske kommer att hända längre fram.

Och inte har jag sett The Battle of the Five Armies, heller. Tidigare i veckan umgicks jag med planer att se den i kväll. Hm. Hur tänkte jag där..? Nå, jag har snart ledigt och kanske kan bege mig till någon större grannstad för att se den. Kanske, sa jag.

I See Fire - Ed Sheeran

heaven and hell

Min springguru Ludvig Rasmusson säger i Spring för kärleken och livet att "en av de saker som man har svårast att förstå när man börjar springa är att formen kan variera så starkt och att man springer så olika olika dagar".

Amen to that. Igår, till exempel, gjorde jag nog ett av skitpassens verkliga skitpass. Inget ville sig. Jag var trött och kände mig tung i kroppen, det gick äckligt långsamt och trögt, det var kallt, småregnigt och jag hade motvind och fick ingen vidare rytm i andningen. Ett jävelpass, helt enkelt. Det som tröstade mig var att jag ändå fullföljde min tänkta runda, på lite drygt sex kilometer. Och det räcker långt. Pannbensträning i den högre skolan.

Idag, efter jobbet, hade jag tänkt att jag äntligen skulle provspringa mina trailrunners, med bra grepp för lera, halka och snöslask. Jag bestämde mig för att ta bilen bort till motionsspåret, vilket visade sig vara ett snilledrag. Joggade lätt från parkeringen till spåret, tände upp belysningen och började springa. Allt som inte funkade igår kändes fantastiskt idag! Underbart! Är kort. Har jag hört. Efter ett varv brann mina hälar och efter två fick jag faktiskt avsluta och gå bort till bilen. Skoskav De Luxe. Vilken tur att jag inte hade tre-fyra kilometer hem. Jag tog vägen via Byns apotek och tjackade upp mig på Compeed. Men hur sopig är jag inte om jag springer in nya skor utan att sejfa med till exempel dubbla strumpor? Jag försvarar mig med att det är första gången, sedan eldkvarn brann, som jag fått skav av träningsskor. Och så länge det går ska jag fortsätta använda mina vanliga springskor. De är rätt snabba, de också. Och i morgon är en annan dag!

Mina ovänner, just nu...

Jag fortsätter citera er lite springfilosofi kring de där rundorna som inte alls vill sig. (Den som tycker det är tråkigt kan rulla ner till låten i slutet av texten. Den är grymt bra!)

"Det finns felsökningsscheman för joggare precis som för bilister: Hur var vädret? Var det hett eller kallt? Regnade det? Var det snö? Blåste det? Vad var det för luftfuktighet? Vad var det för lufttryck?

Hur var man själv? Var och när hade man ätit? Hur mådde man mentalt? Hur hade man sovit? Hur hade man rört sig dagarna innan? Vilken allmän kondition hade man? Vilken tid var det? Var det morgon, middag eller kväll? Vilken årstid var det? Var det mörkt eller ljust ute? Hur var man klädd? Var man för varmt eller kallt klädd? Hade man skor som inte var ingångna eller som var utslitna? Hur var springvägen? Var det en ny eller van väg? Var det mycket trafik? Var det halt av löv eller is? Vilken taktik hade man? Gick man ut hårt eller löst? Värmde man upp dåligt? Sprang man med andra som drog upp en i en rytm som man inte passade för?

Det räcker ofta att en enda av dessa förutsättningar inte stämmer för att en springning ska misslyckas; man är för varmt klädd, man springer tidigt på morgonen när man inte kommit igång, man är stressad, man sprang mycket veckan innan eller man hindras av bilar och kommer ur rytm. När man efter ett lopp granskar alla faktorer och försöker analysera hur det kunde gå som det gick, förstår man att man är en känslig person."

Brand New Day - 10cc

passive active behaviour

Det känns som om hela söndagen tillbringats här i tevefåtöljen. Och kanske har den det? Hur eller hur har bland annat fyra maskiner tvätt körts, en driva saffransbullar bakats (mer lussegrisar än dito katter), en springrunda i skymningen avverkats och de absolut sista två avsnitten av Life On Mars setts. Slutet lämnar mig ingen ro. Och ändå älskar jag det.

Jag landar efter denna underbara serie med att se ännu en av de där verkligt bra naturfilmerna som SVT2 levererar söndagskväll efter söndagskväll. Torsten ser till att bilda sig, han också.

Det var fint att springa i skymningen. Jag valde skogen för att slippa blingiga reflexer och illgulgrön väst och sådant. Skogen luktar gott och temperaturen låg ett par grader över nollan. Trängseln nästan lika med noll. Bara jag och ett par löpare till. resten av befolkningen var nog på julskyltningen. Det känns rätt fantastiskt att det är siste november och det fortfarande är njutbart att springa, att det fortfarande lyser grönt och rött och gult i en del snår och att en och annan svamp kämpar för ännu några dagar.

Igår kväll tankade jag skön energi med skotsk och irländsk musik av bästa märke. Jester's Hope med gitarr, en bouzouki i irländsk tappning (med platt baksida), olika flöjter, en border pipe och givetvis en bodhrán. Jag måste säga att, förutom att baka de godaste sconesen på den här sidan Nordsjön, lyckas The Tea Room engagera väldigt bra musiker för sina temakvällar. Grymt bra var det!

Tre veckor kvar att arbeta innan juluppehållet. Kommande vecka blir ganska tuff, med en hel del extra aktiviteter (och då tänker jag inte på julmiddagen på tisdag kväll). Sedan lättar det något, även om det kommer att vara full fart rakt in i ledighetskaklet. Tur jag också har en och annan trevlighet, och en del återhämtning, inplanerad för helgerna fram till dess.

Strax är det läggdags för mig. Jag vet. Klockan är drygt åtta och jag hade gärna sett Runda bordet: Europa (jag tokgillar Katrine Marçal, fd Kielos!), men jag är trött och det är så himla skönt att krypa ner under täcket i min renbäddade säng, kanske läsa lite - eller möjligen... tänka... jag har en del att fundera på och ett och annat frågetecken jag skulle vilja ha uträtat, men det tror jag kan bli den här veckan - och sedan sakta glida bort medan en liten stjärna lyser med ett milt sken bakom gardinen.

Imorgon kickstartar jag med däckbyte en kvart över sju. Inte jag som ska byta, alltså, utan "min" verkstad.

Pie Jesú - Sarah Brightman & Paul Miles-Kingston

utan tvivel är man inte riktigt klok

Att, efter en absolut fullpetad dag (där jag ägnade lunchen åt att vara hos tandhygienisten), komma hem (lätt frusen) och snabbt svida om och ge sig ut i mörkret och fuktkylan för att springa en runda fanns inte på kartan för ett år sedan. Icke!

Men nu är det något jag till och med kan sitta på ett arbetsplatsmöte och se fram emot. Jag kan tycka att det är lite motigt att ge mig ut, tungt och tröttsamt att springa och komma på att jag glömt ladda med ett mellanmål och samtidigt känna bubbel och glädje över att den här kroppen är med mig, och inte emot. Jag springer där och tänker på helt andra saker än själva springandet. Saker som hänt på jobbet, vad jag ska ha på mig på julfesten, helgen som gick och vad jag ska laga till middag på fredag. Typ. Jag möter andra reflexvästförsedda springare, blir omsprungen och springer själv om någon. Jag blir varmare än jag varit på hela dagen och jag blir jätteförbannad på sladden till ljudet som envisas med att trassla in sig i luvan på jackan.

Detta är förunderligt. Märkligt. Jag såg det inte komma och nu är det en alldeles naturlig del av min vardag, som gör den lite gladare, lite roligare, lite mer energisk.

Jag säger som Tage D: "Utan tvivel är man inte riktigt klok."

Turn Me On - Norah Jones

stillsamt värre

Plötsligt är huset alldeles tyst och tomt igen. Två dagars härligt skrammel och prat och kramar och skratt och musik och sena nätter med Jenny, Kristofer och Linus. Igår kväll ett gäng riktigt trivsamma vänner på middag. Samtal om religion och universum och vegetarisk mat och fysik och katter och whatnot. Så roligt och mysigt. Och nu: tystnad.

Tvättmaskinen rullar i källaren, sängarna är renbäddade och golven dammsugna. Disken diskad och inplockad i skåpen. Pratat med Johanna en stund. Katterna sover i soffan. Jag har ordnat för en eftermiddag i sköna fåtöljen.

Dags för säsong 2...

Lights In My Mind - Cressida

sänka skepp?

Ibland måste jag, som sagt, göra som Fantomen och vandra på stadens gator som en vanlig... ehm... kvinna. Eller, ja, ni fattar. Göra något annat någon annanstans. Till exempel åka på rockkryssning med en riktigt god vän. Så det gjorde jag nu i helgen som gick. Jag och världens bästa Netti klev ombord på Cinderella och åt och drack gott, lyssnade på en massa bra musik och umgicks med trevliga människor. Ett par dygn av skön avkoppling och eskapism från den verklighet som sedan är väldigt skön att återvända till, igen.

En verklighet med Byns bästa kaffe och sova i egen säng medan jag lyssnar på ett strilande novemberregn, mjukt mörker, samtal med kandidaten J och kollegor, en mugg kaffe med vitt runt ett annat fikabord, elever som varit ute på praktik och vill höra att jag saknat dem, och planering och teknikstrul och Plan B och mejl som ska skrivas och böcker som ska läsas och pratas om och glada ögon. Glada ögon blir jag... glad av! Därtill samtal med Johanna (vi planerar runt julen) och skönt spring i en våt och dunkelt upplyst skog och kycklingmiddag och katter som är glada att komma in i stugvärmen och sova. Var och en på sin plats.

Rainbow Demon - Uriah Heep

sörprajs

När en elev ska diskutera en novell av Ishiguro (A Family Supper) och har synpunkter på hur den engelska översättningen gör texten lite svårare att tolka, i vissa detaljer...

Jag: Men... kan du japanska?
Hen: Jag kan läsa, men inte prata så bra.
Jag: Wow... Hur har du lärt dig det?
Hen: Ptja... några kompisar på nätet och jag har hållit på några år nu.


Den känslan, hörni. Ståpäls Big Time!

Big In Japan - Alphaville

något om springandets filosofi

Jag läser Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet. En handbok i joggandets teknik och filosofi. Den innehåller en hel del praktiska och handfasta tips kring träningsupplägg, teknik, klädsel och sådant. Och den är inte det minsta flåshurtig och klämkäck. Men det är inte det som gör boken så intressant att jag, efter att ha lånat den på bibblan, köpte mig ett eget ex på Bokbörsen.

Det som gör att jag gång på gång återvänder till boken är språket, humorn och... filosofin. Tankarna kring springning (ja, författaren använder faktiskt det uttrycket ibland, i stället för "löpning" eller "jogging") som ett sätt att förhålla sig till livet. Som till exempel förklaringarna till att löpning aldrig kan bli, eller vara, tråkigt. Det går helt enkelt inte. Ludvig förklarar:

"Om man anstränger sig ordentligt hinner man aldrig få tråkigt eftersom man måste koncentrera sig på springandet /.../ Till de saker som anses tråkiga är vädret. Inomhus och genom ett fönster är vädret oftast tråkigt. Höstdagar och vårdagar utan sol dömer man snabbt ut som tråkiga. Regn, blötsnö och slask är alltid tråkigt /.../ Springer man i spår eller längs stränder är inga väder tråkiga. Man upptäcker att tråkigheten finns i lägenheten, bakom stängda fönster. Som TV-program betraktade är de flesta väder tråkiga /.../ I allmänhet förvandlas de tråkiga vädren när man kommer ut, till ljus, förändring och liv."

Sedan övergår han till att fundera om tråkigheten, överhuvudtaget.

"Kan man överhuvudtaget ha tråkigt? När har man det? Ja, till exempel när man flyger eller har tråkigt på teater. Det finns nog inget tråkigare i världen än en tråkig pjäs. På teater kan man inte ens försjunka i sig själv som när man springer och tänka på annat. /.../ När man gör något själv har man inte tråkigt. Passivitet är tråkighet. Det är tråkigare att sitta still än att springa."

Och så avrundar han kapitlet med:

"Att jogga är aldrig lika underhållande som att se underhållningsprogram på TV. Det är inte roligare än man gör det. TV-program är så roliga som andra gjort dem. Numera (boken är skriven 1995, min anmärkning) har man till och med speciellt inlagda skrattsalvor så man inte behöver anstränga sig att fundera ut vad som är roligt. I springspåren finns inga förinspelade skrattsalvor."

Detta kan appliceras på inte bara springningen utan hela... livet. I egentligheten finns inga burkade skratt. En har inte roligare än en gör sig. Jag kommer att vilja dela mer av min läsning, framöver.

Jag har inte sprungit idag. Eller... alltså... erhms... jag tänkte inte springa. Men en promenad ville jag ju ändå ta, i mildvädret - inte minst med tanke på att jag sett de första SJU avsnitten av Life On Mars. I ett sträck. Hur eller hur... fann jag mig springandes ändå. Lustigt nog hade jag springkläder på mig? Hm.

Det åttonde avsnittet såg jag när jag kom in igen och nu blir det tufft att, i veckan, kanske bara hinna med ett avsnitt om dagen. Om ens det.

Oh well. Om en liten stund Babel och innan dess ett program om evolution och babianer som har hundar som husdjur. Det är givetvis i SVT2 det händer!

Don't Stop Me Now - Queen

newtons första lag

Jag har någon form av tröghet när det gäller att se filmer och teveserier. Om jag lånar en film på biblioteket är chansen ungefär 50/50 att jag lämnar tillbaka den osedd. För jag har inte riktigt kommit till skott med att se den - oavsett hur intresserad jag är av den. Jag vet inte riktigt varför det blir så. Faktum är att jag inte vet alls. Jag har liksom svårt att koppla av på det viset. Men när jag väl gör det är det ju precis hur gött som helst.

För ett par veckor sedan lånade R mig, som sagt, en DVD-box med teveserien Life On Mars. När han berättade om den kände jag vagt igen beskrivningen. Jag har bestämt sett åtminstone några avsnitt av den, när den gick på någon tevekanal. Själva upplägget är lockande. 2000-talskriminalare blir påkörd och när han vaknar upp är det... 1973. Och ändå... inte. Sådant gillar jag (en av de bästa böckerna på temat är Diana Gabaldons Outlanderserie som jag älskade på 90-talet). Men inte förrän idag har jag, helt olutherskt, fått på de två första avsnitten i första säsongen. Klockan är halvtio, det är söndag förmiddag, mitt kvarter är insvept i dimma, jag har en mugg kaffe på bordet bredvid sköna fåtöljen och serien verkar just så bra som jag minns den. Vilken fin start på söndagen! Och vilket GRYMT soundtrack till teveserien!

Life On Mars? - David Bowie

summa summarum

Arbetsveckan som gick var rätt kreativ. Jag fick en hel del gjort. Sådant som jag gått och tänkt på men inte riktigt kommit till skott med. Det har varit glada elevögon, kollegialt lärande med lektionsbesök och återkoppling och det har varit ett väldigt fint samtal med J som ska vara kandidat hos mig i fem veckor, från och med måndag. Ja. Jag vet att det heter "VFU-student". Men jag tycker "kandidat" låter så fint. Värdigt, på något vis. Det kommer att bli fem fantastiska veckor! Jag kommer att lära mig massor av nya saker! Det gör jag varje gång jag får vara handledare för en kandidat, och med J känner jag att det kan komma att bli väldigt bra!

Ett par andra möten har det varit också, några roliga samtal med kollegor (om helt andra saker än jobbet) och lite systematiserande. Är någon nyfiken på min arbetsplats, och varför jag gillar den så mycket, kan ni få en liten hint om den HÄR.

Say What You Want - Texas

På träningen igår (cykelpass) funderade jag lite. Över det här med just träningen. Och hur det kan komma sig att jag nu lyckats dels hålla fast vid min grundrutin mer än ett år och dels lyckats utöka den och fortfarande tycker det är kul. Kanske är ett av svaren att det jag gör är att hänga med mig själv. Umgås med mig själv, alltså. I en småsocial kontext. När jag sedan kommer hem är jag trött och har ingen ork att umgås särskilt mycket med nån. Mer än i undantagsfall. Det spelar liksom ingen roll att det bara är katterna hemma, när jag kommer hem. Eller så är det något helt annat och detta är bara en positiv bieffekt.

Häromkvällen, när jag körde ut från parkeringen vid gymmet/simhallen såg jag en lång rad kulörta lyktor tända uppe på festivalområdet (Rasslebygd a k a Emmabodafestivalen). Jag svängde åt det hållet och såg en massa fantastiska neonskyltar lysa i mörkerdimman, på samma plats där jag tidigare i veckan tog bilden av RYMDRESERVATET. Hade jag inte varit iförd svettiga, fuktiga träningskläder hade jag stannat, gått ur bilen och passat på att ta lite kort. Men jag hade nog fått dubbelsidig lunginflammation om jag hade försökt. Jag körde förbi igen igår kväll, men det var mörkt och nersläckt. Jag tänkte att det kanske hade varit något event för festivalgruppen, eller något. Sedan hittade jag en sida på Facebook. Neonpark Rasslebygd.

"Neonpark Rasslebygd är tänkt att bli en park som till skillnad från andra parker. Är som allra bäst under nattens mörka timmar. Vi har dessutom en skatt av neonskyltar ute i landet, som i allt raskare takt hamnar på tippen. Så vi räddar fragment av vår historia. Men vi gör såklart även nya skyltar, belyser träd .Vi sätter även upp vanliga belysningsslingor. Kort sagt vi gör en park så som vi själva vill ha den."

Den ska jag besöka vid något tillfälle!

Dream of Glory and Pride - Neon Rose

Idag invigde vännen Erica sin nya tapetserarverkstad. Så fint det har blivit där och vilka fantastiska tyger hon hade prover på. Jag har inget tapetserarprojekt att sätta i händerna på henne men jag trillade givetvis dit, Big Time, och köpte ett härligt tyg som ska få bli mina nya altandörrsgardiner. Det hade jag verkligen inte råd med, egentligen, men så roligt att köpa något annat än IKEA-tyg, för en gångs skull! Grym kvalitet och härliga färger! Jag gör mig inget dåligt samvete över priset, ändå. De kommer att hänga med länge! Nackdelen är väl möjligen att de blir så snygga att jag måste skärpa till mig och måla matbordet vitt nu. När jag gick hem, efter besöket hos Erica, sken solen en kort stund och allt blev som flytande guld. Det tog jag som ett positivt tecken.

Långt, kul samtal med Matilda. Säga vad en vill om Facebook och Messenger - men ringa gratis till, och från, Landet Annorlunda kan en i alla fall! Hon har nu änteligen fått igenom allt pappersarbete och börjar snart jobba. Måste kännas läskigt efter att ha varit "hemmafru" sedan de flyttade till Saudi. Inte för att hon inte håller sig grymt upptagen och sysselsatt, men ändå. Det är skakigt och lite pirrigt att börja jobba efter en lång bortavaro (jag tycker det räcker med några veckors semester för att jag ska vara lite nervös, och då går jag ju tillbaka till min gamla invanda arbetsplats...). Dock är det ju hur coolt som helst att få arbeta på Aramcos stora huvudkontor. Jag ger henne ett par veckor, på sin höjd, sedan kommer hon att ha gjort sig inte bara älskad utan dessutom oumbärlig. OCH... hon kommer att trivas! Tänker jag, då. I övrigt blev det ju en del planering och prat kring jul (som de firar i Sverige) och påsk, då jag tänker åka och hälsa på dem igen. Kanske en sväng till IKEA - för att lyssna till kallelsen till bön? Vackert är det. Inte lika fint som den jag hörde på Dubais flygplats, men bra nära. De som tycker att adhan låter skrikigt och störigt har nog möjligen hört någon storstads distade utrop, på en volym som ska överrösta trafik och annat oljud - eller inte alls.

Filmen är på sniskan, jag vet. Men de flesta vet väl hur IKEA brukar se ut? Det blågula varuhuset i Dhahran är inget undantag (det finns gott om kvinnor där, också, trots att den saudiska utgåvan av katalogen kan få en att tro motsatsen...) - bortsett från just detta att man kör ut böneutropen i PA-systemet och att sedan stänger kassor etc så att alla ska ha möjlighet att delta. Vi som inte vill kan lugnt shoppa vidare, om än lite stillsamt för att inte störa.

Annars, då? Ptja. Lördagskväll. Det blir te om en stund. Ett par mackor med Robertson's Three Fruits Marmalade. Några tända ljus och så tror jag att jag, sent omsider, ska ta tag i DVD-boxen Life On Mars som R lånade mig för ett par veckor sedan. Ett par, tre avsnitt ska jag väl hinna med innan Downton Abbey!

Dirge For November - Opeth

kåbete

Om en, som jag, tycker att mörker är överskattat - oavsett det är ute i skogen eller uppe på vinden - är det bra träning att springa några varv i motionsspåret efter jobbet, så här års. Det är förvisso "upplyst" av klena lyktor men det hinner ändå bli riktigt mörkt innan en är klar. Och träningen som avses är alltså att öva sig i att det kan vara åkej att vara ute i en skog, om än aldrig så liten, om kvällen. Idag insåg jag att jag till och med skulle kunna påbörja ett springpass även om det redan hunnit bli kolmörkt när en kommer dit. Faktiskt ganska skön känsla. Något som bidrar till det är ju att vi är flera som springer där. Safety in numbers, som amrisarna säger...

Bråkiga knäet försökte få mig att ge upp och köra hem, men efter att ha gått större delen av första varvet försvann plötsligt smärtan (mycket märkligt) och jag kunde springa resten av passet. Ett tag tänkte jag att jag kanske hade sprungit lite väl långt...

... och äntligen hemma, svettig och nöjd, väntade en spännande försändelse i brevlådan!

Gånglåt från Ovanåker - Merit Hemmingson

slaveri

Ibland, till exempel en måndagsmorgon i november, måste en fundera över livets mening och huruvida en lever detta sitt enda liv fullt ut. Jag tror jag gör det. Lever fullt ut, alltså. Och ändå kan det emellanåt kännas helt meningslöst att gå till jobbet. Visst har jag ett fantastiskt roligt jobb och visst har jag möjlighet att få utlopp för kreativitet, tankar och idéer och visst bidrar jag till att göra skillnad för unga människor. Men... jag har ju inget val. Det är nog det som skaver. Detta att dag ut och dag in dyka upp på jobbet och förväntas vara produktiv och positiv och göra skäl för en lön som får resten av mitt liv att gå runt, men som också håller mig fast tack vare mina [ofta skapade] behov.

Jag tror - nej, jag hoppas - att alla tänker så här ibland. Annars är det illa. Väldigt illa.

Eftersom jag inte vill bo i tält i skogen samlar jag dock ihop mig, även idag, och går till jobbet.

TJOHEJ.

Typ.

Keops pyramid - Thåström

kvalitetstid

Efter 4 mil på träningscykel i fredags... Oldboyen till vänster om mig ser på siffrorna på displayen på min cykel, där den - alldeles av sig självt - avger rapport efter genomfört pass.

- 900 kalorier. Det var som fan!
- Ah, det missade jag, säger jag. Jag håller ju som bäst på att torka svidande svett ur ögonen.
Favvo-oldboyen till höger flikar in...
- Du kan ju ha en ny karriär som fitnessmodell. (Men HJÄRTEGULLET då...)
- Erhms, skrattar jag. Jag är nog minst 25 år för gammal för det. Minst. Troligen 30, till och med. Men TACK!

En måste ju älska dem. Även om en varken räknar kalorier (jag har istället koll på watten och skulle jag ha kalorikoll så kunde jag ändå inte gå efter cykelns mätare... vad vet väl den?) eller har en kropp som skulle funka som modell för andra. Alltid lika uppmuntrande och peppiga! Sötgubbar!

Understundom träffar jag Annhelen för en sen fredagslånglunch, i Nybro. Vi beställer alltid samma, vanvettigt smaskiga hamburgare med goda tillbehör och lyckas alltid sitta bortåt en sisådär tre timmar, avhandlandes det mesta. Till dessert har vi nu sakta jobbat oss upp så att vi tar två kakor till kaffet. Så också i fredags. Stället vi äter på är inte särskilt trendigt (men vilka ställen kan göra anspråk på att vara det, där?) fast å andra sidan är det varmt, välkomnande och trivsamt. Eftermiddagar jag ser fram emot!

Annat trivsamt är ju The Tea Room i Ällebäck. I går var det Alsboafton (lokal konstrunda) och vännen Cina ställde ut just på The Tea Room så jag körde dit och såg hennes alster och drack te med kollegan Susanne. Brasan sprakade och knastrade vänligt och jag som var lite småfrusen efter en långpromenad, i blötvädret, njöt mer än vanligt av gott samtal, mjuka fåtöljer, varmt te och härliga scones med clotted cream och sylt. Underbart, helt enkelt.

Sedan fick det bli hemmakväll med katter, te och så småningom Downton Abbey. Gott så.

Mask, av Christina Walla

Söndagar är vilodagar. Då brukar jag, med en snudd på religiös nit, helga dagen. Som fan. Ibland innebär vilan att jag faktiskt hänger i morronrock och raggsockar från morgon till kväll. Läser och dricker såar av kaffe. Ser på film och slöar. Så gott som aldrig varken träning eller söndagspromenad (det brukar jag göra om lördagseftermiddagen). Ibland kör jag någon maskin tvätt och tar ett varv med dammsugaren. OCH latar mig. Så blev det idag. Att skapa ordning runt omkring mig är också ett sätt att vila. Känna ro. Inga synliga borden eller måsten. Men altanen är nu hopvikt och undanplockad inför vintern och på köksbordet står en radda matlådor på avsvalning. Ute ligger diset över mitt kvarter och faller kvällen tyst. Inne sover katter och ljusen brinner varmt. Te och tankar.

Ramble On - Led Zeppelin

lång näsa, pt iv

Jag kan springa en mil! En hel mil! Och det på en tid som inte skäms för sig, heller.

Och så börjar mitt knä bråka med mig. Den känslan.

Men nu är det min tur att räcka lång näsa. Lördagsmorgon och perfekt springväder: tio plusgrader och ett diskret duggregn à la "disktraseväder". Ni vet sådär att det mest är som att få en blöt disktrasa i ansiktet när en sticker ut det genom dörröppningen... Kan inte bli bättre! Jag drar på en stödgrej över knäet och bestämmer mig för att i alla fall springa en halv mil. På mitt hemmaspår som är kort och där det är nära till bilen om jag skulle få ondare.

Det fick jag inte. Tvärtom kändes det inte under springpasset och inte efteråt heller. Pilutta! 

Äntligen i balans. Inte ge upp. Inte pressa på för hårt. Äntligen.

Kanske inte bara jag?

It's Raining Outdoors, Baby - Sonny Boy Williamson

ledig like a boss

Jag är inne på andra lediga dagen. Igår simmade jag tidigt om morgonen och hade visserligen med mig en kaffetermos dit, men åt frukosten hemma. Körde till Kalmar och sedan Nybro för några snabba ärenden och fick också äntligen testat ett av femkilometersspåren i Svartbäcksmåla. Jag valde den lite flackare rundan och den var väldigt trevlig och behaglig med lagom backar, även om underlaget bitvis var lite väl stenigt och knöligt. Det får bli fler besök där! När jag kom hem till Byn igen latade jag mig mest, och läste, efter att ha provianterat och packat ur diverse kassar. Tidig läggning med god bok. Ljuvligt!

Idag sov jag tills jag vaknade, och kunde konstatera att gräsmattorna och grannarnas hustak var vita av frost. Sova sådär "länge" (jag var uppe vid åtta) känns som en oerhörd lyx en vanlig torsdag och hela dagen har jag gått omkring med lördagskänsla i kroppen. Har hunnit med långtelefonerande med Matilda, en timme på gymmet, klippning, småpyssel hemma, mer läsning och en skön långpromenad för att tanka dagsljus och d-vitaminer. Samt frisk luft. Det är underbart ute, just nu! Fast... det är det inomhus också och jag tror resten av kvällen ska ägnas åt ett skönt fotbad, lite manikyr och Only Time Will Tell (av Jeffrey Archer) samt tedrickande. Kanske byter jag ut Jeffrey Archer mot lite kikande på DVD-boxen Life On Mars som R så snällt lånade mig!

När jag var ute och promenerade passade jag också på att lyssna på en mäktig sjuttitalsspotifylista jag dragit ihop och inviga en grym löparjacka jag hittade i Kalmar igår (javisst, bara hittade sådär, liksom...) som är vadderad mitt fram och mitt bak, men i övrigt är fleece och har en del sjukt bra finesser som till exempel tumhål i ärmarna och ett betydligt längre bak- än framstycke vilket håller nederdelen av ryggen varm och skön även i snålblåst. Just en sådan jacka en kunde tro skulle kosta skjortan i någon sportaffär, men den fanns på H&M och därmed var också priset tämligen modest.

Eftersom allt detta ledigvarande tär hårt på mina krafter tänker jag krypa under täcket tidigt, även ikväll. Jag har ju ytterligare tre lediga dagar att avnjuta!

Goin' Down Slow - Free

lite frihet, dårå

Visst ser det mysigt och inbjudande ut, "mitt" gym!

De två studiedagarna blev överraskande givande. Jag har inspirerats av hur en kan diskutera scenkonstframställning med elever, fått idéer om skrivande, om hur utveckla mina elevers språk och läsförståelse i religionskunskapsämnet och dessutom mött en verklig eldsjäl. En förebild. En romantiker. Milad Muhammadi. En kille på vars skola jag skulle kunna tänka mig att jobba! En kille som också gett mig lust att gräva där jag står! Milad Muhammadi, alltså. Lägg det namnet på minnet!

När jag sitter där med mina kollegor är det en del som bara är så tröttsamma att klockorna stannar. Som pratar och pratar utan att säga något. En del är negativa och oglada. Några deltar inte alls, och jag undrar hur de skulle tackla om deras elever gjorde likadant och bara gick sin väg när de inte kan se att det som avhandlas, eller undervisas om, kan vara till nytta...

Meeeen... andra liksom bara glimrar till och tänder små eldar runt omkring sig. De där sista tycker jag om att hänga med. Deras nyfikenhet och intresse - även av ämnen som inte är deras egna - smittar av sig och bidrar till det som faktiskt är en av tankarna bakom våra studiedagar, detta att vässa sin kompetens.

Eftersom jag har lite att kompa ut så har jag nu ledigt resten av veckan! Jag har laddat med planer om utökad träning, en bra film och några böcker. Bland annat två om att springa. Löparens nya handbok (utgiven av iForm), som jag antar innehåller schyssta tips om upplägg, intervaller och kost, och en med den lockande titeln Spring för kärleken och livet - en handbok i joggandets teknik och filosofi (av Ludvig Rasmusson). En hastig, och nödvändig, shoppingräd till Kalmar tänker jag mig, liksom utforskande av en ny springrunda och så en sen fredagslånglunch i mycket gott sällskap. Det får räcka som ledighetsplanering. Jag måste ju hinna soffa och sova, också.

För ett år sedan befann jag mig i Landet Annorlunda. Så spännande resa och upplevelse! Jag tror det får bli en tripp till våren igen!

The Teacher - Jethro Tull

i västerled

Ännu en helg som lyfter min själ. Fredagskvällen var en ganska utmattad historia men det var av godo eftersom jag kom mig i säng tidigt och vaknade före åtta om lördagsmorgonen. Utsövd. Drack kaffe och pysslade lite innan jag sedan sprang en mil. Min första på fem år! Hem och duscha och hiva in sovsäck med mera i bilen och så köra västerut i en regnvåt, glödande höst. Det är verkligen som att färgerna blir mer intensiva i det gråfuktiga diset. Vackert!

I slutet av trippen väntade min älsklingsson med kaffe och kramar och tips om en nyöppnad nepalesisk-indisk restaurang, Prashad, där jag och min gode vän R kunde äta gott. Och ja, det var ruskigt gott. Inte minst naan med kokos, cashewnötter och russin. Lite som mandelmassefyllning! To die for!

Vi hann gå en sväng till Syrran och brorsan också, innan det var dags för Magnus Carlsson på Stålboms. Där satt det några andra vänner till R och vi slog oss ihop med dem och det blev ganska glammigt och roligt och dessutom med ett filosofiskt djup - om än kanske inte särskilt stringent.

På Stålboms var det trångt och varmt och precis hur trivsamt som helst! 100 pers = fullspikat. Magnus Carlsson bjöd på en magisk mix av covers och Weeping Willowsmaterial och det var stämning och berörande och ibland lite allsång och efteråt ville jag egentligen bara suttit ett par timmar på en parkbänk och... landat. Men vi tog en promenad, istället, och precis som om jag inte varit bortflyttad från stan i mer än åtta år så gick benen liksom av sig själva till Harrys för den där sista, obligatoriska ölen. Alldeles för slamrigt och högljutt så vi gick ut i "rökrutan" istället och där träffade jag ett par gamla vänner till Matilda och minsann om inte älsklingssonen dök upp med en av sina kompisar, också. Men R skulle ju till Prag idag och jag skulle vara körbar för färden i österled, så vi sa hejdå och sedan strosade jag mig sakta upp för backen, hem till sonens bostad. Paraplyet som jag släpat på hela kvällen lyckades jag glömma på Harrys. Tur det inte var mitt.

Så jeffla lantis har jag alltså blivit att jag nästan glömt hur det är att kunna vara ute en hel kväll - en helkväll - och gå från ställe till ställe och träffa nytt och gammalt folk och lyssna på musik och samtala och skoja och så småningom avrunda och gå hem glad och mätt av sina upplevelser.

Sonen kom hem betydligt senare än mamman och behövde följaktligen också sova längre in på dagen, så jag körde ner till Ringsegårds strand och tog mig en lång promenad i tokblåsten. Aldrig att jag känner mig ensam där. Jag föredrar att gå själv, oftast. Ju styggare väder ju njutbarare!

Söder om staden är stranden mer oregisserad. Okammad. Vattnet hade under natten gått högt upp mot dynerna och stranden var full av tångdrivor och snäckor. Rännilar från de lite sanka markerna bildar bäckar som måste korsas och naturligtvis blev jag våt upp till knäna. Det är sådant en får räkna med.

Här och var gjorde jag små avstickare från vattenbrynet och fann kanske en liten spång som någon lagt ut. Efter att ha följt stranden i sin längd, med vinden i ryggen, vände jag tillbaka och motvinden fick mig nästan att tappa andan. Underbart!

Jag körde en liten omväg tillbaka in till stan och gav mig själv en liten minnesrunda. Tog några bilder. Inser att även om jag nog aldrig flyttar tillbaka till just den staden så kan jag nog inte bo i skogen resten av mitt liv, heller. Jag behöver friskt blås ut mot en horisont. Det behöver jag...

We're In Different Places - Weeping Willows