Jag läser Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet. En handbok i joggandets teknik och filosofi. Den innehåller en hel del praktiska och handfasta tips kring träningsupplägg, teknik, klädsel och sådant. Och den är inte det minsta flåshurtig och klämkäck. Men det är inte det som gör boken så intressant att jag, efter att ha lånat den på bibblan, köpte mig ett eget ex på Bokbörsen.
Det som gör att jag gång på gång återvänder till boken är språket, humorn och... filosofin. Tankarna kring springning (ja, författaren använder faktiskt det uttrycket ibland, i stället för "löpning" eller "jogging") som ett sätt att förhålla sig till livet. Som till exempel förklaringarna till att löpning aldrig kan bli, eller vara, tråkigt. Det går helt enkelt inte. Ludvig förklarar:
"Om man anstränger sig ordentligt hinner man aldrig få tråkigt eftersom man måste koncentrera sig på springandet /.../ Till de saker som anses tråkiga är vädret. Inomhus och genom ett fönster är vädret oftast tråkigt. Höstdagar och vårdagar utan sol dömer man snabbt ut som tråkiga. Regn, blötsnö och slask är alltid tråkigt /.../ Springer man i spår eller längs stränder är inga väder tråkiga. Man upptäcker att tråkigheten finns i lägenheten, bakom stängda fönster. Som TV-program betraktade är de flesta väder tråkiga /.../ I allmänhet förvandlas de tråkiga vädren när man kommer ut, till ljus, förändring och liv."
Sedan övergår han till att fundera om tråkigheten, överhuvudtaget.
"Kan man överhuvudtaget ha tråkigt? När har man det? Ja, till exempel när man flyger eller har tråkigt på teater. Det finns nog inget tråkigare i världen än en tråkig pjäs. På teater kan man inte ens försjunka i sig själv som när man springer och tänka på annat. /.../ När man gör något själv har man inte tråkigt. Passivitet är tråkighet. Det är tråkigare att sitta still än att springa."
Och så avrundar han kapitlet med:
"Att jogga är aldrig lika underhållande som att se underhållningsprogram på TV. Det är inte roligare än man gör det. TV-program är så roliga som andra gjort dem. Numera (boken är skriven 1995, min anmärkning) har man till och med speciellt inlagda skrattsalvor så man inte behöver anstränga sig att fundera ut vad som är roligt. I springspåren finns inga förinspelade skrattsalvor."
Detta kan appliceras på inte bara springningen utan hela... livet. I egentligheten finns inga burkade skratt. En har inte roligare än en gör sig. Jag kommer att vilja dela mer av min läsning, framöver.
Jag har inte sprungit idag. Eller... alltså... erhms... jag tänkte inte springa. Men en promenad ville jag ju ändå ta, i mildvädret - inte minst med tanke på att jag sett de första SJU avsnitten av Life On Mars. I ett sträck. Hur eller hur... fann jag mig springandes ändå. Lustigt nog hade jag springkläder på mig? Hm.
Det åttonde avsnittet såg jag när jag kom in igen och nu blir det tufft att, i veckan, kanske bara hinna med ett avsnitt om dagen. Om ens det.
Oh well. Om en liten stund Babel och innan dess ett program om evolution och babianer som har hundar som husdjur. Det är givetvis i SVT2 det händer!
2 kommentarer:
jag önskar verkligen att jag hade fötter som tålde den filosofin. Jag förstör tårna varje gång jag har försökt löpa, och nu har jag insett att det inte är någon idé, jag får promenera mig glad istället. Men visst är jag nyfiken på det som så många pratar (och skriver) om; vad ÄR det som händer i knoppen efter 30 km? Senast läste jag det Lena Andersson, så Murakami, hos nästan alla stockholmsvännerna på fejan. Alla springer marathon! utom jag :)
Jag har ju mitt bråkiga knä, så jag vet ju inte hur länge det funkar att springa, men hittills har det gått över förväntan! Annars är promenader ett mycket skönt alternativ.
Vad som hände efter 30k har jag ingen aning om - och lär aldrig få veta heller. ;)
Skicka en kommentar